en gammal amazon?

Lacken på den här gamla skrotfärdiga bilen är både repig och flagnad. Bucklig är den oxå, alltför många krockar genom åren som lämnat spår. Rosten börjar ta över, breder ut sig, karossen är fan inte särkskilt stabil. Vad är det egentligen som håller ihop alla halvdassiga komponenter? Tejp? Håller inte i längden, va?

Vindrutan är krackelerad, ut och framåt är omöjligt att se. Vindrutetorkarna funkar inte heller. Å det ösregnar mest varje dag. Växellådan har gett upp, bara backen funkar. Ratten saknas. Blinkers likaså. Airbag och bälten har aldrig funnits.

Jag vill hellre vara en sån här än den jag just nu är.

jämställdhetsbonus och användandet av "fitta"

Bonus kommer att erhållas. Sjutusenfyrahundranånting kronor. Var ju värt att fylla i papper för. Helt klart. (å det är sambons del. Nästa år är det jag som söker bonus.)

Fast...det stör mig ändå som fan att vi inte får max. Skitsystem. Kuksystem. Fittsystem.



Hade en bildlärare en gång i tiden som ansåg att jag inte skulle använda mitt eget kön som svordom. Hellre "kuk" än "fitta", alltså. Ja, det var innan jag mognade och slutade säga "fitta" för att verka tuff. Nu säger jag det bara för att det ligger så djävla bra i munnen.

Mest imponerad är jag av att hon inte utfärdade ett förbud, utan endast uppmanade till solidaritet. Jag borde ha tyckt om henne. Faktiskt.

folk på kurs

Har varit på ett gäng föreläsningar i dag tillsammans med superfin kollega och honsomalltidpratarilunchrummet. Hur kan en människa totalt lägga beslag på all tid och allt talutrymme? Dessutom säger hon en hel massa dumt. Jag säger emot. När jag hinner. Hon måste ju andas nån gång, männschan. Kan man tycka. Eller så kanske hon låter bli. Det blir lixom min vinst, det...

Men allvarligt talat? Jag har goda vänner som också pratar mycket. Skíllnaden är att de pratar om sådant som faktiskt intresserar andra. Hon, pratkollegan, låter bara käften gå av allvarlig brist på generaliseringsförmåga. Ingenting  kan nånsin sammanfattas, varje detalj måste redovisas, och hade hon haft ett enda komiskt ben i kroppen så hade hon verkligen kunnat vara en tillgång på arbetsplatsen. Åtminstone en källa till goda skratt. Jag känner hur jag långsamt sluter mig som en djävligt levande och frisk mussla som nån knackat mot diskbänken. Orkar inte lyssna. Orkar inte reagera. Orkar knappt inte låtsas att jag bryr mig.

Detta får mig osökt att tänka på hur vi väljer partner. För hon är gift. Och hennes man måste ju tycka om henne och står uppenbarligen ut med henne och allt snack. Visst är det tur att vi alla tycker olika, att vi tänder på olika, attraheras av olika, hade blivit himla svårt annars. Men man undrar ju lixom...

När man blir tillsammans med någon vill man gärna (alltså, pratar ju om mig själv nu...men jag försöker generalisera) jämföra sig med partnerns tidigare flickvänner. Om han kunde tycka om henne, som är/ser ut så...vad säger det egentligen om mig? Man vill ju så gärna spegla sig i partners ögon, vill vara sådär fin som han säger att man är. Men om han tyckte att...hon..var lika fin, och sa samma sak till henne, då betyder hans ord egentligen ingenting...

Ja, det är sånt som jag funderar på när jag varit på kurs.

erkänner

Egentligen skulle inlägget om Stor och kläder handlat om mig å min ofantliga lycka över att ha fyndat på barnavdelningen. Ascoola byxor till mamman, på rea. Så djävla billigt.
P Å   B A R N A V D E L N I N G E N.
Känner mig som 14. Fast myycket coolare än jag nånsin var som 14-åring. Å 14-åringar handlar inte kläder på barnavdelningen. Men bortsett från det...

Oj.
Fan.
Tänk om jag är sån därn patetisk gamgumma som tror hon är hipp. Min värsta mardröm. Alla pekar finger och viskar bakom ryggen på en. Tur i alla fall att ungarna är så små att de inte förstår att behöva skämmas för mamman.

Nej, jag ÄR cool. Inte skämsmamma. Faktiskt.

