Huvudrätt

Kalventrecote på en bädd av smörslungad scharlottenlök och ostronskivling å mangold, uppfräst i vitt vin, samt hemlagad rödvinssky å hasselbackspotatis

Barnens

Potatismos och finkött, stackars barn.....

Ser ljust ut

Kalixlöjrom...

om att välja sina vänner...

I morgon är jag å familjen bjudna på middag med övernattning i fint gästrum. Endast efterrätt beöver vi ta med oss. Stackars mig som har kockvän... *nöjd*

Kanske en middagsrecension sen?

mitt liv med katt

En gång blev jag övertalad att köpa katt. Eller..det är nog inte riktigt rättvist formulerat när jag tänker efter, var nog lika mycket min idé som nån annans. Katt skulle skaffas. På den tiden pluggade jag på högskola och hade klasskompis vars kompis föräldrar snabbt behövde bli av med två ungar då de (föräldrarna eller kompisens småsyskon eller fan å hans moster, jag vet inte vem..) plötsligt utvecklat allergi.

Katten var inte tillräckligt gammal för att skiljas från sin kattmamma men vi blev övertalade med argument som "den bryr sig ändå inte om mamman å hon är bara irriterad på ungarna..." Alltså, inte särskilt seriösa uppfödare. Katten levererades innanför en jacka på Stockholms Central en kall dag på hösten. Han var ett litet knyte och kostade en sl-remsa. Katten växte och började bita folk i fötterna. Han växte ytterligare och körde vansinnesrace över och under möblerna i lägenheten. Med mig ville han aldrig mysa. Med oäkta hälften var han betydligt mer tillgiven. Tiden gick och han utvecklade än mer otäcka egenskaper. När jag var ensam hemma satt han nedanför min säng på kvällen och lurpassade. När jag släckt lampan hoppade han upp och anföll, bet mig genom täcket. Monsterkatten.

Vi flyttade till hus, och monsterinnekatten fick bli utekatt. Han blev lugnare och trevligare, men nån haiknätåklappakatt blev han aldrig. En vinterkväll gick han ut och kom aldrig hem igen. Efter 3-4 dagar blev vi kallade till identifiering på djursjukhuset. Jag klappade honom adjö, sörjde en smula men gick snabbt vidare. Tyckte livet utan katt som skulle än släppas ut och in genom dörrar var rätt behagligt.

Det gick en vår och en sommar. Sen började tjatet. "Ny katt? Liten älskar katter! Ny katt?" Jag var mycket tveksam, tveksam till att återigen vara bunden, visst var det väl ändå skönt att slippa leta kattvakt å att ha dåligt samvete vid enstaka bortavistelser korta nog för att lämna djuret ensamt? "Nej, inte katt." Framförallt inte katt för att 1,5-åringen var förtjust i katter just för stunden.

Sen gav jag med mig. Ville resten av familjen så gärna så behövde jag ju inte stå i vägen. Letandet började. Skralt på marknaden. Katthem valdes bort då jag inte ville ha katt med eventuellt trauma. Å helst så lite besvär som möjligt. Sen fick oäkta hälften napp. Annons på blocket. Två ungar kvar. En jättesöt å en knasigt tecknad. Den fina skulle vi ha! Familjen lastades in i bilen för att titta på djuren som var 11 veckor. Vi kom å "vår"¨katt gick, eller, gömde sig under sängen. Den "fula" busade med barnen och charmade familjen. Inte mig. Jag ville ha den fina. Efter nogsamt och ångestfyllt övervägande fick jag inse att utseendet inte spelar nån roll, lynnet fick styra. Fulkatten "Kossan" (fläckar på ryggen) bokades. En vecka senare flyttade hon in. Dagen efter visade hon sig vara en han. Nytt namn förhandlades fram.

Nu har vi en katt som är raka motsatsen till vår första. Mest nöjd är han när han får vara riktigt nära. Ligger tätt intill, finner sig i barnens behandling och lekar. Spinner bara man nuddar honom.

I bland har man tur.

Jul - en resumé

Det gick ... ganska bra.

Hade "hela släkten" här. I år var första gången jag inte förberedde allt så det stod färdigt, utan använde mig av den hjälp som erbjöds. Delegerade mer och hade en bra mycket bättre julafton än jag haft på länge. Det mest stressfyllda momentet var som vanligt julklappsutdelningen. Vi var 13 personer, varav två barn. Så gott som alla ger alla julklappar, och inte en var... Vi höll på i flera timmar. Till slut blev jag så snurrig bland allt papper och snöre att jag inte visste om jag skulle säga tack eller varsågod. Men barnen njöt och var tacksamma över sina klappar. Det är ju alltid nåt.

Summering: En helt ok dag. För att vara julafton.

reklam - en riktig käftsmäll

Man kan tycka en massa om reklam. Men ibland görs den bara rätt.

IQ-reklamen (IQ är ett projekt för en "smartare syn på alkohol") sätter verkligen fingret mitt på den ömma punkten, gnider grus och salt i det öppna såret... en riktig käftsmäll, ger mig förfärligt ont i magen och sätter verkligen fart de små grå. Precis som avsändaren avsett göra.

Pris?

Ibland blir det fel

Ibland blir det bara fel hur man än gör. Man tycker olika, tänker olika och har helt olika referensramar. Då vill det gärna bli fel. Hur man än gör.

Kommunikation ligger tydligen inte högst upp på min "bra egenskaper"-lista.

nån därute?

