Fick sms från finkollegan:
Jag börjar jobba på måndag och det känns roligt!
Nu djävlar är vi i alla fall två mot en, jag kommer ha nån att avreagera mig med (inte på!) Vi kommer kunna himla med ögonen år varandra, slå våra kloka huvuden ihop och åstadkomma mer än nånsin förut. Vi är laddade! Fan, det kommer bli så bra. Nu är vi inne i april å pensionen närmar sig med stormsteg, april, maj, å i juni...då blir det djävlariminlåda skumpa å skrålsång.
Visar inlägg med etikett glad å nöjd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett glad å nöjd. Visa alla inlägg
lördag 2 april 2011
fredag 1 april 2011
glitterflickan frossar
Söker på Blocket. "50-tal" , alla kategorier. Får upp fantastiska grejer. Vill ha mycket, kommer förmodligen inte köpa nåt. Fönster-shoppar, så att säga. Fast på datorn, bildskärm-shoppar kanske?
Men sen får man ju upp de där mindre fina grejerna oxå. De där grejerna som "folk" som listat ut att just 50-tal säljer, föröker kränga, å därför lagt in en liten brasklapp nånstans i annonsen, "50-tal?" eftersom de hoppas att nån idiot ska gå på det...de där grejerna som förmodligen aldrig kommer bli sålda, som kommer hamna på tippen, eller i all evighet stå kvar i det där vardagsrummet med gulnat furutak å plyschsoffa. Glasvas på tv:n...ja, ni vet...
Vet ni att det faktiskt finns de som har spinnrockar hemma i vardagsrummet? Som inredningsdetalj. Jo, det är sant. Folk har alla möjliga underliga saker i sina hem. Porslinshundar å piedistaler. Glasfrukter. Jo, det är också sant, jag lovar. Glaskarameller. Eterneller. Inramade brudbuketter. Prydnadstallrikar på väggen. Ja, allsköns skit.
Sen finns det ju olika stilar såklart. Andra har svindyra olivoljeflaskor som inredning. Eller gamla matserviser. Kanske lika knäppt det?
Men sen får man ju upp de där mindre fina grejerna oxå. De där grejerna som "folk" som listat ut att just 50-tal säljer, föröker kränga, å därför lagt in en liten brasklapp nånstans i annonsen, "50-tal?" eftersom de hoppas att nån idiot ska gå på det...de där grejerna som förmodligen aldrig kommer bli sålda, som kommer hamna på tippen, eller i all evighet stå kvar i det där vardagsrummet med gulnat furutak å plyschsoffa. Glasvas på tv:n...ja, ni vet...
Vet ni att det faktiskt finns de som har spinnrockar hemma i vardagsrummet? Som inredningsdetalj. Jo, det är sant. Folk har alla möjliga underliga saker i sina hem. Porslinshundar å piedistaler. Glasfrukter. Jo, det är också sant, jag lovar. Glaskarameller. Eterneller. Inramade brudbuketter. Prydnadstallrikar på väggen. Ja, allsköns skit.
Sen finns det ju olika stilar såklart. Andra har svindyra olivoljeflaskor som inredning. Eller gamla matserviser. Kanske lika knäppt det?
torsdag 24 mars 2011
06.17
Då, i mina tidiga tonår kunde jag komma på saker när jag gått å lagt mig. En typisk sådan sak kunde vara exempelvis att jag kände mig sugen på att äta yoghurt till frukost. En rätt vardaglig tanke, kan tyckas. Men om ni tror att det ens var lönt att somna innan jag stigit upp och antecknat denna frukostönskan så tror ni fel. Inte fan kunde jag ligga där å tänka på att jag nästa morgon skulle ha glömt bort att det var just yoghurt jag var sugen på, nej, självklart måste lapp skrivas. YOGHURT, FRUKOST! typ. Eller TVÄTTA HÅRET -BALSAM! Som om jag skulle glömma bort?!
På samma sätt var det omöjligt att ställa väckarklockan på något annat än jämnt klockslag. Så helvetes djävla besvärligt jag hade det. Min väckarklocka fick man med knappar stega uppåt, minut för minut. Råkade det eftersträvade 06.00 bli 06.01 så var jag tvungen att fortsätta varvet runt, 06.02, 06.03, 06.04... *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. ....06.59, 06.00 å 06.01..... faaaaaan..... *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. Det kunde bli ett par varv en vanlig kväll, vill jag medge. Kramp i fingrarna, men ordning å reda!
Nu, i dag ställer jag rätt ofta telefonens alarm på 06.17, liksom för att djävlas med mig själv.
På samma sätt var det omöjligt att ställa väckarklockan på något annat än jämnt klockslag. Så helvetes djävla besvärligt jag hade det. Min väckarklocka fick man med knappar stega uppåt, minut för minut. Råkade det eftersträvade 06.00 bli 06.01 så var jag tvungen att fortsätta varvet runt, 06.02, 06.03, 06.04... *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. ....06.59, 06.00 å 06.01..... faaaaaan..... *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. Det kunde bli ett par varv en vanlig kväll, vill jag medge. Kramp i fingrarna, men ordning å reda!
Nu, i dag ställer jag rätt ofta telefonens alarm på 06.17, liksom för att djävlas med mig själv.
tisdag 15 mars 2011
om tur, skicklighet och idioter i trafiken
Sirenerna tjuter och blåljusen blinkar, ambulansen vill ut i trafiken. Behöver köra nu. Kanske är det någons mor eller far som behöver akut hjälp. Eller någons barn, kanske ett litet illa skadat eller dödssjukt barn. Jag vet inte.
