lättförtjänta pengar

Måndag kl 22.20

OH (uppgivet, snudd på gnälligt): "Jag sätter 50 spänn på att det finns en tvätt att hänga!"

GF kan både klappa sig själv på axeln och inkassera.

snabbt svar i alla fall

Hej Glitterflickan!

Nu har jag vi tittat närmre på ditt ärende. Självfallet ska främmande föremål likt vredet du hittat följa med produkten. Det är tråkigt att du har fått en dålig erfarenhet av vår produkt och vill därför å GrönsaksMästarnas vägnar be om ursäkt och ge dig en förklaring till varför det kan ha inträffat.

Alla sallatstyper som skördas till baby leaf-produkter odlas på fält direkt under bar himmel eller i tunnlar (endast undantagsvis i växthus). När baby leafen (de små sallatsbladen, rucolan och spenaten till exempel) skördas, skärs de med en klinga strax ovan jord vilket gör att allt som är bland baby leafbladen också kan följa med. Tex ligger det en liten sten eller jordklump på jordytan kan klingan komma åt stenen/jordklumpen så den studsar upp på transportbandet och följer med baby leafen ner i lådan. Vred och andra liknande föremål är inte naturligt förekommande i fält varför vi gissar att det är ett vred som lossnat från en skördemaskin och ramlat ner i en råvarulåda.

När råvarulådorna anländer till GrönsaksMästarna töms de på sorteringsbord där vår packpersonal gör okulär besiktning och sorterar innan produkterna förpackas. Vid enstaka tillfällen missar packpersonalen ett främmande föremål, och då kan de följa med så långt att de hamnar i påsarna som går ut till er konsumenter.

Tack vare din bild och batchnumret så har vi nu gjort spårning och utreder detta vidare. Råvaruleverantörerna är kontaktade och vi väntar rapporter från dem. Vår egen produktionsanläggning är genomgången med maskinskötaren och vi har inga vred av denna typ på någon maskin. Personalen borde dock ha uppmärksammat vredet på sorteringsbordet och plockat bort det men dessvärre så skedde inte detta.

Vi gör vårt bästa för att leverera bra produkter och undvika den här typen av incidenter. Jag hoppas att du godtar denna förklaring och att vi får se dig som kund igen.

Om du har vidare frågor så hör av dig igen!

Vänligen
Vanligt Förekommande Namn
PS. Din kompensation kommer med vanlig post.

GrönsaksMästarna
Knut Påls v 5
256 69 Helsingborg
Sweden

Office: +46 42 60 00 510
Fax: +46 42 27 08 90
Mail: vanligtnamn@gronsaksmastarna.se


(Min fetstil.)

Okej. Inte ens ursäkten blev ordentlig. Att missa negationen förtar lite av ursäkten, inte sant? Men kompensation kommer, med snigelpost. Jaha? Inte på mail? Tur det. Eller inte. Det kan ju vara en påse sallad. Vi får väl se

En korg full av

...mys.

Jag ville inte ens ha'n. Hemska tanke!

ser mörkt ut på jobbet...

Hm.

Fin-kollegan skulle enligt plan varit tillbaka i tjänst under veckan som gick. Så blev inte fallet, sex veckors sjukskrivning utökades till åtta, med informationen att "mer än tolv veckor ska det inte ta". Så i västa fall är jag fast i helvetet på jorden utan några som helst ljusglimtar fram till april. Det enda som hållt mig uppe under dessa gångna veckor var just vetskapen om att min miserabla tillvaro efter sex veckor skulle åtminstone bli uthärdlig. Nu...finns mest bara tomhet. Å läskiga blackoutsymtom, yrsel och overklighetskänslor (möjligen underlag för sjukskrivning..?)

Sex veckor av tidiga morgnar. Morgnar då jag känt efter, mycket, mycket noga och hoppats att nåt litet sjukdomssymptom dykt upp under natten. Inte då. Och med karensdagens inkomstförlust är det ändå ingen hållbar lösning. Eller, ja, det är det väl inte oavsett...

Fan. Djävla skit och kukhelvetesförbannadedjävlaskitmännscha!

Små ljusglimtar i tillvaron

Otroligt upplyftande att deltidslönen (med avdrag för en vecka f-ledigt) precis täcker elräkningen för dec.-jan.

Verkligen.
Upplyftande.

Å snart är det måndag igen.

Facebook

Jag har sagt det förr, jag säger det igen...

