Jag vill inte vara rädd

Det finns så mycket där ute som jag fruktar. Jag är så liten och rädd, ångesten stor och stark. Jag är rädd för att hävda mig, jag har ju inte rätt att säga vad jag tycker och känner, det skulle ju kunna innebära obehag för någon annan. I stället väljer jag att låta ångesten ta över. I det tillståndet kan jag inte se att det är ett dåligt alternativ. Kan inte se att det kommer att innebära bra mycket mer obehag än vad min sanning skulle ha gjort.

Alltid samma. Först rädsla. Tankar som dras runt och förstärker det jag tror, inbillar mig, eller tycker. Efter Hundra varv i mitt huvud är det ett oöverstigligt problem, som naturligtvis på något sätt endast kan vara mitt problem, mitt fel och även mitt ansvar. Även om det på ett mycket konkret sätt kan tyckas vara någon annans fel, något som en medmänniska kanske gjort eller sagt till mig, så blir det mitt fel. Det är klart att det är mitt fel, det är ju jag som tolkar handlingen, eller uttalandet och jag som reagerat.

Jag ser så tydligt mina dåliga mönster. Nu gäller det bara att faktiskt ta itu med dem. Nästa gång jag tänker en sådan tanke ska jag kasta mig ut från tian. Det värsta som kan hända är att jag landar snett, ett magplask. Å vad faan är ett magplask i jämförelse med timmar av ångest?

det lilla

Lycka kan vara kvällsmacka i köket med de finaste små och Spotify "Top Gun Deluxe Edition".

Den jag älskar

...gör smurftårta till sin femårings födelsedag.

Mår bra?

För ett år sedan hade jag knappt några teckningar eller andra barn"utsmyckningar" på kylskåpet. Det var ett tecken på mitt kontrollbehov, mitt behov av ordning och reda för att kunna fungera.

Detta är mitt kylskåp idag...