Några bilar ignorerar ambulansen. Idioter. Stanna då! Själv är jag åskådare, står vid rödljuset å väntar på min tur. Nu blir det en lucka. Kör, kör, kör, tänker jag. Precis när den svänger ut i trafiken, mitt i kurvan, mitt framför mig, ser jag ambulansföraren böja sig framåt. Han för sin hand upp emot backspegeln, smeker ömt en hartass som hänger där och dinglar. Han ber om tur. Att det ska gå väl. Fattar sedan snabbt ratten med båda händerna igen.
Hans ödmjukhet inför sitt uppdrag rör nåt djupt inom mig. Denna enkla gest ger mig hopp.
Några bilar ignorerar ambulansen. Idioter. Stanna då! Själv är jag åskådare, står vid rödljuset å väntar på min tur. Nu blir det en lucka. Kör, kör, kör, tänker jag. Precis när den svänger ut i trafiken, mitt i kurvan, mitt framför mig, ser jag ambulansföraren böja sig framåt. Han för sin hand upp emot backspegeln, smeker ömt en hartass som hänger där och dinglar. Han ber om tur. Att det ska gå väl. Fattar sedan snabbt ratten med båda händerna igen.
Hans ödmjukhet inför sitt uppdrag rör nåt djupt inom mig. Denna enkla gest ger mig hopp.
söndag 6 mars 2011
kläder, smak och en mamma som inte vill
Alla växer vi. På längden, på bredden, som människor, som ogräs. Stors tillväxt hör till den sista kategorin och det var därför jag stod där. I klädaffären. Framför reahyllan. Bläddrade uppgivet bland plaggen. Trodde inte det var nåt för henne. Egentligen. Helst vill hon ju se ut som "alla andra tjejer" i äckliga skriksrosa bubblegumskreationer som ger mig halsbränna och får mig att köra ner hälarna än djupare i marken. Jag vill inte.
Vill att hon ska vara en härlig hippsomhappunge med LillaMyknut i håret och sköna klättraiträdkläder. Byggakojakläder. Springasnabbtåhoppahögtålångtkläder. Inte tighta. Inte rosa. Inte glitter. Inte fula tryck med fula tjejer med för stora huvuden till yttepyttekroppar.
Jag tycker inte om det. Jag vill inte att det ska vara viktigt för min 4-åring hur hon ser ut, vilka kläder kompisarna har, vilka kläder hon har. Jag vill att hon ska vakna på morgonen och i förbifarten slänga på sig det första hon får tag på i brådskan för att hinna ut till kompisarna och leka. Vill att hon ska räknas för att hon är den hon är. För att hon är en bra kompis, en schysst typ. Som delar med sig, säger uppmuntrande saker, låter kompisarna vara med och bygger kojor med hammare och spik. Inte för att hon har en viss typ av kläder. Eller avsaknad av en viss typ av kläder.
Stor hade aldrig rosa som liten. Det var mitt val. Ett medvetet val. Fram tills hon var två var det ingen på stan som visste om hon var av hon- eller hankön. Därmed slapp hon alla mjukpåröstenåtrutalitemedläpparna-"menguuuudsåsööööthonäääääär". För ingen vågade. För det är ju faktiskt bland det värsta man kan utsätta en förälder för. Att säga "han" i stället för "hon". Och vice versa. I alla fall om man ser till hur folk som säger fel reagerar. "MENGUUUUUUUUGFÖÖÖÖÖRLÅÅÅÅÅÅÅT....det...ja...jag...trodde...med den blåa/rosa/gröna/orangea/röda...."
Hon blev bemött som ett barn. Och människor pratade om annat än hennes yttre. Om hennes övriga, och oh så mycket viktigare, egenskaper. Hon klädde sig i vad som helst. Brydde sig inte alls. Jag var nöjd.
Sen blev hon äldre och Hello Kitty gjorde sig påmind. Hon fick ett plagg med denna katt på. Nöjde sig med det. Och valde inte alltid just den tröjan. Jag var nöjd.
Nu är hon 4,5 år. Och kommer gråtandes ner för trappan på morgonen och beklagar sig.
"Alla mina kompisar har fina roooooosa kläder utom jag...det är ORÄTTVIST".
"Ja, och du har en mamma som tänker med hela hjärnan i stället för inte alls... Men inte fan gråter dina kompisar på morgonen för det!"
Ville jag säga. I stället pratade vi återigen om vad som är viktigt. Och om hur många fina, glada färger det finns. Att min favoritfärg är grön, hennes pappas, lila, bästa kompisens pappas, gul och hans sons, just, rosa. Att kompisar som inte låter en vara med för att man inte har "rätt kläder" eller "rätt färg på kläderna" inte är schyssta och att kläder först och främst ska vara sköna. Sköna att leka och röra sig i.
Häromdagen fick hon välja kläder alldeles själv. Det händer iofs ganska ofta, men just den gången, la jag mig inte alls i hennes val. Hon tog fram svartvitmönstrade byxor, röd tröja med stjärnor på och ovanpå drämde hon till med en brun- och vitprickig Pippiklänning som hon haft sen hon var två. Jag rös av kombinationen men bet mig hårt i läppen och log. När den första känslan lagt sig insåg jag att hon ju just precis gjort det jag önskar. Hon valde själv, utiftån egna preferenser. Hon var helnöjd, oregisserad och vild. Jag vågar inte annat än att vara nöjd.
Vill att hon ska vara en härlig hippsomhappunge med LillaMyknut i håret och sköna klättraiträdkläder. Byggakojakläder. Springasnabbtåhoppahögtålångtkläder. Inte tighta. Inte rosa. Inte glitter. Inte fula tryck med fula tjejer med för stora huvuden till yttepyttekroppar.
