Reducerat pris?

Har hamnat i konflikt på arbetsplatsen. Jag verkar vara den enda som inte förstår logiken i att bofasta på Gotland ska ha reducerat biljettpris på färjan in till "fastlandet". Va fan. De har ju valt att bo där. Argument som "men de bor ju på en ö..", "de är ju födda där"...håller inte för mig. Ja, so? Om jag råkar vara född på djävligt avlägsen plats i ex Norrlands inland har jag ju fan inte reducerat bensinpris.

Nej, det är fan inte synd om dem. Anser jag. Lite konkurrens på färjetrafiken kanske skulle gynna samtliga resenärer, men reducerat pris...nej, jag fattar inte logiken. Helt enkelt. Kanske är jag dum.

Avslutningsvis ett citat av 12-årig Fåröbo (Fårö, den där lilla ön utanför Gotland, ni vet... ):

"Jag har varit på fastlandet, men aldrig i Sverige."

hon ska fan inge' ha

På min lunchrast dök det oväntat upp tårta. Tillbaka på plats vände jag mig till Kollegan å frågade:

GF (snälltåvänligt): "Vill du gå iväg en stund, det finns tårta i lunchrummet?!" hennes rast var redan, med god marginal, slut...
Kollegan (uttryckslöst): "Jaha."

"Jag tänkte just hämta ett basebollträ, modell grövre, och slå in ditt pannben!"
"Jaha."

Idiothelveteskärringdjävel.

Idioten å fegisen har möte

I fredags var det dags för FREDAGSMÖTE. Planering och utvärdering av gångna och kommande veckans arbete. Sjuk-fin-kollegan kom för att vara med och stötta mig i kampen  mot idiotin.

Jovars. De går riktigt bra att ha möte med Kärringen. Hon nickar, håller med, "aha"-ar om det mesta. Jag, som ansvarig för vår enhet, presenterade mina visioner, framhöll vikten av att inte stagnera, nu måste vi vidare. Vi kan inte släppa, låta tiden gå och se reslutaten dala. "Nej, visst!", "Absolut", "Jag håller med!" sa hon. Hon fick sig ett par kängor riktade mot sig, väl dolda och inlindade i generaliseringar. jag är så djävla feg. Hon höll med om att allt jag exemplifierade var åt fanders.

Men...som jag och fin-kollegan sen konstaterade. Inget har förändrats. Inget kommer att förändras. Det är bara att härda ut. Varje dag som passerar är en dag närmare pensionen. Jag ska fira med skumpa. Det kommer bli en fantastisk fest!

Djävla sätt

Att vara säker på sin sak, kan ju vara ett vinnande sätt å koncept i exempelvis arbetslivet. Men att med arrogans och emfas påpeka att det du själv säger är rätt, utan att ens ta in vad någon annan säger till dig, det är dåligt på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Just det hände mig flera gånger i går.
Bland annat när vi tre som skulle gå på kurs tillsammans skulle bestämma mötesplats. Efter diskussioner fram å tillbaka om var vi skulle ses, och vilken plats alla tre utan problem skulle kunna hitta till, bestämde vi oss för Punkt D. Detta eftersom förlagen om Punkterna A, B och C följdes av mitt osäkra..."men jag är inte heeelt säker", vilket inte alls är karaktäristiskt för GF. Å det är sant. Jag har ett djävla lokalsinne. Men vissa platser kan jag inte ens bry mig om att försöka bemästra, eftersom jag nästan aldrig befinner mig där. Så. På utsatt klockslag, kvart över hel, väntade jag och Fin-kollegan på honsompratarjämtåständigtomsåntingenorkarhörapå. Efter fem minuter ringde jag upp henne. Såhär gick turerna:

"Hej, det är jag, var är du?"

"Jag står och väntar på er, var är NI?"  "Jag står och väntar där vi bestämde att vi skulle ses."

"Nej, för här står Fín-kollegan och jag. Å du är inte här."

"Jaha...men då missförstod jag, vart möts vi nu då?" "Ja, men jag står vid X bredvid XX, där vi sa. Det var det sista vi sa och bestämde."

"Fast..det var inte det sista vi bestämde eftersom jag inte hittade dit. Vi sa att vi skulle ses vid XXX eftersom jag var så osäker, men vi kommer till dig så ses vi strax!"