Hallå? Är det nån därute? Nån alls?

Ge dig tillkänna, jag vill veta vem du är!

Är det nån som faktiskt läser..?

heja Sverige

Nå..ska stanna upp ett slag och vara lite tacksam.

Tacksam över att ha tak över huvudet, arbete och inkomst, mat för dagen. Att jag har haft ynnesten att få bli mamma, två gånger om. Friska barn. Att jag bor i ett land med demokratiskt styre, blir vi bara av med SD så blir allt ännu lite bättre... Att jag har vänner, att jag haft möjligheten att skaffa mig en utbildning, att jag sett det som självklart att skaffa mig en högskoleutbildning. Att jag som kvinna åtnjuter samma (iaf i teorin) rättigheter som männen i vårt land. Att jag lever i fredstid, att jag fritt kan uttrycka min politiska ståndpunkt. Att jag har fri tillgång till litteratur, information via internet. Skattefinansierad sjukvård, infrastruktur...

....det finns mycket att vara tacksam över. Det överväger naturligtvis de en och en halv meter höga snövallarna, iskylan och jantelagen, skatter, äcklig julmat, dagar korta som en andetag och en alldeles för kort sommar...

Men FÖRÄLDRAFÖRSÄKRINGEN är ju helt fantastisk! Visst är vi rätt ensamma om den? Jag får pengar för att vara hemma med mina barn, och dessutom kan jag vara hemma med dem när de är sjuka. (Även om det såklart märks i plånboken, jag är inte på något sätt nån höginkomsttagare.)

I jul ska jag vara ledig i sammantaget 18 dagar. En del av dem är röda, andra veckoslut, men resterande dagar har jag tagit ut föräldrapenning för Stor. Har en del dagar kvar, en ynnest, men vi valde att leva snålt å spara på dagarna när hon var bebis. Jag vet att inte alla har råd att göra som vi gjort, men...fler skulle kunna om de omvärderade sina liv. Ju mer man har, desto fler måsten finns där. Skala av, ner till det mest väsentliga, och där har du..familjen.

Aj fan. Blev ett helt annat inlägg än planerat. Ville egentligen bara säga:

Tjohoo, är så glad att bo i det här landet där det är självklart och lagstiftat att föräldrar får vara hemma med sina småbarn!

femtiotalsfantastens vardagslyx

Teakolja.
Guds gåva till oss femtiotalsfantaster.
Doften är berusande.
Känner mig faktiskt lite snurrig...

Dottern har målat mig med ansiktsfärg idag. Sjuuuukt snyggt. Olikfärgade fläckar från hårfästet till långt ner på halsen... Och dessutom: bästa barnuppehållaren/sysselsättaren efter tv/film. Ge dem ett ansiktsfärgsmälningskit och ditt ansikte till förfogande så har du lätt köpt dig en kvart av lugn och ro. Vill man ta det ett steg längre kan man blunda och låtsas vara på dyr, lyxig ansikstbehandling. Nästan som på riktigt.

så djävla nöjd

Jag har en viss fäbless för 50-talet. Har en del prylar, möbler, porslin och sånt hemma. Gillart' som tusan å har gjort väldigt, väldigt länge.

Några dagar innan julafton kom jag plötsligt på att far min har finfina skåp hemma, teakskåp med ruggigt snygga nycklar.( Att man kan gå igång på nyckeldesign..?) De skåpet skulle naturligtvis göra sig mycket bättre i mitt vardagsrum än den trista ikeatvbänkmedfrostadeglasdörrar som jag aldrig haft särskilt varma känslor för.

Nu har vi bytt, far å jag. Finfina skåp som jag är så sjukt nöjd med står här framför mig. Tråkskåp hemma hos farsgubben som egentligen inte bryr sig så mycket så länge funktionen är densamma.

Fan, vilken bra idé det var att byta. Klappar mig själv på axeln. Så djävla nöjd.

nåt muntert

Hade glömt hur djävla häftigt det är när barn närmar sig tvåårsåldern och börjar prata. På riktigt. Så mycket klokt, roligt, intressant, spännande, härligt, lustigt, komiskt, ilsket, sorgset som kan komma ut med bara ett, två , tre eller möjligen fyra eller kanske till och med fem ord. Å lite minspel på det...

...hon förvånar mig dagligen. Å jag får nu äntligen del av hennes inre liv å tankar. Min dotter. Fin-Liten.

Å andra sidan...Stor tar snart livet av mig eftersom även hon en gång började prata och sen aldrig fann något syfte med att sluta. Nånsin. Men, men...det är smällar man får ta!

Porr - eller hur tiderna förändras

Idag var dagen för det stora årliga släktkalaset. Mycket trevligt på alla de sätt. Många samtalsämnen dryftades. Bland annat resor, framför allt resor till Italien. Ungefär så här gick turerna...

Rom är en fantastisk stad, men ju en storstad, med allt vad det innebär, Madrid har en helt annan atmosfär, det gäller att hitta de små, intima ställena,  Bologna fint, Sicilien har vi sett, ja inte riktigt hela, har det sydvästra hörnet kvar, men en stad jag skulle vilja resa till är Barcelona (ja, vi har nu lämnat Italien). Ja, det skulle vara för att se fotboll i så fall, kommenterades det. Men Zlatan spelar ju i Madrid (ja, Glitterflickan satt som en fågelholk, har varken rest i Italien eller något som helst intresse av eller kunskap om fotboll). Måste ju inte se Zlatan, tänk att få se det bästa SPELET bara...