Jag tycker inte om det. Jag vill inte att det ska vara viktigt för min 4-åring hur hon ser ut, vilka kläder kompisarna har, vilka kläder hon har. Jag vill att hon ska vakna på morgonen och i förbifarten slänga på sig det första hon får tag på i brådskan för att hinna ut till kompisarna och leka. Vill att hon ska räknas för att hon är den hon är. För att hon är en bra kompis, en schysst typ. Som delar med sig, säger uppmuntrande saker, låter kompisarna vara med och bygger kojor med hammare och spik. Inte för att hon har en viss typ av kläder. Eller avsaknad av en viss typ av kläder.
Stor hade aldrig rosa som liten. Det var mitt val. Ett medvetet val. Fram tills hon var två var det ingen på stan som visste om hon var av hon- eller hankön. Därmed slapp hon alla mjukpåröstenåtrutalitemedläpparna-"menguuuudsåsööööthonäääääär". För ingen vågade. För det är ju faktiskt bland det värsta man kan utsätta en förälder för. Att säga "han" i stället för "hon". Och vice versa. I alla fall om man ser till hur folk som säger fel reagerar. "MENGUUUUUUUUGFÖÖÖÖÖRLÅÅÅÅÅÅÅT....det...ja...jag...trodde...med den blåa/rosa/gröna/orangea/röda...."
Hon blev bemött som ett barn. Och människor pratade om annat än hennes yttre. Om hennes övriga, och oh så mycket viktigare, egenskaper. Hon klädde sig i vad som helst. Brydde sig inte alls. Jag var nöjd.
Sen blev hon äldre och Hello Kitty gjorde sig påmind. Hon fick ett plagg med denna katt på. Nöjde sig med det. Och valde inte alltid just den tröjan. Jag var nöjd.
Nu är hon 4,5 år. Och kommer gråtandes ner för trappan på morgonen och beklagar sig.
"Alla mina kompisar har fina roooooosa kläder utom jag...det är ORÄTTVIST".
"Ja, och du har en mamma som tänker med hela hjärnan i stället för inte alls... Men inte fan gråter dina kompisar på morgonen för det!"
Ville jag säga. I stället pratade vi återigen om vad som är viktigt. Och om hur många fina, glada färger det finns. Att min favoritfärg är grön, hennes pappas, lila, bästa kompisens pappas, gul och hans sons, just, rosa. Att kompisar som inte låter en vara med för att man inte har "rätt kläder" eller "rätt färg på kläderna" inte är schyssta och att kläder först och främst ska vara sköna. Sköna att leka och röra sig i.
Häromdagen fick hon välja kläder alldeles själv. Det händer iofs ganska ofta, men just den gången, la jag mig inte alls i hennes val. Hon tog fram svartvitmönstrade byxor, röd tröja med stjärnor på och ovanpå drämde hon till med en brun- och vitprickig Pippiklänning som hon haft sen hon var två. Jag rös av kombinationen men bet mig hårt i läppen och log. När den första känslan lagt sig insåg jag att hon ju just precis gjort det jag önskar. Hon valde själv, utiftån egna preferenser. Hon var helnöjd, oregisserad och vild. Jag vågar inte annat än att vara nöjd.
tisdag 1 mars 2011
ute i världen
Spännande värre att kolla sin egen bloggstatisik. Läsare, eller helt enkelt såna som bara halkat hit på ett bananskal, eller genom en feltryckning, från delar av världen jag förmodligen aldrig kommer att besöka. Främst av miljöskäl.
Singapore
Ghana
Taiwan
Korea
USA
Finland (Har faktiskt inte varit där.)
Frankrike (Inte där heller.)
Finns ni därute på riktigt, eller har folk bara svårt att trycka på rätt knappar?
Singapore
Ghana
Taiwan
Korea
USA
Finland (Har faktiskt inte varit där.)
Frankrike (Inte där heller.)
Finns ni därute på riktigt, eller har folk bara svårt att trycka på rätt knappar?
måndag 28 februari 2011
lättförtjänta pengar
Måndag kl 22.20
OH (uppgivet, snudd på gnälligt): "Jag sätter 50 spänn på att det finns en tvätt att hänga!"
GF kan både klappa sig själv på axeln och inkassera.
OH (uppgivet, snudd på gnälligt): "Jag sätter 50 spänn på att det finns en tvätt att hänga!"
GF kan både klappa sig själv på axeln och inkassera.
onsdag 16 februari 2011
å så en repris
..på förrförra veckan. Stor har feber. Jag är hemma för vård av barn. Är det så här livet ska va? Är det bara när barnen är "lite lagom" sjuka jag ska känna att livet är värt att leva?
Ingen stress.
Hinner få undan lite skit hemma.
Ett lugnt konstaterande att arbetet inte är mitt ansvar just idag.
Te.
Dator och svtplay.
Barnkanalen å film.
Lagar extra tidskrävande mat, inte kl halvsexskrikågnällmatlagning (att ungarna ändå inte kommer äta, det skiter jag i!)
Kramar och saga.
Klappa katt.
Har släppt alla tankar på ärenden som borde göras, kan ändå inte gå nånstans med febrig fyraåring.
Med andra ord, jag mår fint.
Ingen stress.
Hinner få undan lite skit hemma.
Ett lugnt konstaterande att arbetet inte är mitt ansvar just idag.
Te.
Dator och svtplay.
Barnkanalen å film.
Lagar extra tidskrävande mat, inte kl halvsexskrikågnällmatlagning (att ungarna ändå inte kommer äta, det skiter jag i!)
Kramar och saga.
Klappa katt.
Har släppt alla tankar på ärenden som borde göras, kan ändå inte gå nånstans med febrig fyraåring.
Med andra ord, jag mår fint.
tisdag 15 februari 2011
om viktiga och riktiga val i livet
Tror jag missat att nämna att jag utöver ansvaret för allt annat på arbetsplatsen även handleder en praktikant. En ambitiös och ivrig sjuttonåring som just nu får sin första riktiga erfarenhet av arbetslivet. Å vilken erfarenhet! En mer välfungerande arbetsplats än min får man ju leta efter... Eller inte, hur var det nu?
