djävla låt

Blev utmanad. Skulle lära mig nonsensordssång så fort dom möjligt. Jo, den sitter nu. Det gick snabbt. Undrar hur länge det dröjer innan den slutar snurra runt, runt, runt, runt, runt i mitt huvud. Så fort jag öppnar ögonen på morgonen börjar det....

"Ajka solajka larri larri vajka
orro kocko bara bluff och båg
Umferi skumferi jarra marra hito
arra barra kito katalog
Acke kackerlacka sillestjärt och gummisula
skviddeviddeviddevitt bom bom
Hula hula hula uti dickedackedula
uti lurifaxo bom bom bom"

Ja, jag har blivit lurad. Fan.

synd om mig?

Jag tycker synd om mig själv eftersom allt just nu bara är uttröttande, besvärligt och fördjävligt.
Fick efter ett samtal med en bekant i dag lite perspektiv på tillvaron. Självklart finns det alltid de som har det värre, sämre eller mer besvärligt, men nu får det faan vara nog med självömkan. Visst, jag har det jobbigt nu i separationen, men jag har goda vänner, en lägenhet att flytta till, möbler att fylla den med och kommer dessutom ha råd att köpa mat och en tv. Mina barn är friska och jag har ett jobb.

Kvinnan jag samtalade med berättade att hon går hos psykolog för att bearbeta olika trauman från barndomen. Flykt från ett krigsdrabbat land, etablering i en helt främmande och ny miljö, år av sexuella övergrepp, hennes föräldrars skilsmässa som drabbade henne hårt då den var ful och allmänt fördjävlig. Nu närmar sig hennes dotter sig den ålder då övergreppen började när hon själv var liten. Hon behöver bearbeta sina trauman och försöker hantera de känslor som uppstår då hennes dotter exempelvis berättar att hon har "ont i snippan".

Allt det där slipper jag. Så jag uppmanar mig själv nu; SLUTA GNÄLLA FÖR FAN. DET KOMMER BLI BRA. DET GÅR ÖVER. Så. Nu känns det bättre.

Hur folk har det

Sen jag kom ut som singel å separerad på min arbetsplats har jag konstaterat följande:

Ute i stugorna, bakom kulisserna råder fan inte de idylliska förhållanden vi invaggas i att tro. De som protesterar högst när de får beskedet om andras uppbrott visar sig vara de som själva lever med rädslan för det okända, trots att de fan vet att det kända inte på långa vägar är bra nog.

En kollega har varit på väg i flera år. Hon är strax äldre än jag, med två barn, eller tre, barnens pappa inräknad (hennes ord, inte mina). Hon är i nåt slags limbo, "ekonomin" hindrar henne från att leva det liv hon förtjänar och borde leva. Hon bor kvar, trots att deras relationsstatus lyder "separerad". Bra mår hon inte, inte han heller vill jag förmoda. Sämst mår nog barnen.

Ytterligare en kollega beskrev härom dagen hur hon under förra årets semester vaknade varje morgon med känslan av att inte veta hur hon skulle orka ta sig igenom dagen i sin äkta hälfts sällskap. Hon uttryckte det bäst såhär: "fan, jag tål ju nästan knappt att se på honom". Men hon stannar. För hon vill inte vara utan barnen varannan vecka. Huset var visst viktigt på nåt sätt oxå...

Min finaste kollega beskriver hur hon tänkt mycket på mig och mitt mod. Hon är 60 år och less på hans brist på..det mesta. Han vill inget, vill bara sitta hemma. Själv har hon en lista på äventyr, världen över, som hon vill hinna med som pensionär. Hon har många tankar, tankar som på nytt förts upp till ytan av mitt beslut att bryta upp.

Detta innebär att 20 % av kollegerna på min arbetsplats seglar eller seglat under falsk flagg. Kanske är vi fler, förmodligen är det så. Även en av mina bästa vänner har fattat beslutet att gå. Vi är många.

Så...när ni ser de där "lyckliga familjerna" å kanske avundas dem, vet då att det kan vara ett ytterst tunt lager fernissa som ger det hela den där lystern som du avundas.

Man lever bara en gång. Då får man se till att göra det väl.

posted from Bloggeroid

Utmanad av Emster

Vet inte om det är en ära att ensam få ta på sig uppgiften...eller om hon gör det för att djävlas. Hon är rätt bra på det. Men... Har härmed axlat oket av åtta bloggare och tar helhjärtat på mig uppgiften att berätta åtta saker om mig själv.

