lycka kan vara...

...att efter en osannolikt fördjävlig morgon, och en  rent ut sagt bedrövligt frustrerande dag på jobbet, äntligen få en lugn stund med DN på toalocket, barnen i badet... Frid i huset. (Så väl det nu kan råda frid med två barn tillsammans i ett badkar...)

"MAMMA! Det är BAJS i vattnet..."

På riktigt

Sitter i personalrummet på arbetsplatsen. Kollegan har just skrivit ut ett dokument för allmän information. Hon och en annan i personalstyrkan gör sig lustiga över mig, att jag kommer hitta saker att klaga på...

Jag: "Ja, det är säkert fullt av särskrivningar!" *tramsar*
Kollegan: "Särskrivningar? Vad är det?" *fullt allvarlig*

PÅ RIKTIGT?

Stolpskott

Jaha... då var det vinter igen. Dottern har tjatat i veckor "visst blir det vinter när snön kommer, mamma?"
"Ja..." har jag svarat. Inget prat om medeltemperaturer och sånt som hon ändå inte bryr sig om.

Men eftersom jag bor i Stockholmsområdet är definitionen av vinter en helt annan. Vinter är när lokaltrafiken lamslås, när folk som aldrig annars pratar med varandra enas i något slags samförstånd över sl och tunnelbanor och bussar som inte kommer å går när de ska.

I morse väntade jag i 40 minuter på tre avgångar av samma buss som inte kom. Ringde sl:s kundtjänst och pratade med ett riktigt stolpskott, sånt hör man faktiskt på rösten, som "inte hade fått några rapporter alls"...

Jag: "Nähä, men vi är ett gäng här som har väntat i 40 minuter nu och vi fryser å skulle gärna vilja vet om det kommer nån buss alls idag."
Ss: "Oj, så länge ska ni inte behöva vänta, varför har ni inte ringt tidigare?"
HADE DU SKICKAT HIT EN BUSS DÅ ELLER?
Ss: "Det är en buss på väg nu kan jag se. Det jag kan göra för dig..."
TAXI? PRIVATBUSS? KOMPENSATION? VA? VA? VA?
Ss forts. :"...är att rapportera in det här."
JAHA? GÖRA FÖR MIG, MY ASS!!! Å JUST HUR MENAR DU ATT DET GYNNAR MIG?

Kan man önska sig sommar i julklapp?

en ilsken mors bästa vän

..visst e det ändå lite fascinerande att Liten kan bajsa en fem, sex gånger på raken bara för att skjuta upp insomnandet med en halvtimma eller så? Visst? VISST? Inte sur, less, grinig eller så. Nej då, bara galet irriterad.

Nu får det vara nog, blöjorna e slut å nya paketet ligger i bilen å det e typ snöstorm ute! Sov unge!

HAR JUST HAFT PSYKBRYT AV FÖRSTA GRADEN...
Ungen kom just upp igen,
med blöjan i handen, isärriven (up n' go- varianten).
Nu sitter den på plats.
Med SILVERTEJP.
Moahahahaaaa!
Jag vann!

ingen ungdom

I min ungdom var helgens höjdpunkt "utekvällen". Träffa kompisarna ute nånstans. På stan.

Tio år och två barn senare; pulkaåkning med kompisen och alla våra barn. Har vi tur hinner vi faktiskt byta några ord mellan åken.

Jag ser fram emot i morgon bitti. Fan, har jag blivit gammal?!

service,tack

Var igår i en barnklädesbutik, en av de lite dyrare sådana, för att byta en mössa:

Tittade runt själv en stund, med 19-månadersdottern springandes åt alla håll och pulka med fårskinnsfäll i näven. (Läs: inte på bästa humöret...) En meter bakom mig, står Butiksbiträdet och plockar upp varor. Jag letar mössa. Hon står och plockar. Jag letar. Å letar. Pulkan tung. Lägger ner den på golvet. Bläddrar mellan mössorna, fel storlek, fel storlek, fel, fel, fel. Hon plockar. Notera att jag står MITT FRAMFÖR henne och att hennes jobb är att betjäna kunder. Efter ytterligare bläddrande bland mössorna, fel, fel, fel...vänder jag mig till henne och frågar om de möjligen har fler ute på lagret.