Hon är duktig, gör det hon ska. Men...hon är ändå bara sjutton.
Fast från och med idag har hon stigit i graderna, en hel djävla massa. Just nu ligger hon satans bra till hos sin handledare. Nu undrar ni vad hon gjort, eller hur? Sparkat undan benen på Kärringen, puttat henne framför en lastbil, lagt laxermedel i maten..gladpack över toasitsen..?
Nej. Mycket bättre än så. I dag hade tösabiten nämligen med sig eget te till jobbet ("jag är inte så förtjust i den sorten ni har här"), och hade dessutom hyfs och vett att erbjuda sin vilt dreglande handledare den andra medhavda påsen. Hon gör vad hon ska, försöker, ställer frågor och visar intresse för att utvecklas. Dessutom har hon god smak. Nu blir det banne mig finfina vitsord!
Hon är duktig, gör det hon ska. Men...hon är ändå bara sjutton.
Fast från och med idag har hon stigit i graderna, en hel djävla massa. Just nu ligger hon satans bra till hos sin handledare. Nu undrar ni vad hon gjort, eller hur? Sparkat undan benen på Kärringen, puttat henne framför en lastbil, lagt laxermedel i maten..gladpack över toasitsen..?
Nej. Mycket bättre än så. I dag hade tösabiten nämligen med sig eget te till jobbet ("jag är inte så förtjust i den sorten ni har här"), och hade dessutom hyfs och vett att erbjuda sin vilt dreglande handledare den andra medhavda påsen. Hon gör vad hon ska, försöker, ställer frågor och visar intresse för att utvecklas. Dessutom har hon god smak. Nu blir det banne mig finfina vitsord!
onsdag 19 januari 2011
ny trend
Jajamensan.
Idag var dagen. Dagen vi alla väntat på. Ja, framför allt jag i alla fall. I dag var dagen då jag sa ifrån. Talade om för Kollegan att hon banne mig fick se till att slutföra det hon påbörjat i stället för att förvänta sig att vi andra skulle göra det åt henne. Typ.
Kändes djävligt gôtt. Trots att jag var så ilskenirriteradgrinigåarg att jag knappt kunde andas så kändes det bra. Riktigt bra.
Hoppas detta är början på en ny trend.
Djävla kärring.
Idag var dagen. Dagen vi alla väntat på. Ja, framför allt jag i alla fall. I dag var dagen då jag sa ifrån. Talade om för Kollegan att hon banne mig fick se till att slutföra det hon påbörjat i stället för att förvänta sig att vi andra skulle göra det åt henne. Typ.
Kändes djävligt gôtt. Trots att jag var så ilskenirriteradgrinigåarg att jag knappt kunde andas så kändes det bra. Riktigt bra.
Hoppas detta är början på en ny trend.
Djävla kärring.
lördag 15 januari 2011
den perfekta drycken
Kanske är jag knäpp, kanske kan det vara jag som funnit sanningen.
Te funkar till allt. Te å popcorn. Te å chips, bättre blir det inte. Te å mackor, en klassiker. Te å kakor, tårta, bulle blir fika. Te å äpple. Frukt överhuvud taget. Te och nötter å frukt, en fantastisk frukost. Te funkar till allt. Nästan.
Te är faktiskt den perfekta drycken. Om du frågar mig.
Te funkar till allt. Te å popcorn. Te å chips, bättre blir det inte. Te å mackor, en klassiker. Te å kakor, tårta, bulle blir fika. Te å äpple. Frukt överhuvud taget. Te och nötter å frukt, en fantastisk frukost. Te funkar till allt. Nästan.
Te är faktiskt den perfekta drycken. Om du frågar mig.
torsdag 13 januari 2011
ibland händer det
Alltsom oftast blir man besviken. Mycket kan gå fel, och enligt alla universums lagar tenderar de att göra just det. Gå fel. Men ibland.
I förra veckan köpte jag, eller egentligen min sambo, te. Påste. Lipton Earl Grey påste. 100-pack. Ni som känner mig, eller har läst om mig, vet att te, det är inget man skojar om. Te är allvarliga grejer. Jag behöver mitt te. Starkt, hett å gott. Gott inbegriper inte fruktbitar, grönt så kallat te (hö..!) eller smakessanser typ vanilj. Te är te. Svart te. Gott te. Vardagste, när det ska gå fort är ovan nämnda påste. Döm om min förvåning när jag kl fem en morgon framför nåt tvprogram typ, Förlossningskliniken, efter en sömnlös natt, smakade mitt nybrygda te å undrade vem faan som bytt ut det mot nåt persikostinkande skitäckligt blask. Det var gjort på mina vanliga påsar, från det nya paketet, och smakade exakt lika äckligt senare samma dag och på kvällen. Först tänkte jag nämligen att det var mig det var fel på, att jag inte uppfattade smaker korrekt pga sömnbristen.
Jag letade på kvällen upp en mailadress till Lipton, eller Unilever som tydligen är den stora koncernen, och knattrade ner ett litet brev som mest gick ut på att jag undrade vad som hänt. Inte hade de väl ändrat nåt i sammansättningen...å kunde jag lugnt gå till affären å köpa ett nytt paket utan att råka ut för samma äckelte?
Svaret kom nästa morgon. Från Natalie på Konsumentkontakt. Såhär skrev hon:
Hej!
Tack för ditt mejl.
Självklart ska det inte vara såhär. Vad har din förpackning för bäst-före-datum och Lottkod, så gör vi en reklamation gällande detta. Vi sänder dig givetvis kompensation på posten för det inträffade.
Har du fler frågor är du välkommen att höra av dig till oss igen!
Vänliga hälsningar/
Unilever Sverige AB
Konsumentkontakt "Foods"
Genast skrev jag tillbaka:
Hej! Tack för snabb respons.