Svärmor drämmer till med:
Men vad hette han med de snygga låren? Han som spelade på...60-talet (eller 70- eller 80, vad vet jag?) Vad hetter han nu..? I alla fall...när HAN spelade vet jag att min svägerska tittade på många matcher!!!

Titta på fotbollsmatcher för att fånga glimtar av nån (tysk?) jeppes lår? Det är skillnad det. Idag är vi aldrig mer än en knapptryckning ifrån närbilder på de mest privata kroppsdelar. Internet lämnar inget åt fantasin. Vadhelst du må önska finns inom räckhåll. Satt just och undersökte detta och jag är skakad... Jag vill inte ha flickornas exponerade och uttänjda kroppsöppningar på min näthinna, vill inte ha deras smärtfyllda blickar. Men nån vill. Och den nån behöver inte genomlida en fotbollsmatch på köpet. Den nån kanske skjutsar sin egen dotter till fotbollsmatchen i morgon bitti. Och inte fan tror jag att den nån tänker en enda sekund på att den kropp han just bidragit till att exploatera är någon annans dotter.

Julklappar

En riktigt fin julklapp var två finaste små som klarade hela släktfirandet med gott humör och Stor som höll sig vaken å trevlig till kl 23.

Kvällens kommentar: "Hur länge håller julafton på e g e n t l i g e n ?" (Stor kl 22.30...)

Mindre fin klapp: att Liten nu varit vaken i en timme och klagar och gråter när mamman är kräkstrött och vill sova. Klockan närmar sig 02.30...

Jul IGEN

Har redan fått fin julklapp. Kanske inte så farligt med jul ändå... (får väl se, va?)

G O D  J U L!

handtag, famntag, klapp eller...

På tal om crappy julklappar...

Idag var min sista arbetsdag innan jul!  Fick i morse julklapp av fin-kollegan, i smyg eftersom hon inte hade nån till Kollegan. Jag, som har kopplat bort hjärnan totalt, hade såklart ingen åt henne... Tänkte såklart att jag skulle fixa nåt innan dagen var slut, för jag är ju en snäll flicka, som dessutom gillar fin-kollegan skarpt!

Dagen gick och när jag hade 20 min kvar att jobba på detta året ansåg Kollegan att jag kunde smita iväg hemåt. Tackade fint för detta och talade om att jag skulle i väg på ett ärende och sedan komma tillbaka och hämta alla mina saker, Här skulle det handlas fin-kollegejulklapp... Tar på mig jackan och möts av draken som står och räcker fram fin cellofaninslagen godispåse och får dessutom en något stel kram med ryggdunk. Jaha... Då var det inte en utan två klappar som skulle införskaffas...

Så slutade detta arbetsåret med att jag och Kollegan utväxlade både klappar och två kramar, på en och samma dag. Det hade man väl aldrig kunnat tro!

(Fin-kollegan fick dock finare klapp... Nån djävla måtta får det väl ändå va på fjäskandet!)

Lagen om alltings...

Jahapp. Två (lika med alla) bussar i tid. Jag kommer bara få crappy julklappar I år. Typ...ankelsockor.

Katt på trapp

Hängde med fin kompis i lördags kväll. Finkompisen har katter. Katter som hårar. Katter som säkert inte hårar mycket mer än strax över medel, jämfört med andra katter, jag är ingen katthårsexpert. Fast de släpper en djävla massa päls, de där två... Hela jag var hårig, hade nästan päls själv när jag gick hemåt. Lite läskigt, faktiskt.

Min lillkisse börjar bli stor. Börjar han släppa päls överallt blir han hittekatt på finkompisens trapp. Sån e dealen. Å det vet han om. Katten alltså.

Nytt liv

Jag vill  leva i en 80-talsfilm.

Top Gun
Dirty Dancing
Cocktail
The Breakfast Club
The Princess Bride
Pretty in Pink

Atmosfären, musiken, naiviteten...de snygga killarna...attityden...

goda råd

Genom livet får man ju många råd. Goda kan man kanske kalla dem. Inte för att alla är just goda, men i alla fall.

Vissa väljer man att följa, andra skiter man högaktningsfullt, å med all rätt, i. Andra önskar man att man lyssnat på. Men det är ju just det som är det fina med kråksången. Man vet inte förrän i efterhand att det var just ett GOTT råd, som man föjdaktligen borde valt att lyssna på.

Alla råd som började med "Passa på nu innan andra barnet kommer..." var just såna som jag valde att skita i. Klart att folk gav såna råd, de hade ju pissjobbiga ungar. Det hade inte jag. Mitt barn var ju exemplariskt. Det skulle ju tvåan oxå bli, såklart. (Å det blev hon...men...)

Jag försöker verkligen att inte ge just såna råd själv. Jag vet ju att man inte lyssnar i alla fall. För har man inte varit där än så kan man inte föreställa sig hur det kommer att bli.

På tal om det...blir alltid så fundersam när jag läser om människor som "valt bort" barn, och menar "att de inte saknar livet med barn alls, det är så härligt att kunna göra vad man vill, när andan faller på". Jag förstår dem. Men jag har ju barn och vet vad de valt bort, de vet inte de. Så egentligen kan de inte förstå vad de valt bort, eller kan de? Jag lägger ingen som helst värdering i att inte vilja ha barn, men jag har svårt att se hur man säga att man inte saknar något som man aldrig haft..?

rumpan bak

Hur och vad jag än gör för att komma ikapp, komma i säng tidigt för att få soooova, visar mobilen alltid löjliga "6 timmar och några futtiga minuter till alarm" (djävlig dum funktion, SÖMNSTRESS DELUXE...). Varje kväll. Å då har jag inte somnat på minst en halvtimme än. "Ska bara" som det så klokt heter...