"Ja men va bra, ses snart då!" "Jaha."

Väl där påpekade vi skämtsamt att det var tur att vi ringt så vi inte skulle stått ännu längre och väntat på olika håll.

"Ja, verkligen. Himla dumt att vi missförstod varandra fast vi förökte vara så tydliga..." "Ja, jag har stått här och väntat sen fem i."

Jaha? Det är väl fan inte mitt fel ditt arroganta djävla stolpskott . Lyssna ordentligt nästa gång och planera din resa bättre, pucko. Eller håll käften.

kvinnor emellan

Fan för att arbeta i kvinnodominerad miljö. Det är så fruktansvärt kletigt kvinnor emellan. Så djävla fint och trevligt på ytan och så fruktansvärt vidrigt med knivar i ryggen så fort man börjar skrapa lite på ytan. Min arbetsplats är sån. Jag är oxå sån. Jag pratar skit med mina allierade. Å ger mig fan på att det pratas en hel del om mig oxå. Undrar vad de säger?

Skulle väldigt gärna vilja veta. Vad tänker de om mig? Vad tycker de? Vad är de uppriktigt avundsjuka på och på vilket sätt yttrar sig detta?

Kanske är det ingen som säger ett enda ord om mig, jag kanske helt enkelt inte inte räknas som tillräckligt viktig?

Hur som helst... Skulle så väldigt gärna arbeta tillsammans med män. Jag trivs i deras sällskap. Och upplever alltid att känslan är ömsesidig. Inte är det väl kladdigt å kletigt på samma sätt, eller hur?

jobbigt

Hamnade bredvid raraste 21-åringen på rasten. Båda med mobiltelefoner i hand. Hon tittar på sin. Jag på min.

GF: "Ja, här kan vi ju sitta på facebook båda två..."   *he he*
21: "Jaaa..!"   *he he*

Den Stora Rosa Elefanten i rummet; hennes vänförfrågan. Fortfarande obesvarad.

dagens beröm: rull-lös

Det är viktigt med beröm. Jag är generellt rätt dålig på att ge beröm. Om möjligt än sämre på att ta emot. Hos Tehataren kunde jag nyligen läsa om hur han, av chefen på sin arbetsplats, fick generande mängder beröm för sin arbetsinsats. Spontant beröm. Jag var lite avis.

Men även min chef kan. (läs: inte) *
Efter förmiddagsmötet i dag vände sig chefen till mig som just ställt mig upp:

"Hur KAN du ha så platt mage..? Du har ju i n g e n t i n g där. Inte en enda......rulle."

Ja, det är nog det närmsta jag kommer denna vecka. Eller det här året. Inte riktigt samma sak. Alls. Men...ja... Alltid nåt.


*måste dock erkänna, fick lite riktigt, äkta beröm för arbetet på medarbetarsamtalet i förra veckan.

ser mörkt ut på jobbet...

Hm.

Fin-kollegan skulle enligt plan varit tillbaka i tjänst under veckan som gick. Så blev inte fallet, sex veckors sjukskrivning utökades till åtta, med informationen att "mer än tolv veckor ska det inte ta". Så i västa fall är jag fast i helvetet på jorden utan några som helst ljusglimtar fram till april. Det enda som hållt mig uppe under dessa gångna veckor var just vetskapen om att min miserabla tillvaro efter sex veckor skulle åtminstone bli uthärdlig. Nu...finns mest bara tomhet. Å läskiga blackoutsymtom, yrsel och overklighetskänslor (möjligen underlag för sjukskrivning..?)

Sex veckor av tidiga morgnar. Morgnar då jag känt efter, mycket, mycket noga och hoppats att nåt litet sjukdomssymptom dykt upp under natten. Inte då. Och med karensdagens inkomstförlust är det ändå ingen hållbar lösning. Eller, ja, det är det väl inte oavsett...

Fan. Djävla skit och kukhelvetesförbannadedjävlaskitmännscha!

om viktiga och riktiga val i livet

Tror jag missat att nämna att jag utöver ansvaret för allt annat på arbetsplatsen även handleder en praktikant. En ambitiös och ivrig sjuttonåring som just nu får sin första riktiga erfarenhet av arbetslivet. Å vilken erfarenhet! En mer välfungerande arbetsplats än min får man ju leta efter... Eller inte, hur var det nu?