...har du ett facebookkonto?
...har du barn?

Se då för fan till att inte ha bild på barnet som profilbild!

Detta är ett oskick som alldeles för länge spritt sig hos otaliga 30-nåntingare med vita högblanka skåpsluckor, matsalsmöbler från Mio och ett skrämmande behov av att ha exakt rätt antal citroner I iskålen på den fläckfria köksbänken.

1) det är DITT konto. Du är inte ditt barn.
2) tanken är att du, för gamla å nya vänner, ska kunna identifieras genom din profilbild?
3) du är inte ditt barn.

Sådär ja. Nu känns det bättre.

gjort det igen

Har skickat ännu ett klagomail.

Fin-pappan fick under våra familjers gemensamma middag i det glittriga hemmet ett vred från någon slags maskin (typ litet spisvred) i sin sallad. Äckligt. Motbjudande. Farligt. Framför allt motbjudande.

Vredet och salladspåsen dokumenterades och bifogades till mailet som innehöll både floskler som "upptäckte i tid innan han satte det i halsen" och "vill inte ens tänka tanken [---]om något av barnen fått det i halsen!" samt "..skakad och tämligen upprörd ".

Hur mycket ersättning genererar ett sånt mail? Ska vi gissa på...en ordentlig ursäkt? Eller en ordentlig ursäkt och...sallad för ett par månader framöver? Eller en ordentlig ursäkt och värdecheckar på...sisådär en 100 spänn? (I så fall: Jag vill inte ha er sallad, så dra åt helvete!)

Va? Vad tror ni? Jag gissar på en ordentlig ursäkt innehållande ungefär:

"naturligtvis beklagar vi det inträffade och självklart är vi måna om vår kvalitet... Vi ersätter dig gärna för den förbrukade salladspåsen och sänder dig därmed en värdecheck på 20 kronor. Vi hoppas du även fortsättningsvis kommer att välja våra produkter.

Med vänlig hälsning
Vanligt förekommande Namn
Salladspåsen AB, Kundkontakt "

........eh, nej. Det kan ni ju faktiskt lita på att jag inte kommer att göra. 

Å ja, uppdatering kommer, var så säker!

Ansvarsfördelning

Min Stor. Finare än de flesta små.

Lillasyster har lagt beslag på väska. Stor får låna min. Stolt. Nöjd. Naturligtvis försöker Liten ta den ifrån henne. De tjafsar. Drar. Skriker. Gapar. Drar mer. Gällare skrik.

Jag, utslagen på sängen. Analyserar genom en stor massiv matta av trötthet vant frekvens, tonläge, intensitet. Ingen fara. Ingen gör sig illa än. Jag orkar inte. Orkar inte resa mig. Orkar inte agera fredsmäklare ännu en gång. Orkar inte höra Litens "NEJ". Orkar bara inte.

Jag hör henne ropa.

"Mamma...mamma! Det här är faktiskt ditt ansvar! Det är DITT ansvar..."

Som sagt. Lite finare.

om att gå in i väggar, eller att i alla fall känna sig på god väg

..å dagen som började så hoppfullt med dryga åtta timmars sömn övergick mot eftermiddag till ett vansinnesinferno av skrik, gråt och förtvivlan. Att en så liten frigörelseorienterad Liten kan suga all energi och livsglädje ur en vuxen individ är en skrämmande verklighet.

Dialogen hemma ser ut som sådan:
Alla frågor, påståenden, undringar, uppmaningar bemöts av ett rungande "NEJ".
Är man desstutom storasyster får man utöver den verbala smockan sig både en rak höger och sakerna ryckta ur handen.

Här har varit ett vaninne som sällan skådats. Barnskriken har ekat över nejden och ingenting har gått smidigt eller enligt plan.

Yr av utmattning. Middagen tilllagades som i en dimma, endast ett under höll barnen från att ramla från pallar och stolar rakt ner bland den ytterst ordinära korv stroganoffen.

Sista momentet, broccoli ur micron. Skålen slinter. Faller i slow motion ner, mot golvet, vänder sig under fallet uppochner. Jag ser, jag noterar, det är som jag föreställer mig en utomkroppslig upplevelse. Jag ser vad som händer, men jag förstår inte. Inte förrän det kokheta vattnet stänkt upp på skåpsdörrar, upp på kakel, långt över mina dryga 170 cm torkar jag vatten blandat med broccoli, inser jag vilken djävla tur vi haft. På andra sidan bordet sitter mina små finaste. Oskadda och för stunden tysta.