Hur man än vänder på sig har man arslet där bak.

Fin tårta

När kollegan fyller jämnt.

fråga Magdalena

Har ett dilemma... 

Jag har nämligen fått en vänförfrågan på Fejjan från en person som jag då och då har kontakt med genom jobbet.Inte så ofta personligen, eftersom han inte bor i Sverige, men via mail, nån gång i veckan eller så. Det är ingen vän direkt, men...man kan kalla honom för kund.

I bland på Fejjan skriver jag saker om min arbetsplats, inte utpekande om nån särskild (ni vet ju om vem...) men generellt om att jag blir tokig, eller så. Detta är ju information som jag inte vill delge min kund, och det känns lite konstigt att sudda ut gränsen mellan arbete och privat genom att ge honom tillgång till mitt konto.

Å andra sidan är han en trevlig prick som jag absolut inte har något emot personligen.

Vad säger Magdalena Ribbing om att ignorera vänförfrågningar? Nån som har koll?

fint avslut

...vill inte lägga mig med okammad 65-åring i tankarna. Nåt' fint istället....

Älskar när Stor, 4 år, febrilt försöker  få sin trötta mamma att delta i rollek. Å vi låtsas att jag var storesystern å det här va min skola å Liten va min lillasyster, vi låtsas det... Å du va min mamma som skulle säga till mig att jag måste gå till skolan å lära mig saker, e de okeeeej? Kan du låtsas att du va mamman? När man e mamma så ska man säga såhär å göra såhär, kan du göra så, som en riktig mamma?

Nej, som en riktig mamma kan jag inte, men jag ska göra så gott jag kan.

kamma re' å skaffa ett (annat) jobb

Ja, jag vet att jag har en massa åsikter om folk å deras förehavanden. Med all rätt.

Till exempel nämnde jag i ett tidigare inlägg att jag ändå anstränger mig litegrann för att se något så när respektabel ut en vanlig dag på jobbet. Nu har jag precis, efter en lång studie, insett att Kollegan inte kammar sig en vanlig arbetsdag. Hon kammar inte håret. Måndag till fredag drar hon överhuvudtaget inte en kam genom barret. Vad hon gör på helgen slipper jag se och bry mig om. Alla som sett en kortare frisyr okammad efter en natt på kudden kan föreställa sig hur hon ser ut i huvet. Min tes bevisades på julfesten då jag tydligt noterade skillnaden mellan kammat och okammat hår

Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen, kvinnan kan ju inte vara riktigt riktigt funtad. Eller för att citera en god vän "Hur klarar hon av att gå upprätt?"...

hörlurar å bok på rasten

På alla arbetslpatser finns det olika typer av människor. Vissa är riktigt bra på det de gör och får min respekt. Andra är riktigt bra på det de gör och besitter kvalitativ social kompetens. De får utöver min respekt även min vänskap. En sån som tillhör den första gruppen är ....vi kan kalla henne...Maja. Maja är kring 40+. Hon har två tonårsbarn och man, bil, lägenhet. Tränar spinning. På Friskis&Svettis. Hon är ruskigt effektiv på jobbet, får saker gjorda och med gott resultat. Hon arbetar i ett mycket respekterat team där många av oss andra gärna hämtar goda råd och nya idéer. På alla sätt är hon kompetent. Hon vet vad hon sysslar med, gör det väl, maskar aldrig, ställer upp och pratar sällan eller aldrig illa om andra...en riktigt bra kollega med andra ord.

Men kvinnan har en stooor brist. Hon vet faan inte hur man håller käft. Munnen går i ett. Missförstå mig inte, jag trivs väldeliga med såna som pratar, men då ska de ha nåt att säga. Nåt av intresse, nåt underfundigt, roligt eller tråkigt, men något som intresserar andra än... ja, vem är egentligen intresserad av pladder?

För mig har det gått så långt att jag i största möjliga mån undviker lunchrummet när hon är där. I ett vanligt samtal tar hon över och hela rasten går då åt till att lyssna på hennes utläggningar om tvättstugor eller barnens träningar å matcher... Hon maler och maler, en enkel berättelse om vad hon åt till middag blir till ett halvtimmes epos, där hela hennes veckomatsedel, schemat för nästa veckas aktiviteter, mannens firmafest å barnens pojkvänners tandborstningsrutiner vävs in. Med andra ord, rätt ointressant för oss som...inte bryr oss. Samma sak är det på möten. Hon saknar förmågan att generalisera (oh, så lycklig jag blev när jag kom på att det är därför hon beter sig som hon gör..) och måste alltid förklara sin ståndpunkt med hjälp av tre verkliga scenarier som spelas upp med både gester och ljudeffekter. Själv blir jag bara trött. Ska verkligen tio minuter av mötet gå åt varje gång hon får ordet?

Men...rasterna är ändå värst, för då det är min tid hon stjäl.

när jag blir gammal

Fan, tänk!

När jag blir gammal, kommer jag va värsta ärketanten som går runt och slår tonåringarna som typ har fötterna på sätet på bussen med käppen. Jag ska klaga högt o ljudligt på allt å alla, alltid va missnöjd. Ungefär som nu.

enkla regler

Alltså...några enkla regler gäller i kollektivtrafiken...