Hon är duktig, gör det hon ska. Men...hon är ändå bara sjutton.

Fast från och med idag har hon stigit i graderna, en hel djävla massa. Just nu ligger hon satans bra till hos sin handledare. Nu undrar ni vad hon gjort, eller hur? Sparkat undan benen på Kärringen, puttat henne framför en lastbil, lagt laxermedel i maten..gladpack över toasitsen..?

Nej. Mycket bättre än så. I dag hade tösabiten nämligen med sig eget te till jobbet ("jag är inte så förtjust i den sorten ni har här"), och hade dessutom hyfs och vett att erbjuda sin vilt dreglande handledare den andra medhavda påsen. Hon gör vad hon ska, försöker, ställer frågor och visar intresse för att utvecklas. Dessutom har hon god smak. Nu blir det banne mig finfina vitsord!

Glitterflickan goes internationell

Ska åka till Italien I sommar. Å bortsett från att det är med jobbet, att jag måste flyga (dubbelångest!) å att jag inte valt varken resmål eller resesällskap själv så kan det nog bli bra.

Man ska ju inte gnälla.

Men fan så svårt att låta bli.

posted from Bloggeroid

Men skit i't ra

Vikarien gick hem, sjuk. Kvar blev jag å Kollegan. Å en djääävla massa jobb. Tog mitt ansvar, gjorde listor där jag förberedde å delegerade uppgifter. Frågade vänligt om jag skulle fixa och prata med övriga kollegor innan jag gick hem, eftersom jag måste gå på minuten när jag slutar för att hinna med buss till barnens förskola.

"Nej då."

Frågade ytterligare en gång å underströk att jag verkligen var tvungen att gå när jag slutade.

"Nej då."

Ja, men då så. Skit i't.

Men då vill jag faan inte höra ett enda ord om hur besvärligt och jobbigt det blev. För jag erbjöd mig. Å du tackade nej. Två gånger.

(För att citera..) "djävla apskaft".

posted from Bloggeroid

Som vanligt?

Så var första dagen på deltid till ända.

Facit:
Kom senare än vanlig måndag, kändes piss. Måste snabbt som attan sätta mig in i läget och genast börja styra upp efter Kollegans av ointresse uppkomna haverier och efterföljande misstag.

Gick hem tidigare än vanlig måndag, kändes piss eftersom jag lämnade över allt ansvar till ungaduktigasnällasötarara vikarien.

Jo, men...det vill nog bli bra.
Eller så blir det som vanligt.
Fast värre.
Den som (över-) lever får se.

3 i rad?

Proppen släppte visst.

Har fanimig skaffat skinn på näsan, kurage, råg i ryggen å en hel (relativt liten) påse med djävlar anamma. Glitterflickan har blivit stor, vuxen, mognat och vuxit en halvmeter på kuppen. Hon har tagit ansvar, stått på sig, ja, till och mer stått upp för sig själv.

Jag har sagt ifrån till henne, Kollegan, två gånger under denna vecka. I morgon är det fredag, så vem vet, kanske blir det nytt världsrekord?

ny trend

Jajamensan.


Idag var dagen. Dagen vi alla väntat på. Ja, framför allt jag i alla fall. I dag var dagen då jag sa ifrån. Talade om för Kollegan att hon banne mig fick se till att slutföra det hon påbörjat i stället för att förvänta sig att vi andra skulle göra det åt henne. Typ.

Kändes djävligt gôtt. Trots att jag var så ilskenirriteradgrinigåarg att jag knappt kunde andas så kändes det bra. Riktigt bra.

Hoppas detta är början på en ny trend.

Djävla kärring.

som Wassbergs skägg

Tillbaks till jobbet kl 08.00 i morrn. Känns lika lockande som en bikinvaxning. Som att långsamt, långsamt dra bort ett plåster med en area som en grytlapp från insidan av låret. Som att höra Di Leva sjunga. Som att se Wassbergs skägg fullt med snor. Plågsamt.