Trötta mammor orkar inte

"Mamma, kan du läsa för mig?"
" Du kan läsa den själv."
"Men jag KAN inte läsa å jag VILL INTE använda fantasin..."

Gnäll å djävla skit

Ser ut genom fönstret. Det är en vacker vinterdag där ute. Försöker fokusera blicken, omöjligt, tröttheten är förlamande. Å va faan hjälper det mig att solen skiner och att nysnön täcker marken när jag sitter inne vid smuligt köksbord å undrar hur jag, efter dryga 3 timmars sömn, ska ta mig igenom ännu en vab-dag? I dag, två sjuklingar hemma, inte sjuka nog för att matcha min energinivå. Det borde vara nåt positivt...

Fan för trötthet. Borde förbjudas.

Miljö å sånt

Ok, Classe... 5+5 batterier för 5 timmars värme? Hur tänkte nån? Inte alls, va?


Å "alltid varma fingrar"?
Ja, så länge batterierna håller kanske, men, alltid?

Kan vi bara enas om att detta var en mycket dålig ide? Tack.

Kväll hos Glitterflickan

Föräldrarna var här ikväll.  Jag fick leka ungt, tekniskt geni. Både tömma kamerans minneskort(!), bränna cd(!) och demonstrera videokamera(!). Just! TÖMDE (raderade) minneskortet(!) oxå. De var djupt tacksamma och mycket imponerade. Tur att man gått en knapp termin tekniskt program på gymnasiet...   *he he*

Kl 22.00: Ensam med barnen. Liten somnade och sover gott. (Yeay!)

Kl 22.30: Stor har hysteriskt ont I ett öra (Nej!)  Hon kan inte ligga, halvsitta, kramas i famn i soffan. Skriker, gråter, sparkar med benen å håller sig för örat, bankar med knuten näve utanpå.

Kl 23.30: Äntligen lugn. I min säng med dator å svtplaybompa.

Å jag som skulle dricka te å se på Solsidan. Djävla skit.

Kl 23.50 : Nu vill hon stänga av å sova. Jag stoppar om henne å går och gör lite te.

Kl 00.03: Hon vaknar gråtandes. Bär till hennes egen säng. Stoppar om. "Jag kan inte sova om du inte säger att du älskar mig, mamma" gråter hon. "Öronvärken gör så jag inte kan sooooova." (hur många 4-åringar uttrycker sig så?) Kramar. Säger "jag älskar dig av hela mitt hjärta, finaste, finaste...shhhh, sov nu." Stryker henne över kinden, över håret. Smeker. Stryker. Långsamt, lugnande.

Kl 00.40: Sitter vid köksbordet. Ska jag gå å lägga mig? Är det nån idé, eller kommer nån av dem vakna då? Sitter kvar en stund till.

Skickar sms till ansvarig på jobbet: "Hej jobbet, kommer inte i morgon heller."

Två sömnlösa nätter

Nu sover hoståfeberLiten PÅ sin mor.
Ja...en kudde här i hörnet till natten, så...

Djävla sjukdomar. Men, förr eller senare går det över. Helst förr.

tidig december

Vi sätter oss ner på sätet, dörrarna stängds och vi rullar söderut. Mittemot oss, ett par i 30-årsåldern. Hon, mörkögd, mörkhårig, vacker. Högklackade pumps, kappa, handväska. Han, stilig och obekväm. I hans knä, en leopardmönstrad sminkväska.

Hon för den minimala spegeln framför sitt ansikte. Granskar. Väljer sedan noga, tar upp en mascara. Stor, fascinerad, ser på. Den mörkögda tar borsten ur hylsan och placerar den sen i sin pojkväns hand. Målar varje ögonfrans för sig. Nogsamt. Irriterande noga. Löjligt noga. Han, mer obekväm än förut. Hållandes mascaran, liksom redo för hennes minsta vink. Kajal. Runt, fram och tillbaka. Rouge, upp och ner med borsten på kinden. Jag kan inte heller låta bli att fascineras. Hennes kinder antar en mer och mer onaturligt korallröd ton. Hennes redan välsminkade ansikte håller på att förvandlas till en ogenomtränglig mask. Hon fortsätter, väljer bland alla sina produkter, målar läpparna.