Om bussen stannar längre bak vid busshållplatsen än den ska, så är det fortfarande vi som väntat längst som ska på först. Förstått? Annars kan du fan gå, du förtjänar inte att ta upp plats på "min" buss, pucko!

förresten

Hahahahahahahahaha... Kollegan gjorde bort sig på jobbet idag.

Skadeglädje ÄR den enda sanna glädjen.

it's on

Nu djävlar!

Kollegan gjorde bort sig på jobbet idag.

Hon har haft en riktigt dålig idé, vilken hon idag på eget bevåg beslutade sig om att genomföra, utan att varken rådfråga eller kolla med oss andra först. (Vi andra har hårdnackat vägrat att överhuvudtaget befatta oss med något som haft med denna idé att göra...) Chefen kom. Upplyste Kollegan om att det "arbete" hon sysslade med över huvud taget inte har på vår arbetplats att göra. Hon fick göra om å göra rätt.

En tredje part kom. Till henne sa Kollegan:

"Jaha, å nu ska man få skit av chefen för nåt som Glitterflickan hittat på".

It's on Bitch. It's so fuckin' on...

pissa på mig

Om du nån gång stöter på nån trevlig typ, en tjej, kvinna, som håller upp en dörr åt dig. Om du möter den kvinnan där vid dörren, på väg in eller ut, och hon högt och ljudligt med glättigt tonfall, å samtidigt ändå rätt tydlig skärpa, säger "VAR-SÅ-GOD"... Då är sannolikheten att du inte sa tack, och att det var mig du pissade på, ganska stor.

Lilljäntan

Hon är sjuk i dag...suck...

Men vid liv.

God natt

...å ack, den kärleken... Inget uttrycker väl varma känslor som ett ordentligt "djävla idiot" på väg till sovrummet.

FINA kollegor

Ja, jag vet. Jag klagar mycket. Å med all rätt. Om sina kollegor kan man tycka mycket. Att de pratar för mycket (annat inlägg, annan dag, lovar!), jobbar för lite eller luktar illa, för att nämna några exempel. I förmiddags hörde jag i alla fall av en av kollegorna som gjorde stan lite farligare efter middagen i fredags. Naturligtvis förhörde jag mig om min lilla unga vän som tittade lite väl djupt i glaset under kvällens middag.

Fick då höra att hon hade blivit övertalad att inte följa med i taxin eftersom hon var för ung för att komma in på det ställe dit de andra var på väg. Jaha? Så bra, tänkte jag först. Sen tänkte jag ytterligare ett steg. MEN VAFAAN? Åkte tanterna ifrån lilljäntan å partade vidare? Utan att kolla att hon faktiskt kom hem?

Nä, jag vet inte jag... Kanske är det jag som överdrivit hennes berusningsgrad, vem vet? Det var ju ändå rätt länge sen jag lirade i hennes division, om man så säger. Det kanske är normalt att vara totalt hämnings- och omdömeslös och vingla runt som bambi på hal is medan man vrålar och blåser rök i ansiktet på glitterflickor... Eller är jag överdrivet orolig? Hon borde väl ändå kunna ta hand om sig själv..?

Men, nej! Jag tycker fan inte det. Nåt djävla ansvar anser jag att man har som medmänniska, kollega och vän.

Kanske var det nån som stoppade in henne i en taxi hem? Eller såg till att pojkvännen kom förbi och hämtade henne. Eller så partade hon vidare på egen hand. Jag vet helt enkelt inte.

FINA kollegor. Jag hoppas att jag har fina kollegor.

Julfest

Minns ni min kollega, den unga arbetskamraten?  Hon är 21. Jag 30. Jag känner mer och allt tydligare att vi inte är på samma plats i livet.

Hon driver med mig när att jag gnäller över sömnbrist, "jag sov till halv två i lördags och söndags". I gengäld har jag avskräckt henne från att skaffa bebis på många år framöver med mina historier om att barn pissar på att det är helg och vaknar i ottan trots att mamma inte måste upp tidigt. Man kan kanske säga att vi e kvitt?

Julfesten då?  Jättegod mat. Chefen hälsade välkommen, dricka beställdes. Ett glas vitt för min del.

21-åringen  hade förfestat och var redan ganska kalas när hon kom. Förfestat. Innan företagets julmiddag..?

21-åringen hade sprit i handväskan.

21-åringen hade tubtopp. Med paljetter.

21-åringen drack, vad jag förstod, varannan från baren och varannan från handväskan. När maten var uppäten och undandukad körde hon sittande armarnauppåsträckmottaket-dans med gälla "wuoh-wouh"-vrål.

21-åringen hetsade alla "SKÅL...BOTTEN UPP!!!" Mest hetsade och hånade hon mig. Kanske för att jag näst efter henne är yngst i kollegiet. Jag borde ju oxå festa och ha kul, liksom.

När restaurangen stängde var de ett gäng som ville vidare. In till stan. Jag är inte den som är den. Jag kan oxå ha kul och gå ut på festligheter. Men ...just nu är det inte värt det. Inte med en unge som ibland får för sig att vakna 4 ggr i timmen, natten igenom. Inte nu när familjen just tillfrisknat efter magsjukor, förkylningar, pest och kolera. Inte nu när sömntimmarna per natt under den senast månaden legat på ett snitt på...4 timmar? Nej. Nej. Nej.