1. Jag har skitsvårt för att säga förlåt efter bråk
2. Jag har inte körkort, det blev lixom så när körskollärare 1 uppmanade mig att gasa vid övergångsstället där en man av afrikansk härkomst just korsade gatan och när körskollärare 2 kommenterade "he he...snygg häck" (ja, det fanns en häck vid sidan av trottoaren men det var inte där han tittade.)
3. Ibland drömmer jag att jag kan prata flytande tyska. Skithäftig känsla. Det kan jag inte på riktigt. Nein. Nein.
4. Jag läste naturvetenskapligt program på gymnasiet eftersom det är det duktiga flickor förväntas göra. Jag HATAR kemi med hela min själ och ville egentligen gå  det musikstetiska programmet. Fast...där var man tvungen att göra antagningsprov, duktiga flickor räds motgång å vågar därmed inte följa sitt hjärta.
5. Min pappa är kemiingenjör. Hans favorituttryck under min gymnasietid var "GF, bli vän med din kemi" Vi är fortfarande osams. Inte pappa å jag. Å tur är väl det.
6. När jag skulle fylla nio år önskade jag mig ett marsvin mer än nån nånsin önskat sig något. Jag fick paket, lagom stort att rymma en mindre råtta. Där i låg en nyckel till vår ytterdörr. "Grattis, du har blivit ett nyckelbarn." Ljudet av små marsvinstassar på golvet i mitt rum blev aldrig verklighet.
7. Jag väger lika mycket idag som jag gjorde på högstadiet.
8. Jag avskyr min närmsta kollega, hon är den där lappen i nacken på tröjan som skaver och alltid vänder sig åt fel håll. Den där som gör att den fina tröjan bara känns skit.

Å allt det där pratet om kemiska formler på droger är bara trams. Inget jag på något sätt minns eller tänker kännas vid. Inte heller minns jag tilldragelsen att Emster skulle varit i mitt hem, trots att hon noga kan redogöra för exakt var jag bodde. Jag förnekar å det starkaste å hävdar bestämt att alltihop är en sammansvärjning, allt för att få mig att hamna i dålig dager. Hon försöker helt enkelt stjäla mitt glitter. Å vegemite är fördjävla äckligt. Nästan lite som...bajs. Å Emster kan inte spela didgeridoo. Nej, inte jag heller för den delen.

ger mig fan på

...att jag skulle få fler läsare om jag döpte om bloggen.

Till vad då?

Jo, precis. Precis det du just tänkte.

dagens skämt?

Mina barn säger:

"mamma ska gå och träna"

Berätta det för valfri person i min bekantskapskrets så kommer du mötas av ett rått hånflabb.
 "Glitterflickan? Träna? moahahahahahahaaaaaaaaaaaaaa....."

För ett år sen hade jag reagerat likadant.

29 blev 30 å jag insåg plötsligt nåt. Att allt kanske inte kommer gratis livet ut. Att jag faktiskt kan. Att jag nästan är skapt för det. Har lovat att springa Midnattsloppet i år. Får väl se hur det går med det.

Trycka på rätt knappar

Stor (4): "Maaammaaa.......får jag titta på datorn? Liten, vill du titta på datorn? (försöker förbättra oddsen med två-skrikisar-mot-en-trött-mamma-metoden) Tänk mamma, lite ensamtiiiid vid tv:n. Skönt va? Lite lugnårotiiiiid...."

Nån som har numret till Mensa?

Gamla metoder

Stor kom just bärande på denna:


"Jag har ett förslag, den som inte lyssnar eller gör som de vuxna säger, får pisk I rumpan med den här."

posted from Bloggeroid

det här är inte en sån blogg

Jajamen. Fortfarande samma känsla. Tjockkänsla. I kväll blir det te å ostbollar. I morgon, pannacotta till efterrätt. Snart är det inte bara en känsla, utan verklighet.

Å andra sidan har jag jagat efter två egna, och hjälp till att hålla koll på finaste kompisarna, på lekland i dag. Sprungit dubbelvikt under skyddsnät och försökt urskilja dessa fyra finaste bland alla andra ungar.

OBS! Detta ska inte bli en sån blogg. Viktkroppsnojahetsblogg. Fortfarande gnällblogg. Jag lovar.

Jag är uppvuxen med en mor som var smal och normal ända tills hon började banta. Hela livet har jag fått höra redogörelser över allt hon ätit under dagen (viktväktarperioderna) att hon inte borde ha ätit den där sista portionen/smörgåsen/kakbiten osv. (Nej, det borde du inte men vad än viktigare är, du borde inte tjata om det framför din 7-åring, 12-åring, inte, inte, inte.) Ett evigt tjat om mat och vikt och vägning å annat mycket osunt för en flicka som alltid strävat efter att nå omgivningens gillande, prestation, prestation, jag är duktig, se mig, bekräfta mig!

Mat är gott. Jag tycker om mat. Jag har haft perioder då intaget varit alltför litet. Perioder då jag varit hög på kontroll, hög på känslan av att vara lätt, när magen är tom och orken ändå finns. Nu är maten min vän. Men jag är rädd för att bli tjock. En irrationell känsla eftersom det faktiskt finns en relativt enkel lösning på det problemet om det skulle uppstå.