Jag vet inte, det är min första dag här. Plock, plock.

Visst, första dan, lite nervös kanske. Såg dock inte helt malplacerad ut och verkade ha koll på upplockandet, så förmodligen inte första butiksjobbet. Kanske första dagen i just denna butiken, å visst, jag kräver inte på nåt sätt att hon skulle haft stenkoll på lagersaldot.

MEN... Vad hände med "Jag vet inte, det är min första dag här, men om du har tid att vänta lite så ska jag fråga min kollega/undersöka detta/gå ut å kolla på lagret."  Typ.

Jag kanske ska börja jobba i butik?

flickvännen å jag

Ingen har väl missat klippet? Det där med flickvännen som "inte kan ha den å inte DEN å inte DEN" på sig på Londonresan...

Jaha. Jo visst - det är ju underhållande. Jag skrattar lite jag oxå. Men framförallt kan jag inte sluta tänka:
Men vaddå, gör inte alla sådär? Det kan väl inte bara vara hon, flickvännen, å jag?

Just nu: lite orolig.

jag har tagit ledigt från dumheten

Föräldralediga oäkta hälften tillbringade natten över toalettstolen. Jag behövs hemma. Synd, jag som längtade så till jobbet.








NOT!

glömde

* Barn 3 åt kattmat. Knaprigt. Sa "mmm". Fy tusan!

lite sällskap?

Hade grannarna över en stund i kväll. De ville så gärna träffa vår kattunge. (Kommer tillbaks till detta om en stund.) Grannarna är mor och far Granne och tre barn. För skojs skull Barn 1, Barn 2, Barn 3 i kronologisk ordning. Barn 2 å 3 är precis jämngamla med mina å Barn 1 har just börjat skolan. Far Granne hade den goda smaken att stanna hemma- tackar!

Så....

Resultat av kvällens samkväm:

*mina öron ringer eftersom Barn 3 skrek av lycka på en frekvens som säkert är olaglig, om inte annat..olämplig, var gång hon såg katten. Min jämngamla, Liten, pratar snällt och försiktigt med djuret hon...

*samma skitunge som pajat min hörsel bet oxå sönder kisses fina boll, som Liten valt i lokala djuraffären. En bit skumgummiboll, den största, hittade jag i Barnets mun. Borde kanske inte reagerat riktigt så snabbt som jag gjorde på att kinderna putade misstänkt mkt. Två kom min Liten och gav mig  mamma, ta'si! och den sista fann jag just soffan.

* Barn 2, 4 år, gick runt och såg ut som om nåt mycket stort, läskigt och vildsint skulle hoppa på honom vilken sekund som helst. Ville bli buren. Hela tiden. Asrädd för gullkisse...

*Barn 1 byggde lego tillsammans med Stor i hennes rum. Hela tiden. Såg'en knappt. Jo...vi sa hej då.... Å rummet såg inte ut som innan han kom, när han hade gått...say no more...

*jag hann dricka en kopp te

 Te,  det var bra. Annars: Skitkväll.

Språkpolisen knackar på igen

...alltså, råkar jag skriva en sär skrivning här så kommer jag skämmas ihjäl. På riktigt. Så ni vet.

Språkpolisen

Det är som sagt jag det! *stolt*

Tjänstgör även som språkrådgivare. Fick i dag frågan:

-Heter det arbetskläder och privatakläder i ett ord? Skulle minsann skrivas skyltar på arbetplatsen.
-Arbetskläder är ett. Privata kläder är två.

Utan en massa språkregler å sånt... är det verkligen svårt? Vad är det folk inte förstår? Varför är detta så självklart för mig men inte för min chef? En stilla undran bara....

