Off?

Låt oss säga att jag, sent en kväll när jag just stigit ut från en biograf, upptäcker att jag fått ett sms som svarar på en tidgare ställd fråga. Låt oss vidare säga att det messet i sin tur krävde svar på ytterligare en fråga, information som endast en tredje part har. Om jag då, låt oss säga kring strax innan klockan 23, skickar denna fråga till denna tredje part och får ett ilsket svar att jag, med mitt sms, väckt denne vid en okristlig tidpunkt och att denne någon, av olika anledningar, haft en jobbig dag........

Jag frågar mig: när blev det MITT ansvar att denne någon valt att inte stänga av sin mobiltelefon? På vilket sätt kan jag anklagas för att ha stört dennes nattsömn?

Konstig logik.

...och jag valde att inte ens bemöta anklagelserna. I stället erbjöd jag mig, dagen efter, storsint att göra denne någon en tjänst, liksom för att underlätta, när omständigheterna nu var som de var.

Glitterflickan vs. Någon 1-0.

Faller på plats

Den förtvivlade situation vi var i i somras har övergått till en väl fungerande vardag. Aldrig trodde jag att vi skulle vara här idag, hade aldrig kunnat tro att jag och barnens pappa skulle kunna höras av på telefon för att diskutera små vardagsproblem. Trodde aldrig att vi skulle nå hit, var inte ens säker på att han skulle finnas där för barnen. Nu fikar vi tillsammans på barnens luciafirande, skickar julkort och hjälper varandra när livspusslet blir komplicerat.

Det är så här det ska vara.

Vinnare

Jag tänker tillbaka på min uppväxt och min ungdom, mina tonår. Tänker på alla krav, alla måsten, alla tankar om mina egna tillkortakommanden. Alla tvivel på min förmåga, på mitt värde som människa.

Jag träffade mitt ex på gymnasiet och man måste inte ens vara särskilt intelligent för att kunna räkna ut att mina tankar och min låga självkänsla inte bidrog till att lägga grunden till ett problemfritt förhållande.

Mina problem har färgat vår relation och jag är nog den sista att förstå och erkänna det. Men jag erkänner gärna. Ingen prestige. Faktiskt.

Jag har förändrats. Varje dag segrar mitt nya jag över mitt gamla och jag förstår mer och mer hur svår jag måste ha varit att leva med.

Är övertygad om att alla tjänade på vårt uppbrott. Inte minst exet. Och...även om barnen har mamma och pappa på skilda håll så är min övertygelse att de också är vinnare. De får föräldrar som mår bra. Föräldrar som brutit dåliga mönster. De får bättre förebilder, helt enkelt.

Jag har inte dåligt samvete.

Säker?

Min mor undrade om jag var helt säker på min nya kärlek. Säker på att det inte skulle "gå som förra gången." Förra gången som var ett dryga tolv år långt förhållande som inleddes när jag var arton... Min första pojkvän.

Ja...
Vad säger man?

Jag har inga tvivel. Såklart. Hade jag haft det så hade jag inte varit i den här relationen som ändå kräver en del då det är fyra barn under fem år samt två ex inblandade.

Jag är så säker som man kan vara.