Eller hur?

kläder, smak och en mamma som inte vill

Alla växer vi. På längden, på bredden, som människor, som ogräs. Stors tillväxt hör till den sista kategorin och det var därför jag stod där. I klädaffären. Framför reahyllan. Bläddrade uppgivet bland plaggen. Trodde inte det var nåt för henne. Egentligen. Helst vill hon ju se ut som "alla andra tjejer" i äckliga skriksrosa bubblegumskreationer som ger mig  halsbränna och får mig att köra ner hälarna än djupare i marken. Jag vill inte.

Vill att hon ska vara en härlig hippsomhappunge med LillaMyknut i håret och sköna klättraiträdkläder. Byggakojakläder. Springasnabbtåhoppahögtålångtkläder. Inte tighta. Inte rosa. Inte glitter. Inte fula tryck med fula tjejer med för stora huvuden till yttepyttekroppar.

Jag tycker inte om det. Jag vill inte att det ska vara viktigt för min 4-åring hur hon ser ut, vilka kläder kompisarna har, vilka kläder hon har. Jag vill att hon ska vakna på morgonen och i förbifarten slänga på sig det första hon får tag på i brådskan för att hinna ut till kompisarna och leka. Vill att hon ska räknas för att hon är den hon är. För att hon är en bra kompis, en schysst typ. Som delar med sig, säger uppmuntrande saker, låter kompisarna vara med och bygger kojor med hammare och spik. Inte för att hon har en viss typ av kläder. Eller avsaknad av en viss typ av kläder.

Stor hade aldrig rosa som liten. Det var mitt val. Ett medvetet val. Fram tills hon var två var det ingen på stan som visste om hon var av hon- eller hankön. Därmed slapp hon alla mjukpåröstenåtrutalitemedläpparna-"menguuuudsåsööööthonäääääär". För ingen vågade. För det är ju faktiskt bland det värsta man kan utsätta en förälder för. Att säga "han" i stället för "hon". Och vice versa. I alla fall om man ser till hur folk som säger fel reagerar. "MENGUUUUUUUUGFÖÖÖÖÖRLÅÅÅÅÅÅÅT....det...ja...jag...trodde...med den blåa/rosa/gröna/orangea/röda...."

Hon blev bemött som ett barn. Och människor pratade om annat än hennes yttre. Om hennes övriga, och oh så mycket viktigare, egenskaper.  Hon klädde sig i vad som helst. Brydde sig inte alls. Jag var nöjd.

Sen blev hon äldre och Hello Kitty gjorde sig påmind. Hon fick ett plagg med denna katt på. Nöjde sig med det. Och valde inte alltid just den tröjan. Jag var nöjd.

Nu är hon 4,5 år. Och kommer gråtandes ner för trappan på morgonen och beklagar sig.

 "Alla mina kompisar har fina roooooosa kläder utom jag...det är ORÄTTVIST".

"Ja, och du har en mamma som tänker med hela hjärnan i stället för inte alls... Men inte fan gråter dina kompisar på morgonen för det!"

Ville jag säga. I stället pratade vi återigen om vad som är viktigt. Och om hur många fina, glada färger det finns. Att min favoritfärg är grön, hennes pappas, lila, bästa kompisens pappas, gul och hans sons, just, rosa. Att kompisar som inte låter en vara med för att man inte har "rätt kläder" eller "rätt färg på kläderna" inte är schyssta och att kläder först och främst ska vara sköna. Sköna att leka och röra sig i.

Häromdagen fick hon välja kläder alldeles själv. Det händer iofs ganska ofta, men just den gången, la jag mig inte alls i hennes val. Hon tog fram svartvitmönstrade byxor, röd tröja med stjärnor på och ovanpå drämde hon till med en brun- och vitprickig Pippiklänning som hon haft sen hon var två. Jag rös av kombinationen men bet mig hårt i läppen och log. När den första känslan lagt sig insåg jag att hon ju just precis gjort det jag önskar. Hon valde själv, utiftån egna preferenser. Hon var helnöjd, oregisserad och vild. Jag vågar inte annat än att vara nöjd.

snabbt svar i alla fall

Hej Glitterflickan!

Nu har jag vi tittat närmre på ditt ärende. Självfallet ska främmande föremål likt vredet du hittat följa med produkten. Det är tråkigt att du har fått en dålig erfarenhet av vår produkt och vill därför å GrönsaksMästarnas vägnar be om ursäkt och ge dig en förklaring till varför det kan ha inträffat.