Status på arbetslaget:

Kollega 1, fin-kollegan, har ramlat i skidspåret. Brutet båtben i hand, knäckt revben å axelont.*
Kollega 2, jag själv, vridet knä. Känns fortfarande halvdant. Inte bra. Alls.
Kollega 3, Kollegan, draken, surtanten, idioten, ja ni fattar... Fortfarande idiot.

Vad ska vi tro om morgondagen?

*Hon är världens bästa! Åker på skidträningsläger inför vasaloppet, ramlar i spåret (nerför), skidar tillbaka. Tränar i ytterligare två dagar, deltar i lopp å vinner! Med bruten hand å spricka i revben å ont i axel. Sen åkte hon hem å jobbade. Sen sa nån åt henne att den blålila handen nog inte var hel å hon gick till doktorn. Galen - men bäst!

Ny etikett?

Jag har valt att kalla det "översikt", etiketter heter det visst ursprungligen. Jag funderar på om jag borde ha en etikett med namnet "på dass/toa/skithuset" eller varför inte "inifrån hemlighuset"? För alla mina inlägg just där inifrån. Eller blir det lite osmakligt? Får fundera vidare.

Inlärningsobenägen?

Hatar att vara så Duktig. Jag har tänkt halva dagen att jag borde gå hem, har fan riktigt ont.

"Går jag hem nu blir det bara halv/tre fjärdedels karensdag..."

Men vi är redan en person kort idag. Jag vill inte vara till besvär. Stannar. Å pliktar med hel karensdag I morgon.

Vem fan tackar mig? Ingen. Ingen. Ingen.

Att jag aldrig lär mig.

Glitterflickan i underläge

I ett tidigare inlägg skrev jag om Kollegans julklapp... Blev lite småsugen på godis och öppnade cellofanet runt hennes gåva. Å kastade skiten i soporna. Hårt, gammalt å äckliga sorter.  Hon vann denna ronden. Helt klart. Kollegan-Glitterflickan: 1-0.

Fan att jag gick å köpte kontringsklapp när hon bara fuckade med mig.

handtag, famntag, klapp eller...

På tal om crappy julklappar...

Idag var min sista arbetsdag innan jul!  Fick i morse julklapp av fin-kollegan, i smyg eftersom hon inte hade nån till Kollegan. Jag, som har kopplat bort hjärnan totalt, hade såklart ingen åt henne... Tänkte såklart att jag skulle fixa nåt innan dagen var slut, för jag är ju en snäll flicka, som dessutom gillar fin-kollegan skarpt!

Dagen gick och när jag hade 20 min kvar att jobba på detta året ansåg Kollegan att jag kunde smita iväg hemåt. Tackade fint för detta och talade om att jag skulle i väg på ett ärende och sedan komma tillbaka och hämta alla mina saker, Här skulle det handlas fin-kollegejulklapp... Tar på mig jackan och möts av draken som står och räcker fram fin cellofaninslagen godispåse och får dessutom en något stel kram med ryggdunk. Jaha... Då var det inte en utan två klappar som skulle införskaffas...

Så slutade detta arbetsåret med att jag och Kollegan utväxlade både klappar och två kramar, på en och samma dag. Det hade man väl aldrig kunnat tro!

(Fin-kollegan fick dock finare klapp... Nån djävla måtta får det väl ändå va på fjäskandet!)

kamma re' å skaffa ett (annat) jobb

Ja, jag vet att jag har en massa åsikter om folk å deras förehavanden. Med all rätt.

Till exempel nämnde jag i ett tidigare inlägg att jag ändå anstränger mig litegrann för att se något så när respektabel ut en vanlig dag på jobbet. Nu har jag precis, efter en lång studie, insett att Kollegan inte kammar sig en vanlig arbetsdag. Hon kammar inte håret. Måndag till fredag drar hon överhuvudtaget inte en kam genom barret. Vad hon gör på helgen slipper jag se och bry mig om. Alla som sett en kortare frisyr okammad efter en natt på kudden kan föreställa sig hur hon ser ut i huvet. Min tes bevisades på julfesten då jag tydligt noterade skillnaden mellan kammat och okammat hår

Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen, kvinnan kan ju inte vara riktigt riktigt funtad. Eller för att citera en god vän "Hur klarar hon av att gå upprätt?"...