I mitt hem talas det inte om vikt och huruvida nån är tjock. En kommentar från Stor "hon är tjock" bemöts med "alla är olika", mina barn får frågan om det känns bra i magen när de inte vill äta mer. Ett "jag är mätt/färdig" respekteras. Vi pratar om mat som kroppens ork. Ska man orka leka och vara glad behöver kroppen mat. Jag hoppas, hoppas att mina flickor växer upp med en sundare inställning till sina kroppar och mat än jag gjort.

hjärnsläpp

Om det är skitigt och stökigt hemma får jag hjärnsläpp. Då ser jag bara prylar, leksaker å skit överallt. å vet inte i vilken ände jag ska börja. Sen börjar jag nånstans i alla fall, och kommer undan för undan på fler saker som måste åtgärdas. Det kan börja med en full diskad diskmaskin, lite frukostdisk å smulor på bordet å sluta med byte av lakan, garderobssortering, vattenlåsrensning å vindsröjning. Jag blir dessutom fruktansvärt otrevlig, okontaktbar och sjukt fokuserad på mitt. Ser hela tiden nya hinder på min väg mot det rena och välstädade hemmet. Det som för mig betyder lugn och ro samt sinnesfrid.

Förra helgen undrade sambon på söndagsmorgonen vad jag ville göra. Städa å röja lite hemma. Kanske baka lite med barnen. En trevlig fixardag hemma. Så löd mitt svar.

Vad jag egentligen borde sagt, eftersom det var det jag menade, var:

Jag vill gå in i mig själv å i min egen värld. Jag vill få mitt flow, dra igenom huset som en riktig djävla orkan. Röja, rum efter rum. Plocka grejer och samla på hög. Rensa. Sortera. Fixa. Tvätta och putsa. Polera och dammsuga. I slutändan, få sinnesro.

Vad jag få glömde bort var att jag, i detta tillstånd, inte klarar av folk. JAG MÅSTE FÅ GÖRA DET SOM JAG GÖR. PÅ MITT SÄTT. UTAN STÖRANDE MOMENT, såsom två små barn, man å katt.

Jag vill inte vara så här sinnesjuk!!!

Den tänkta trevliga städdagen blev naturligtvis en riktig katastrof. Med arga vuxna å understimulerade barn. Men...det blev i alla fall rent å snyggt. Å det är ju faktiskt sånt som räknas. I förlängningen.*


*å, ja, det är ironi.

hemma, inte hemma?

Är hemma idag.

Dubbla alvedon och voltaren tog mig genom kvällen. Vaknade i morse å hade redan bestämt mig för att vara hemma-gick upp, gick runt. Kändes rätt ok. Ångest. Vara hemma när det känns rätt bra? Hemma, inte hemma? Hemma, inte hemma?  Ringde i alla fall å sjukanmälde mig. Tre minuter senare satte jag mig ner vid frukostbordet. Aj som faan. Det gjorde inihelvete ont.

Att lära av detta:

Inte springa i snöiga nerförsbackar i skogen. Inte i backar nån annanstans heller, faktiskt.

Gå hem från jobbet när jag mår dåligt, inte kämpa på för nån annans skull. "Nån annan" uppskattar det ändå inte.

Inte försöka bedöma kroppskadas omfattning efter 8 timmars vila. Inte.

oj!

Glitterflickan käckt till Liten: "Nu ska mamma stänga av datorn!"
Liten med emfas: "OJ!"

Det var nog dags då va?

katt vs. hund

Oäkta hälften gick just till gymmet...stannade till innan han stängdse ytterdörren.
OH: "Jo, just det..kattlådan...gör du rent den?"
GF:  "Mutter, mutter, skulle gå å lägga mig.. mutter... meh...okej ra..."

Står sen där mitt i skiten, bokstavligen, och tänker Fan, man skulle ha hund. Mindes då känslan, från unga år, av varm nybajsad hundhög genom svart påse å ångrade alla griniga tankar på direkten. Man kan ju inte plocka upp efter byrackan på mindre än en armslängds avstånd heller, bajslukten å det varma, hålla tillbaka kräkreflexen - hur gööör folk?

Från och med nu är jag kattmänniska. Så det så.

reklam - en riktig käftsmäll

Man kan tycka en massa om reklam. Men ibland görs den bara rätt.

IQ-reklamen (IQ är ett projekt för en "smartare syn på alkohol") sätter verkligen fingret mitt på den ömma punkten, gnider grus och salt i det öppna såret... en riktig käftsmäll, ger mig förfärligt ont i magen och sätter verkligen fart de små grå. Precis som avsändaren avsett göra.

Pris?

Ibland blir det fel

Ibland blir det bara fel hur man än gör. Man tycker olika, tänker olika och har helt olika referensramar. Då vill det gärna bli fel. Hur man än gör.

Kommunikation ligger tydligen inte högst upp på min "bra egenskaper"-lista.

lite glad

E ändå lite glad att jag e människa å inte katt. Fördelarna med kattlivet ...sova, lata sig, lata sig å sova, väger tungt, men jag slipper i alla fall tvätta mitt kön med tungan.