Jag har tyvärr inte kvar förpackningen, lägger alltid påsarna I en teburk... Den är redan slängd I pappersåtervinningen... Nåväl. Det är inget ni ändrat I "receptet" alla fall, så jag kan köpa en ny...?
Mvh / Glitterflickan
Tänkte inte mer på saken. mest att det var synd att jag slängt paketet så att jag nu inte kunde få nån slags kompensation. Men vaddå, undrar ni såklart. Det stod ju att kompensation skulle komma på posten? Ja, det gjorde det. Men eftersom jag är en sån som läser snabbt å gärna stressar upp mig, så hann jag inte längre än till delen om vad min förpackning hade för siffror å koder innan jag bestämt i mitt huvud att kompensationen var direkt beroende av att jag med koderna kunde bevisa att jag faktiskt köpt deras te.
I dag fick jag brev. Med värdecheckar. På 70 spänn. Det är typ, nästan, nästan, tillräckligt för att köpa tre såna teförpackningar. Generöst. Snabb respons. Trevlig kontakt.
Tack Natalie på Unilever Sverige, you just made my day!
I förra veckan köpte jag, eller egentligen min sambo, te. Påste. Lipton Earl Grey påste. 100-pack. Ni som känner mig, eller har läst om mig, vet att te, det är inget man skojar om. Te är allvarliga grejer. Jag behöver mitt te. Starkt, hett å gott. Gott inbegriper inte fruktbitar, grönt så kallat te (hö..!) eller smakessanser typ vanilj. Te är te. Svart te. Gott te. Vardagste, när det ska gå fort är ovan nämnda påste. Döm om min förvåning när jag kl fem en morgon framför nåt tvprogram typ, Förlossningskliniken, efter en sömnlös natt, smakade mitt nybrygda te å undrade vem faan som bytt ut det mot nåt persikostinkande skitäckligt blask. Det var gjort på mina vanliga påsar, från det nya paketet, och smakade exakt lika äckligt senare samma dag och på kvällen. Först tänkte jag nämligen att det var mig det var fel på, att jag inte uppfattade smaker korrekt pga sömnbristen.
Jag letade på kvällen upp en mailadress till Lipton, eller Unilever som tydligen är den stora koncernen, och knattrade ner ett litet brev som mest gick ut på att jag undrade vad som hänt. Inte hade de väl ändrat nåt i sammansättningen...å kunde jag lugnt gå till affären å köpa ett nytt paket utan att råka ut för samma äckelte?
Svaret kom nästa morgon. Från Natalie på Konsumentkontakt. Såhär skrev hon:
Hej!
Tack för ditt mejl.
Självklart ska det inte vara såhär. Vad har din förpackning för bäst-före-datum och Lottkod, så gör vi en reklamation gällande detta. Vi sänder dig givetvis kompensation på posten för det inträffade.
Har du fler frågor är du välkommen att höra av dig till oss igen!
Vänliga hälsningar/
Unilever Sverige AB
Konsumentkontakt "Foods"
Genast skrev jag tillbaka:
Hej! Tack för snabb respons.
Jag har tyvärr inte kvar förpackningen, lägger alltid påsarna I en teburk... Den är redan slängd I pappersåtervinningen... Nåväl. Det är inget ni ändrat I "receptet" alla fall, så jag kan köpa en ny...?
Mvh / Glitterflickan
Tänkte inte mer på saken. mest att det var synd att jag slängt paketet så att jag nu inte kunde få nån slags kompensation. Men vaddå, undrar ni såklart. Det stod ju att kompensation skulle komma på posten? Ja, det gjorde det. Men eftersom jag är en sån som läser snabbt å gärna stressar upp mig, så hann jag inte längre än till delen om vad min förpackning hade för siffror å koder innan jag bestämt i mitt huvud att kompensationen var direkt beroende av att jag med koderna kunde bevisa att jag faktiskt köpt deras te.
I dag fick jag brev. Med värdecheckar. På 70 spänn. Det är typ, nästan, nästan, tillräckligt för att köpa tre såna teförpackningar. Generöst. Snabb respons. Trevlig kontakt.
Tack Natalie på Unilever Sverige, you just made my day!
torsdag 6 januari 2011
Liten och mor, utan Stor
Alltså...
..på tal om att inte veta vad man missar förrän man upplevt det..
Sitter hemma i soffan. Snart tvåårig Liten stojar lite lagom bredvid mig. Datorn i knät. Katten sover i soffan bredvid. Tvn brusar trevligt i bakgrunden.
Då: för två år sen hade jag garanterat inte ansett detta vara en mysig lugn stund...(Kan man ALDRIG få en stund ifreeeeeed?)
Nu: mer avslappnad än på..typ två år. (..hur kan enbarnsföräldrar ha det jobbigt..? typ.)
Slutsats: Lämna bort ett barn lite oftare. Kanske t o m två nån gång.
..om bara nån erbjöd sig att ta dem nån gång så..!!!
..på tal om att inte veta vad man missar förrän man upplevt det..
Sitter hemma i soffan. Snart tvåårig Liten stojar lite lagom bredvid mig. Datorn i knät. Katten sover i soffan bredvid. Tvn brusar trevligt i bakgrunden.
Då: för två år sen hade jag garanterat inte ansett detta vara en mysig lugn stund...(Kan man ALDRIG få en stund ifreeeeeed?)
Nu: mer avslappnad än på..typ två år. (..hur kan enbarnsföräldrar ha det jobbigt..? typ.)
Slutsats: Lämna bort ett barn lite oftare. Kanske t o m två nån gång.
..om bara nån erbjöd sig att ta dem nån gång så..!!!
söndag 2 januari 2011
sjuuukt effektiv
Jag hatar oordning. Och smuts. Klarar inte av det. Max EN dag av oordning å röra, sen får jag psykbryt. På riktigt, inte skoj. Jag fungerar inte. Obs, gäller bara hemma hos mig, INTE hos andra.