MENPROVAOCHKÄNNEFTEROCHSEHURDETSERUTDÅ... PUCKO!
Eller?

konflikträdd

...jag har en nära kollega som jag verkligen inte förstår mig på. Tror inte nån annan på arbetsplatsen gör det heller. Faktiskt. Hon har alltid kört sitt eget race, om man så säger, och så många popularitetspoäng har hon inte samlat på sig under åren (många, många år...suck!).

Min arbetssituation är sådan att jag är mycket beroende av mina två kollegor. Man kan till och med säga att utan dem skulle jag inte kunna utföra mitt jobb.Vi är sammanlänkade på så många sätt. Ja, eller rättare sagt, borde vara. För Kollegan med stort k gör inte vad hon ska. Vad arbetsbeskrivningen säger att hon ska. Vad hon måste för att det ska funka. Eller, funkar gör det väl...kanske? men hur tillfredsställande blir reslutatet?

Jag är en sån där Duktig Flicka. Som vill vara stolt över det jag gör, som vill se resultat, som vill att alla omkring mig ska må bra. Jag gör mycket för att min tillvaro ska vara så. T ex sliter jag och står i för att täcka upp för Kollegan. Jag vet att ni alla tänker; MEN SLUTA ATT TÄCKA UPP DÅ; PUCKO! Jag vet, och jag tänker så själv. Men det funkar inte. Inte på mitt jobb. Faktiskt.

Hon ska gå i pension till sommaren, och jag försöker bita ihop. Försöker stå ut. Le. Hitta trevliga samtalsämnen. Men kvinnan är ju inte riktigt riktigt funtad. Hon förstår verkligen inte vad som krävs för att utföra det arbete hon faktiskt lyfter lön för. Och inte heller är hon trevlig. Raka motsatsen, faktiskt.

Nu har det gått så långt att jag tar min tillflykt till toaletten. Där sitter jag och djupandas, innan jag återigen måste ut och möta mina "kunder". Jag sitter länge. Både för att jag bara inte orkar se männskan och lite i ren protest. Modigt va?

Jag fattar inte själv varför jag är så feg att jag inte ifrågasätter de val hon gör på arbetet. På nåt sätt låser det sig. Jag blir helt ställd när jag kommer in i rummet och hon sitter där, helt overksam, eller rättare sagt, helt omedveten om vad som behöver tas hand om runt i kring henne, "hennes jobb". Hon sitter just nu dagligen och nystar garn. NYSTAR GARN. Och har mage att svara den som faktiskt vågar fråga henne vad f**n hon sysslar med (inte ordagrannt!) att "det är som terapi". Alltså, hon är för dum för att förstå vad hon är avsedd att utföra på sin arbetsplats, för dum för att förstå att garnnystning är en syssla hon kan hålla på med hur mycket som helst på sin fritid, men även så dum att hon inte ens smusslar med det. Och bredvid står jag, som ett annat får, dum och konflikträdd som få.

Nej, i morgon är det jag som...

1. får ett psykbryt och skriker rakt ut i fikarummet
2. förvandlas till en krigare och ställer henne mot väggen, gärna med fula ord (måste fundera på vilka som passar in i sammanhanget)
3. låser in mig på toaletten och vägrar komma ut

Vilket verkar mest troligt?

Kollegor

Sitter på toa. Folk måste tro att jag har en väldigt trög mage.

Står inte ut längre. Släpp ut mig, jag vill hem. Ny karriär?

(lovar att berätta mer. Annan gång...inte här inifrån....)

min mamma

är inte en sån därn mamma som stöttar och står vid min sida i alla väder. Nej, hon är en sån som kommenterar, gärna fler gånger samma vecka,"men varför har du inte den där vita mössan?" Underförstått, den där du har på nu är ju ingen hit direkt. Men det kan hon ju inte säga. Det vore ju inte snällt.

Min mamma är en sån mamma som aldrig tar mitt parti när jag å sambon tjafsar/bråkar. "Va snäll mot P" säger hon.