Men lilla jag, 21, skulle naturligvis vidare. Det var antagligen, nej, helt säkert, det som var målet med kvällen. Julmiddagen var bara en mellanlandning.

21. I pumps och tunna strumpbyxor. Aprak. På riktigt, mer berusad än nåt jag sett sen hemmafesterna i tonåren när folk spydde i blomkrukor, bakom soffor och kokade makaroner i öl klockan fem på morgonen. Sluddrandes. Hojtandes. Vinglandes i snömodden. Kall Nobelnatt i Stockholm.
Jag blir orolig, hjärtat värker en aning. Vem ska ta hand om? Vem ser till att hon kommer hem hel? Inte jag. Jag åker hem. De är ju ett gäng på säkert närmare tio stycken som hoppar in i taxi in mot stan.

Jag tar tuben hemåt. Är hemma vid halv ett. Kryper ner under täcket. Mår bra, lite trött. Läser en stund och somnar. Vaknar av Stor som kryper tätt intill. Kvart i åtta. Lördagmorgon. Min sovmorgon. Familjen går upp och jag ligger kvar. Vaknar av telefonen. Tio över elva. Tyst hemma. Barnen i pulkabacken med oäkta hälften. Katten spinner i mitt knä. Dricker te.

Hoppas hon hade kul.

?

Underligheter:

Polarexpeditionsvinterjacka o converse.

Lockigt hår och spikrak lugg.

Grekisk kaka som smakar badbomb...

Små barn, utklädda till oknytt och med konstgjorda ljus, sjungandes visor med texter de inte förstår.

Att det alltid är tågen på min linje som just har gått...

Broddar på en tjej på max 22 bast, I t-banan, tio I tolv på natten.

Nu ska jag hem å sova.

svikare

Jag har svikit mig själv. Jag har låtit ännu en hel dag passera utan att drämma till henne allt vad jag har. Inte fysiskt förstås... verbalt!

Det värsta är att jag faktiskt har ett konkret exempel, utan omskrivningar, att ge er idag. Värsta? undrar ni kanske... Ja, värsta. Eftersom det är ett bevis på min ynklighet. Min brist på stake, kulor, jävlar anamma. mod...fler förslag?

På min arbetsplats råder sedan en dryg vecka tillbaka rökförbud. På lunchrasten får man naturligtvis göra som man själv vill, men inte på företagets område. På arbetstid råder helt enkelt totalt rökförbud. Nåväl...i går när jag fick skjuts hem gick hon ut strax innan mig. Hon smet runt en förrådsbyggnad och kom inte tillbaka på hela den tiden jag satt i bilen, kvar på parkeringen. Självklart var hon å rökte. det råder det ju inga som helst tvivel kring. Så. I morse hade jag laddat. Jag skulle säga nåt. Nåt...lite skämtsamt. Inte elakt (feg, feg, feg). Jag hade faktiskt bestämt mig.

Nu e det så att man faktiskt kan tycka att jag inte har ett skit med saken att göra. Det har jag egentligen inte heller. Förbudet finns å det är upp till var och en att följa det. Ingen på arbetsplatsen tänker agera polis. Men jag tycker ju liksom själv att det vore en så skön grej, att sätta henne lite på plats. Att konfrontera henne å få höra vad hon hade att säga till sitt "försvar". Hon som själv säger en hel del...mindre sympatiskt.

Vad händer då? JO, JAG KOMMER PÅ MIG SJÄLV  MED ATT SITTA OCH  TÄNKA PÅ ATT HON KOMMER ATT KÄNNA SIG ILLA TILL MODS AV ATT BLI KONFRONTERAD. Borde jag bry mig? frågade jag mig själv... Nej, svarade jag mig. Men jag kunde lik förbannat inte förmå mig att säga nåt.  

Behöver tuffa till mig, sluta tänka så djävla mycket på andra o deras känslor. Hur gör man? Jag behöver råd. På riktigt.

no more mr nice guy

Om ni inte känner mig, så...

Jag är faktiskt en rätt snäll typ. Det skulle många kunna intyga. Jag känner med människor, vill göra det bästa för de (allra) flesta. Hjälper mer än gärna till, ställer upp, ändrar om i mitt för andras skull. Fixar, trixar för att vara till lags. Ja, kanske är jag lite för mycket dörrmatta i vissa lägen? Min chef angav en gång min främsta egenskap som empatisk. Jag tror faktiskt det stämmer.

Men alltså. Så här... MÅTTET ÄR FAN RÅGAT NU! Har ni hört det förr? Ja, jag vet. Modet här och nu är bra mycket större än i verkliga livet. Men nu får det vara nog! Nu har jag lovat mig själv att säga ifrån. Ja...det handlar om henne. Nu igen. Tanten, Kollegan, KÄRRINGEN!

Hon gör så mycket...nej, hon gör så lite, men...så djävla mycket som är konstigt. Hon påpekar nåt som behöver göras, sen går hon därifrån. Jaha? Åvafanmenardumeddet?