Alla sallatstyper som skördas till baby leaf-produkter odlas på fält direkt under bar himmel eller i tunnlar (endast undantagsvis i växthus). När baby leafen (de små sallatsbladen, rucolan och spenaten till exempel) skördas, skärs de med en klinga strax ovan jord vilket gör att allt som är bland baby leafbladen också kan följa med. Tex ligger det en liten sten eller jordklump på jordytan kan klingan komma åt stenen/jordklumpen så den studsar upp på transportbandet och följer med baby leafen ner i lådan. Vred och andra liknande föremål är inte naturligt förekommande i fält varför vi gissar att det är ett vred som lossnat från en skördemaskin och ramlat ner i en råvarulåda.

När råvarulådorna anländer till GrönsaksMästarna töms de på sorteringsbord där vår packpersonal gör okulär besiktning och sorterar innan produkterna förpackas. Vid enstaka tillfällen missar packpersonalen ett främmande föremål, och då kan de följa med så långt att de hamnar i påsarna som går ut till er konsumenter.

Tack vare din bild och batchnumret så har vi nu gjort spårning och utreder detta vidare. Råvaruleverantörerna är kontaktade och vi väntar rapporter från dem. Vår egen produktionsanläggning är genomgången med maskinskötaren och vi har inga vred av denna typ på någon maskin. Personalen borde dock ha uppmärksammat vredet på sorteringsbordet och plockat bort det men dessvärre så skedde inte detta.

Vi gör vårt bästa för att leverera bra produkter och undvika den här typen av incidenter. Jag hoppas att du godtar denna förklaring och att vi får se dig som kund igen.

Om du har vidare frågor så hör av dig igen!

Vänligen
Vanligt Förekommande Namn
PS. Din kompensation kommer med vanlig post.

GrönsaksMästarna
Knut Påls v 5
256 69 Helsingborg
Sweden

Office: +46 42 60 00 510
Fax: +46 42 27 08 90
Mail: vanligtnamn@gronsaksmastarna.se


(Min fetstil.)

Okej. Inte ens ursäkten blev ordentlig. Att missa negationen förtar lite av ursäkten, inte sant? Men kompensation kommer, med snigelpost. Jaha? Inte på mail? Tur det. Eller inte. Det kan ju vara en påse sallad. Vi får väl se

gjort det igen

Har skickat ännu ett klagomail.

Fin-pappan fick under våra familjers gemensamma middag i det glittriga hemmet ett vred från någon slags maskin (typ litet spisvred) i sin sallad. Äckligt. Motbjudande. Farligt. Framför allt motbjudande.

Vredet och salladspåsen dokumenterades och bifogades till mailet som innehöll både floskler som "upptäckte i tid innan han satte det i halsen" och "vill inte ens tänka tanken [---]om något av barnen fått det i halsen!" samt "..skakad och tämligen upprörd ".

Hur mycket ersättning genererar ett sånt mail? Ska vi gissa på...en ordentlig ursäkt? Eller en ordentlig ursäkt och...sallad för ett par månader framöver? Eller en ordentlig ursäkt och värdecheckar på...sisådär en 100 spänn? (I så fall: Jag vill inte ha er sallad, så dra åt helvete!)

Va? Vad tror ni? Jag gissar på en ordentlig ursäkt innehållande ungefär:

"naturligtvis beklagar vi det inträffade och självklart är vi måna om vår kvalitet... Vi ersätter dig gärna för den förbrukade salladspåsen och sänder dig därmed en värdecheck på 20 kronor. Vi hoppas du även fortsättningsvis kommer att välja våra produkter.

Med vänlig hälsning
Vanligt förekommande Namn
Salladspåsen AB, Kundkontakt "

........eh, nej. Det kan ni ju faktiskt lita på att jag inte kommer att göra. 

Å ja, uppdatering kommer, var så säker!

å så en repris

..på förrförra veckan. Stor har feber. Jag är hemma för vård av barn. Är det så här livet ska va? Är det bara när barnen är "lite lagom" sjuka jag ska känna att livet är värt att leva?

Ingen stress.
Hinner få undan lite skit hemma.
Ett lugnt konstaterande att arbetet inte är mitt ansvar just idag.
Te.
Dator och svtplay.
Barnkanalen å film.
Lagar extra tidskrävande mat, inte kl halvsexskrikågnällmatlagning (att ungarna ändå inte kommer äta, det skiter jag i!)
Kramar och saga.
Klappa katt.
Har släppt alla tankar på ärenden som borde göras, kan ändå inte gå nånstans med febrig fyraåring.

Med andra ord, jag mår fint.

Glitterflickan goes internationell

Ska åka till Italien I sommar. Å bortsett från att det är med jobbet, att jag måste flyga (dubbelångest!) å att jag inte valt varken resmål eller resesällskap själv så kan det nog bli bra.

Man ska ju inte gnälla.

Men fan så svårt att låta bli.

posted from Bloggeroid