Kan göra en kopp te, hälla varmt vatten i koppen. Se en fläck på en skåplucka, börja torka, öppna skåpet, torka i, ta ut allt från skåpet, sortera, åh, smutsig disktrasa, hämta ny i skåpet, nämen...rörigt hääär inne oxå?, sortera, torka, fixa, ställa på rätt plats, å så vidare. Te? Nej, iskallt vid det här laget. Jag hamnar i städtrans. Helt sjukt, jag vet.
På nyårsdagen kom vi på att vi ville måla om i sovrummet. Igår alltså. Nyårsdagen, igår. Nu är rummet ommålat. Spacklade på nyårsdagskvällen, lämnade barnen hos svärmor i morse, åkte å köpte färg, ny gardinstång å rullgardin, hem, tömma rummet, slipa, täcka golv, ta bort socklar, tejpa lister å sånt, måla, torktid...en vända till centrum, hem igen, måla andra lagret, ta bort tejp, hem till svärmor, äta å hämta barn, hem igen, täcka av golv å plocka i ordning målargrejer, tillbaks med socklar, bära in sängar, bädda. Lite återstår men...bara EN dags oordning.
Jag är så sjuuukt effektiv.
Mission accomplished!
Kan göra en kopp te, hälla varmt vatten i koppen. Se en fläck på en skåplucka, börja torka, öppna skåpet, torka i, ta ut allt från skåpet, sortera, åh, smutsig disktrasa, hämta ny i skåpet, nämen...rörigt hääär inne oxå?, sortera, torka, fixa, ställa på rätt plats, å så vidare. Te? Nej, iskallt vid det här laget. Jag hamnar i städtrans. Helt sjukt, jag vet.
På nyårsdagen kom vi på att vi ville måla om i sovrummet. Igår alltså. Nyårsdagen, igår. Nu är rummet ommålat. Spacklade på nyårsdagskvällen, lämnade barnen hos svärmor i morse, åkte å köpte färg, ny gardinstång å rullgardin, hem, tömma rummet, slipa, täcka golv, ta bort socklar, tejpa lister å sånt, måla, torktid...en vända till centrum, hem igen, måla andra lagret, ta bort tejp, hem till svärmor, äta å hämta barn, hem igen, täcka av golv å plocka i ordning målargrejer, tillbaks med socklar, bära in sängar, bädda. Lite återstår men...bara EN dags oordning.
Jag är så sjuuukt effektiv.
Mission accomplished!
torsdag 30 december 2010
om att välja sina vänner...
I morgon är jag å familjen bjudna på middag med övernattning i fint gästrum. Endast efterrätt beöver vi ta med oss. Stackars mig som har kockvän... *nöjd*
Kanske en middagsrecension sen?
Kanske en middagsrecension sen?
mitt liv med katt
En gång blev jag övertalad att köpa katt. Eller..det är nog inte riktigt rättvist formulerat när jag tänker efter, var nog lika mycket min idé som nån annans. Katt skulle skaffas. På den tiden pluggade jag på högskola och hade klasskompis vars kompis föräldrar snabbt behövde bli av med två ungar då de (föräldrarna eller kompisens småsyskon eller fan å hans moster, jag vet inte vem..) plötsligt utvecklat allergi.
Katten var inte tillräckligt gammal för att skiljas från sin kattmamma men vi blev övertalade med argument som "den bryr sig ändå inte om mamman å hon är bara irriterad på ungarna..." Alltså, inte särskilt seriösa uppfödare. Katten levererades innanför en jacka på Stockholms Central en kall dag på hösten. Han var ett litet knyte och kostade en sl-remsa. Katten växte och började bita folk i fötterna. Han växte ytterligare och körde vansinnesrace över och under möblerna i lägenheten. Med mig ville han aldrig mysa. Med oäkta hälften var han betydligt mer tillgiven. Tiden gick och han utvecklade än mer otäcka egenskaper. När jag var ensam hemma satt han nedanför min säng på kvällen och lurpassade. När jag släckt lampan hoppade han upp och anföll, bet mig genom täcket. Monsterkatten.
Vi flyttade till hus, och monsterinnekatten fick bli utekatt. Han blev lugnare och trevligare, men nån haiknätåklappakatt blev han aldrig. En vinterkväll gick han ut och kom aldrig hem igen. Efter 3-4 dagar blev vi kallade till identifiering på djursjukhuset. Jag klappade honom adjö, sörjde en smula men gick snabbt vidare. Tyckte livet utan katt som skulle än släppas ut och in genom dörrar var rätt behagligt.
Det gick en vår och en sommar. Sen började tjatet. "Ny katt? Liten älskar katter! Ny katt?" Jag var mycket tveksam, tveksam till att återigen vara bunden, visst var det väl ändå skönt att slippa leta kattvakt å att ha dåligt samvete vid enstaka bortavistelser korta nog för att lämna djuret ensamt? "Nej, inte katt." Framförallt inte katt för att 1,5-åringen var förtjust i katter just för stunden.
Sen gav jag med mig. Ville resten av familjen så gärna så behövde jag ju inte stå i vägen. Letandet började. Skralt på marknaden. Katthem valdes bort då jag inte ville ha katt med eventuellt trauma. Å helst så lite besvär som möjligt. Sen fick oäkta hälften napp. Annons på blocket. Två ungar kvar. En jättesöt å en knasigt tecknad. Den fina skulle vi ha! Familjen lastades in i bilen för att titta på djuren som var 11 veckor. Vi kom å "vår"¨katt gick, eller, gömde sig under sängen. Den "fula" busade med barnen och charmade familjen. Inte mig. Jag ville ha den fina. Efter nogsamt och ångestfyllt övervägande fick jag inse att utseendet inte spelar nån roll, lynnet fick styra. Fulkatten "Kossan" (fläckar på ryggen) bokades. En vecka senare flyttade hon in. Dagen efter visade hon sig vara en han. Nytt namn förhandlades fram.