Hon gör uttalanden till vår gemensamma kollega (kollega Snäll), som har ett par år kvar till pensionen, men ungefär lika många år i yrket och som besitter mer kompetens och engagemang i sin lilltånagel än Kollegan ens skulle kunna uppbringa om hon verkligen försökte. Hon får höra av skräcködlan att "nej, gör det du om du tycker det är roligt, jag har gjort det så många gånger under åren". Det kan ju verka snällt, omtänksamt till och med. Men i verkligheten handlar det alltid om någon av de mindre roliga/trevliga/angenäma uppgifterna på arbetsplatsen. Uppgifter som min plikttrogna, engagerade, fantastiska kollega tagit på sig för att hon verkligen brinner för det vi gör, hon ser helheten, och vill att vi ska nå bästa möjliga resultat. Inte för att hon egentligen tycker att uppgiften i sig är särskilt stimulerande för henne, personligen. Och dessutom faller ju Kollegans resonemang verkligen platt om den som gjort saker flest gånger hädanefter ska slippa. Då är det jag, yngst, och med minst antal år inom yrket som skall utföra precis alla uppgifter. Då blir hon i förlängningen överflödig, kanske får gå pga arbetsbrist...hm..börjar gilla detta! Vad var det nu jag sa...?

Jo...Just i dag kom Kollegan med en idiotkommentar som om man direktöversätter den till en annan bransch än vår (eftersom jag gärna vill vara lite hemlig) skulle lyda som följer:

K(Kollegan) : Men tycker inte du att det är roligare att äta biff än att mocka i ladugården? (Kossa-nötkött-biff...)
kS (kollega Snäll) : Jo, det är väl klart att jag gör men nu måste skiten ut!    (långsökt liknelse?...ja!)

MEN VA FAAN? Nu är det ju vårt jobb att "mocka åt kossorna". Det spelar förl fan ingen roll att det finns en miljard saker man hellre skulle vilja göra, om det faktiskt just är det som är arbetsuppgiften!

Kommer det ut nåt lika djävla dumt ur hennes blendluktande mun i morgon eller framöver (oddsen är rätt låga) så är det jag som kommer att ifrågasätta. Jag ska bli en jobbig typ. Jag ska bli hennes naglar mot griffeltavlan, hennes kackerlacka i hotellrummet, hennes KalleAnkapåjulaftonfågel som ständigt poppar fram huvudet o PARA-PAPA-PAPA-PAPA-PARDIA...PARA PI-PO!!!

Nu e re av med silkesvantarna, fram å på med hårdhandskarna. NO MORE MISTER NICE GUY!

Kanske min största utmaning hittills, jag som är så snäll. Å konflikträdd. Men nu djävlar..!

glitterflicka?

Trevlig kollega: "Bla, bla, bla ...hur är det annars då?"
Jag: "Jo, det är väl rätt ok, eller ...nä, har inte sovit på fyra nätter, Liten vaknar hela tiden..."
Trevlig kollega: "Ja....du ser faktiskt helt förstörd ut..."

Jaha. Kul.

På fredag är dags för "den årliga julfesten", då djävlar ska jag glittra. Sov nu unge! SOOOOOV!

..yet another perfect day

..men gå heeeeeem, KÄRRING!

hur JAG gör

JAG 30 år :
Inför en vanlig arbetsdag:

Kvällen innan: Kolla morgondagens "outfit"... vad passar för dagens aktiviteter å känns rätt, nej, inte det, å inte det...men kanske..?, lägga fram. Kolla väder, om iskallt: dusch å hårtvätt på kvällen.
Morgon: Ev. dusch (se ovan...) Påklädning, sminkning, frisyrfix. Lite frukost. Alltid te. Promenad till bussen.

KOLLEGAN 64,5 år:
Inför en vanlig "arbets"dag:

Kvällen innan: Röker en Gula Blend (vet ju inte om d just är den sorten, tog den som lät äckligast...)
Morgon: Påklädning i mörker(måste va så!) Kaffe. Cigarett. (that's it, really!) Bil till jobbet.

Ja, kanske inte är konstigt att kunderna  i första hand vänder sig till mig. Nu när jag tänker efter liksom.

glittra på bussen

..jag mår så sjukt djävla bra av att slå på stora charmen och le glatt mot busschaufförer. Jag ler, nickar uppskatttande och låter ögonen glittra lite extra. Det ger mig nån slags sjuk kick att se dem lysa upp där i förarhyttens mörker. Jag känner mig så in i helvete trevlig, som en riktigt god medmänniska. Egentligen en win-win situation men...

...jag är nog lite störd, va?

Nöjd

Har smörat diskret för chefen idag. *äckligt nöjd*

det bästa jag vet?

Vi har en pågående maktkamp i hemmet, mannen å jag. Om bajsblöjor. Ingen vill byta dem och båda anser bestämt att det absolut måste vara den andres tur just denna gång. Följande scen utspelades på vad som ju faktiskt var min lyckodag

(På pizzastället alldeles vid arbetsplatsen.)
Beställer. Barnen och jag står som cirkusåskådare och  hänger bakom disken för att se på hur pizzakillen, alltid killar!, slänger runt våra pizzor. (Eh, nej, vi kommer inte ut särskilt ofta...!) Liten, 19 månader, har under dagen inte velat äta. Under två nätter har hon vaknat flera ggr i timmen. Klagar då å då på "illa" i magen. Hon vägrar sitta i sin stol, vägrar äta något annat än oliver från min pizza. Mamman får ett bryt och lyfter ner ungen som lägger av väääärldens brakare och nöjt konstaterar "BAJS". Ser på mannen, beslutar snabbt att Jag tar detta så får han i alla fall äta färdigt. In på toaletten, svampmålade väggar, obligatoriskt?, upp med ungen på toaletten, förstås inget skötbord så långt ögat kan nå, ner med blöja å...sanera. På med ny och ut igen till numera kall mat. Ungen vägrar sitta, vägrar äta, vägrar leka med medhavd leksak. Mannen tuggar på. Likaså Stor, som aldrig annars kan sitta still...