Min mamma är en sån som på fullaste allvar tycker att jag ska vara tacksam som har en "man" som "faktiskt hjälper till". Vaddå hjälper till? Jag blir faan tooookig. Han hjälper inte till. Han bidrar med sin del och jag min. Det förstår hon inte, min mamma.

Min mamma är säkert som många andra mammor där ute. Varken sämre eller bättre än genomsnittet.

Ja, jag tänker då fan inte bli som hon. Nån annan som tänkt samma tanke? Nån?    
 ..tänkte väl det.

lat å dum

På min arbetsplats arbetar en tjej. En ung tjej. En söt å snäll å trevlig ung tjej. Som röker. Hursomhelst. Jag är oxå "tjej", inte lika ung. Alls. På mer än ett sätt. Våra liv ser helt olika ut. Hon har exempelvis inga barn. Det har jag. Två barn. Stor och hennes lillasyster Liten.

Hon på jobbet, den unga, hinner göra en hel massa som jag aldrig hinner. Hon har körkort oxå, det har inte jag. Man kan nog säga att jag är avundsjuk. På flera sätt. Fast...jag skulle inte vilja byta. Cigaretter, t ex e ju så djävla äckligt...

Min arbetskamrat åker bil till jobbet. Varje dag. Hon tycker det är jobbigt att åka kommunalt. Buss. EN buss. Hon bor nämligen på två minuters gångavstånd från busshållplatsen varifrån bussen till vår arbetsplats går. Det tar ungefär 6 minuter att åka hit. Men det är jobbigt att åka buss, så hon tar bilen.

Själv bor jag ca 12 minuters promenadväg från närmsta busshållplats.Om bussen kommer då den ska, har jag två minuters åktur till stationen där jag ska byta buss. Där får jag vänta i alltifrån 5 till 17 minuter på anslutningsbussen, beroende på om buss nr 1 kommit i tid eller inte. Det är kallt, det är november. Det regnar. Jag kan inte sitta på bänken, den är blöt. Inte heller kan jag använda min väntetid till något produktivt (läsa, läsa, läsa) eftersom det är så djävla kallt. Kan inte läsa eller använda mobilen eftersom jag måste ha mina tumvantar på. Det suger så djävla hårt att åka kommunalt på vintern. (Å ja, jag vet att många har det MYCKET värre...)

Jag har för avsikt att ta körkort. Nån gång. Har en hel del teori och övningskörning, även körlektioner, i bagaget. Men nu kommer dilemmat. Skulle jag ta bilen om jag kunde? Vill inte vara lat å dum. Vill inte bli en sån som säger att det är JOBBIGT. Det är jobbigt. Men fan så mycket miljövänligare. Och billigare. Och dessutom får jag röra på mig. Det får inte min arbetskollega. Hon har personlig träningsrådgivare. Han säger att hon behöver gå ner 15 kg.

Det behöver inte jag. Pling, nu ska jag av!

å, ja..

...det ÄR jag som är språkpolisen på min arbetsplats.

Snygg?

Snällt å trevligt tog jag mig friheten att påpeka för oäkta hälften att det längre håret kräver viss skötsel...läs: ser för djävligt ut...
En minuts tom blick, sen "å jag tänker bara på Obelix när jag ser dig I dom dära byxorna".

Jaha.

Men jag e I alla fall snygg I håret.

Satte'.

dyslektiker?

..man ska blogga, har jag hört. Så... Here it goes. Eller. Here goes nothing...?

Sån här ordverifiering, som jag fått gör ett par av nu i skapandet av denna blogg...seriöst? Vem har hittat på't? Tur som fan att jag inte tagit ett glas eller två, för jag ser då inte vad det står. Alls. Å det enda jag druckit är te. Massor. Av. Te.  Har skrivit, kisat, vridit huvudet (å datorn) om igen å igen... Kanske en nyttig erfarenhet? Dyslektiker för en kväll.

Där har ni't vänner. Över å ut.

(Hoppsan, skrev först inte alls kisat, utan nåt helt annat som kommer efter te...)