Nu har vi en katt som är raka motsatsen till vår första. Mest nöjd är han när han får vara riktigt nära. Ligger tätt intill, finner sig i barnens behandling och lekar. Spinner bara man nuddar honom.
I bland har man tur.
Katten var inte tillräckligt gammal för att skiljas från sin kattmamma men vi blev övertalade med argument som "den bryr sig ändå inte om mamman å hon är bara irriterad på ungarna..." Alltså, inte särskilt seriösa uppfödare. Katten levererades innanför en jacka på Stockholms Central en kall dag på hösten. Han var ett litet knyte och kostade en sl-remsa. Katten växte och började bita folk i fötterna. Han växte ytterligare och körde vansinnesrace över och under möblerna i lägenheten. Med mig ville han aldrig mysa. Med oäkta hälften var han betydligt mer tillgiven. Tiden gick och han utvecklade än mer otäcka egenskaper. När jag var ensam hemma satt han nedanför min säng på kvällen och lurpassade. När jag släckt lampan hoppade han upp och anföll, bet mig genom täcket. Monsterkatten.
Vi flyttade till hus, och monsterinnekatten fick bli utekatt. Han blev lugnare och trevligare, men nån haiknätåklappakatt blev han aldrig. En vinterkväll gick han ut och kom aldrig hem igen. Efter 3-4 dagar blev vi kallade till identifiering på djursjukhuset. Jag klappade honom adjö, sörjde en smula men gick snabbt vidare. Tyckte livet utan katt som skulle än släppas ut och in genom dörrar var rätt behagligt.
Det gick en vår och en sommar. Sen började tjatet. "Ny katt? Liten älskar katter! Ny katt?" Jag var mycket tveksam, tveksam till att återigen vara bunden, visst var det väl ändå skönt att slippa leta kattvakt å att ha dåligt samvete vid enstaka bortavistelser korta nog för att lämna djuret ensamt? "Nej, inte katt." Framförallt inte katt för att 1,5-åringen var förtjust i katter just för stunden.
Sen gav jag med mig. Ville resten av familjen så gärna så behövde jag ju inte stå i vägen. Letandet började. Skralt på marknaden. Katthem valdes bort då jag inte ville ha katt med eventuellt trauma. Å helst så lite besvär som möjligt. Sen fick oäkta hälften napp. Annons på blocket. Två ungar kvar. En jättesöt å en knasigt tecknad. Den fina skulle vi ha! Familjen lastades in i bilen för att titta på djuren som var 11 veckor. Vi kom å "vår"¨katt gick, eller, gömde sig under sängen. Den "fula" busade med barnen och charmade familjen. Inte mig. Jag ville ha den fina. Efter nogsamt och ångestfyllt övervägande fick jag inse att utseendet inte spelar nån roll, lynnet fick styra. Fulkatten "Kossan" (fläckar på ryggen) bokades. En vecka senare flyttade hon in. Dagen efter visade hon sig vara en han. Nytt namn förhandlades fram.
Nu har vi en katt som är raka motsatsen till vår första. Mest nöjd är han när han får vara riktigt nära. Ligger tätt intill, finner sig i barnens behandling och lekar. Spinner bara man nuddar honom.
I bland har man tur.
tisdag 28 december 2010
heja Sverige
Nå..ska stanna upp ett slag och vara lite tacksam.
Tacksam över att ha tak över huvudet, arbete och inkomst, mat för dagen. Att jag har haft ynnesten att få bli mamma, två gånger om. Friska barn. Att jag bor i ett land med demokratiskt styre, blir vi bara av med SD så blir allt ännu lite bättre... Att jag har vänner, att jag haft möjligheten att skaffa mig en utbildning, att jag sett det som självklart att skaffa mig en högskoleutbildning. Att jag som kvinna åtnjuter samma (iaf i teorin) rättigheter som männen i vårt land. Att jag lever i fredstid, att jag fritt kan uttrycka min politiska ståndpunkt. Att jag har fri tillgång till litteratur, information via internet. Skattefinansierad sjukvård, infrastruktur...
....det finns mycket att vara tacksam över. Det överväger naturligtvis de en och en halv meter höga snövallarna, iskylan och jantelagen, skatter, äcklig julmat, dagar korta som en andetag och en alldeles för kort sommar...
Men FÖRÄLDRAFÖRSÄKRINGEN är ju helt fantastisk! Visst är vi rätt ensamma om den? Jag får pengar för att vara hemma med mina barn, och dessutom kan jag vara hemma med dem när de är sjuka. (Även om det såklart märks i plånboken, jag är inte på något sätt nån höginkomsttagare.)
I jul ska jag vara ledig i sammantaget 18 dagar. En del av dem är röda, andra veckoslut, men resterande dagar har jag tagit ut föräldrapenning för Stor. Har en del dagar kvar, en ynnest, men vi valde att leva snålt å spara på dagarna när hon var bebis. Jag vet att inte alla har råd att göra som vi gjort, men...fler skulle kunna om de omvärderade sina liv. Ju mer man har, desto fler måsten finns där. Skala av, ner till det mest väsentliga, och där har du..familjen.
Aj fan. Blev ett helt annat inlägg än planerat. Ville egentligen bara säga:
Tjohoo, är så glad att bo i det här landet där det är självklart och lagstiftat att föräldrar får vara hemma med sina småbarn!