Lillungen blir återigen nerlyft. Jag hinner få i mig ett par tuggor. Mannen färdigäten. Liten vandrar iväg. Äter. Harkling från mina barns far. Va? Tittar upp. Där står hon, utanför toalettdörren, med byxorna i knävecken och klämmer för kung å fosterland, illröd i ansiktet. Just då är det synen som möter pizzerians nyanlända gäster. Min dotter i sitt esse.

Hämtar unge. Pekar menande på maten på min tallrik och räcker hjälpsamt över ungen till mannen. Han tvekar. Vadan denna tvekan? "Jag vill äta färdigt, nu är det din tur!"

Men det är det värsta jag vet...svarar han.

Med hans logik skall detta automatiskt innebära att man slipper. Precis som man slipper betala räkningar, tvätta kläder, laga mat och annat nödvändigt ont bara för att man inte tycker om att göra det...

Efter mat, utlovad tur i leksaksaffär, förgäves sökande efter 2-årspresent till barnens kompis Lill-fin. In på mataffärn', köpa yoghurt med snälla magbakterier till Liten, tillbaka till bilen som parkerats på arbetsplatsen. Där konstaterar ungen återigen "BAJS".

Låsa upp stängd arbetplats, tända, klä av, byta, sanera, påse, knyta igen, slänga, klä på, släcka, låsa, packa in i bil.

I dag var det min lyckodag.

lyckodag

Kollegan: "Jag måste gå tidigare idag för jag ska iväg på ett möte kvart över ett."
Jag: "Okej." *hoppasåskuttaravlyckafastbarainombords*

En, två, tre, fyra, fem månader kvar till pension...

Varför glitterflickan inte gillar julen. Del V

En far som högt å tydligt proklamerar:

"Jag skiter väl i barnen i Afrika/Träden i regnskogen/Läkare utan gränser, jag vill ha pakeeeeeet"...

Varför glitterflickan inte gillar julen. Del IIII

Tomten måste komma. För det lär man barnen på förskolan. *fanengrejtillattfixa*

lite glad

E ändå lite glad att jag e människa å inte katt. Fördelarna med kattlivet ...sova, lata sig, lata sig å sova, väger tungt, men jag slipper i alla fall tvätta mitt kön med tungan.

feg

Kollegan satt i fredags och ondgjorde sig över medarbetare som inte har överblick och inte tar tag i allt som behöver göras på arbetsplatsen.

 "Ja, precis som DU då, din odugliga kossa!"

Sa jag inte.

Varför glitterflickan inte gillar julen. Del III

Julmat.

Nej tack.

Varför glitterflickan inte gillar julen. Del II

Försökt ta ut en trött gran, tvärs igenom ett vardagsrum med "ryamatta", en bit in i Januari?

Point made.

Varför glitterflickan inte gillar julen. Del I

Hembakade pepparkakor är aldrig lika goda som köpevarianten. Ändå står jag här och bakar. För det ska man, för BARNENS skull.

jinx

Sa för nån vecka sen att mina barn faktiskt är ovanligt friska av sig.

Det skulle jag uppenbarligen inte ha sagt.

Morgon

Visst ser det myyyysigt ut?

Väntar på ett mirakel

Har en vän som är förtjust I fotografering. Ofta och rätt mycket fotas det...

Jag avskyr att bli fotad, men har faktiskt vant mig lite grann å kan nästan, nästan slappna av framför kameran. Ibland.

Hur duktig fotograf vännen än må vara så kan ju inget förändra hur jag ser ut... Ändå hoppas jag, gång efter gång, få se den där bilden där jag ser ut "som folk" (obs. ett uttryck, inte folk, "folk") ... Händer sällan. Men faktiskt mer ofta än innan vi lärde känna varandra, min vän å jag. Fast det har ju snarare med antalet knäppta foton och min förmåga att lära av mina misstag än nåt annat att göra.

Suck.

Arbeta på arbetet

Jag vill nog mena att jag tycker om mitt jobb. Det är en ständig kamp, men oftast är det roligt och ibland till och med tillfredställande...

Just nu: Gömmer mig på toaletten flera gånger om dagen. Snart känner jag att inte heller jag gör vad som förväntas av mig, för mycket tid å energi går åt till att hata tanten, hon, "Kollegan". Garnnysterskan. Jag kan inte ens titta på kärringen längre, knappt ens vistas i samma lokal. Gå i pension nu, nu, nu, NUUUU!

Har fått ett tips... Is ute...lårbenshals...sjukskrivning... Hm. Kanske nåt att tänka närmare på?

Storvinst?

Tidig onsdag. -17 ute. Tusen lager kläder. Tar tid. Sent ute. Vad? Buss 1 i tid. Buss 2 väntar, oxå i tid.

Vad tror ni, läge att köpa triss?

Folk

..är ett ord som kollektivt beskriver såna som gör dumt.
Som.. röker I busskurer *hata* och tränger sig före I kön *djävla oskick, flyttapåre'* eller smiter ifrån tv-avgiften *nuerebarasådesatte'...*.
"Folk" e jobbiga, lyssnar på för hög musik, pratar för högt i mobilen och luktar illa. Undrar hur folkpartiet tänkte...?