Tacksam över att ha tak över huvudet, arbete och inkomst, mat för dagen. Att jag har haft ynnesten att få bli mamma, två gånger om. Friska barn. Att jag bor i ett land med demokratiskt styre, blir vi bara av med SD så blir allt ännu lite bättre... Att jag har vänner, att jag haft möjligheten att skaffa mig en utbildning, att jag sett det som självklart att skaffa mig en högskoleutbildning. Att jag som kvinna åtnjuter samma (iaf i teorin) rättigheter som männen i vårt land. Att jag lever i fredstid, att jag fritt kan uttrycka min politiska ståndpunkt. Att jag har fri tillgång till litteratur, information via internet. Skattefinansierad sjukvård, infrastruktur...
....det finns mycket att vara tacksam över. Det överväger naturligtvis de en och en halv meter höga snövallarna, iskylan och jantelagen, skatter, äcklig julmat, dagar korta som en andetag och en alldeles för kort sommar...
Men FÖRÄLDRAFÖRSÄKRINGEN är ju helt fantastisk! Visst är vi rätt ensamma om den? Jag får pengar för att vara hemma med mina barn, och dessutom kan jag vara hemma med dem när de är sjuka. (Även om det såklart märks i plånboken, jag är inte på något sätt nån höginkomsttagare.)
I jul ska jag vara ledig i sammantaget 18 dagar. En del av dem är röda, andra veckoslut, men resterande dagar har jag tagit ut föräldrapenning för Stor. Har en del dagar kvar, en ynnest, men vi valde att leva snålt å spara på dagarna när hon var bebis. Jag vet att inte alla har råd att göra som vi gjort, men...fler skulle kunna om de omvärderade sina liv. Ju mer man har, desto fler måsten finns där. Skala av, ner till det mest väsentliga, och där har du..familjen.
Aj fan. Blev ett helt annat inlägg än planerat. Ville egentligen bara säga:
Tjohoo, är så glad att bo i det här landet där det är självklart och lagstiftat att föräldrar får vara hemma med sina småbarn!
femtiotalsfantastens vardagslyx
Teakolja.
Guds gåva till oss femtiotalsfantaster.
Doften är berusande.
Känner mig faktiskt lite snurrig...
Dottern har målat mig med ansiktsfärg idag. Sjuuuukt snyggt. Olikfärgade fläckar från hårfästet till långt ner på halsen... Och dessutom: bästa barnuppehållaren/sysselsättaren efter tv/film. Ge dem ett ansiktsfärgsmälningskit och ditt ansikte till förfogande så har du lätt köpt dig en kvart av lugn och ro. Vill man ta det ett steg längre kan man blunda och låtsas vara på dyr, lyxig ansikstbehandling. Nästan som på riktigt.
Guds gåva till oss femtiotalsfantaster.
Doften är berusande.
Känner mig faktiskt lite snurrig...
Dottern har målat mig med ansiktsfärg idag. Sjuuuukt snyggt. Olikfärgade fläckar från hårfästet till långt ner på halsen... Och dessutom: bästa barnuppehållaren/sysselsättaren efter tv/film. Ge dem ett ansiktsfärgsmälningskit och ditt ansikte till förfogande så har du lätt köpt dig en kvart av lugn och ro. Vill man ta det ett steg längre kan man blunda och låtsas vara på dyr, lyxig ansikstbehandling. Nästan som på riktigt.
måndag 27 december 2010
så djävla nöjd
Jag har en viss fäbless för 50-talet. Har en del prylar, möbler, porslin och sånt hemma. Gillart' som tusan å har gjort väldigt, väldigt länge.
Några dagar innan julafton kom jag plötsligt på att far min har finfina skåp hemma, teakskåp med ruggigt snygga nycklar.( Att man kan gå igång på nyckeldesign..?) De skåpet skulle naturligtvis göra sig mycket bättre i mitt vardagsrum än den trista ikeatvbänkmedfrostadeglasdörrar som jag aldrig haft särskilt varma känslor för.
Nu har vi bytt, far å jag. Finfina skåp som jag är så sjukt nöjd med står här framför mig. Tråkskåp hemma hos farsgubben som egentligen inte bryr sig så mycket så länge funktionen är densamma.
Fan, vilken bra idé det var att byta. Klappar mig själv på axeln. Så djävla nöjd.
Några dagar innan julafton kom jag plötsligt på att far min har finfina skåp hemma, teakskåp med ruggigt snygga nycklar.( Att man kan gå igång på nyckeldesign..?) De skåpet skulle naturligtvis göra sig mycket bättre i mitt vardagsrum än den trista ikeatvbänkmedfrostadeglasdörrar som jag aldrig haft särskilt varma känslor för.
Nu har vi bytt, far å jag. Finfina skåp som jag är så sjukt nöjd med står här framför mig. Tråkskåp hemma hos farsgubben som egentligen inte bryr sig så mycket så länge funktionen är densamma.
Fan, vilken bra idé det var att byta. Klappar mig själv på axeln. Så djävla nöjd.
nåt muntert
Hade glömt hur djävla häftigt det är när barn närmar sig tvåårsåldern och börjar prata. På riktigt. Så mycket klokt, roligt, intressant, spännande, härligt, lustigt, komiskt, ilsket, sorgset som kan komma ut med bara ett, två , tre eller möjligen fyra eller kanske till och med fem ord. Å lite minspel på det...
...hon förvånar mig dagligen. Å jag får nu äntligen del av hennes inre liv å tankar. Min dotter. Fin-Liten.
Å andra sidan...Stor tar snart livet av mig eftersom även hon en gång började prata och sen aldrig fann något syfte med att sluta. Nånsin. Men, men...det är smällar man får ta!
...hon förvånar mig dagligen. Å jag får nu äntligen del av hennes inre liv å tankar. Min dotter. Fin-Liten.
Å andra sidan...Stor tar snart livet av mig eftersom även hon en gång började prata och sen aldrig fann något syfte med att sluta. Nånsin. Men, men...det är smällar man får ta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)