Stor kan inte hålla emot längre. Hon ser på mig, undrar, "mamma, vad gör hon?"
"Jaaa, hon gör sig lite extra fin. Hon kanske ska gå på kalas. Då brukar du ju oxå vilja vara lite extra fin, eller hur?"

Den mörkhåriga nickar instämmande. Hennes pojkvän ler, stelt. Ser inte alltför nöjd ut. Hon har nu lagt på så mycket att allt det vackra jag såg tidigare är gömt bakom en massa färg och klet. Hon syns knappt längre där bakom.

Vi fortsätter samtala lite. Hon pratar snällt med Stor, frågar hur gammal hon är. Ja, sånt man frågar en fyraåring med nyfiken blick. Börjar sen plocka ihop sin utrustning. Jag vänder mig till Stor.
"Vi ska gå av nu när tunnelbanan stannar, nästa station är Globen."
Den mörkhåriga vänder sig återigen mot Stor. Ler.
"Ja, vi ska oxå gå av, vi ska gå på hockeymatch."

De stiger av. Hon trippar framför oss. Pojkvännen drar benen efter sig. Tveksamt följer han hennes klapprande klackar över perrongen.

blommor å bin

...och så kom då dagen, den fruktade dagen...

När jag igår hämtade Liten på förskolan kom en av Stors avdelningskompisar fram till mig, intill oss befann sig Stors bästa vän, Stor-Fin:

Jobbig kompis: "Storsmaaaamma! Vet du? Stor-Fin är kääär i Stor!"
Glitterflíckan: "Jaha, va bra! För Stor är kär i Stor-Fin."
Jobbig kompis: *tystochsnopen*

Vid middagsbordet berättade jag för Stor vad som sagts och hon kontrade med:

Stor: "Ja, jag är kär i Stor-Fin och jag vill gifta mig med honom. Men...det går ju inte för han vill ju faktiskt gifta sig med en prins. Men... DET går ju inte, eller hur?"
Glitterflickan: "Går inte? Varför inte då?"
Stor: "Ja, men... han kan ju inte gifta sig med en prins...."
Glitterflickan: "Ja, det förstås, det kan ju vara lite svårt att hitta en livs levande prins..."
Stor: "Men mammaaaaa!... En prins har ju inga ägg!"
Glitterflickan: "Eh..ägg?"
Stor: "Ja, en prins har ju inga ägg så då kan det ju inte bli några barn."
Glitterflickan:"Man kan ju vara gift med någon men inte ha barn. Å så finns det olika sätt att få barn på."
Stor: "Va?" *fågelholk*
Glitterflickan: "Ja, man måste ha ett ägg från en flicka (kvinna) och frön från en  pojke (man) men det måste ju inte vara...ja, alltså... en pojke kan ju gifta sig med en pojke och en flicka med en flicka, det beror ju på vem man är kär i ju... men om det är två pojkar som vill ha ett barn så kan de få ett ägg av en flicka."
Stor: "Jaha. Då så."

Var lite nervös, faktiskt. Ville inte gå in på detaljer, men å andra sidan är det säkert den absolut bästa åldern att just lära sig om sex, eller snarare om hur barn blir till. Det mesta jag berättar för min Stor bemöts av ett lugnt konstaterande;" Jaha. Okej." Inte en massa skäms å pinsamheter. Och dessutom finns det så många olika sätt som barn blir till på. Inte bara ett. Och det vill jag att mina små ska veta.

Att vab:a eller icke vab:a

Det finns en gräns för när vabandet övergår från "lite skönt, nästan som minisemester ju" till "jag gör vad som helst för att slippa ut ur det här huset". Den gränsen överskred vi nån gång på förmiddagen idag. Med råge. Arrrrgh...

Crazy

"Mamma! Den där sången får mig att bli galen I huvet I mina tankar..."

Glitterflickan "joddlar" å röjer kök.

å så en repris

..på förrförra veckan. Stor har feber. Jag är hemma för vård av barn. Är det så här livet ska va? Är det bara när barnen är "lite lagom" sjuka jag ska känna att livet är värt att leva?

Ingen stress.
Hinner få undan lite skit hemma.
Ett lugnt konstaterande att arbetet inte är mitt ansvar just idag.
Te.
Dator och svtplay.
Barnkanalen å film.
Lagar extra tidskrävande mat, inte kl halvsexskrikågnällmatlagning (att ungarna ändå inte kommer äta, det skiter jag i!)
Kramar och saga.
Klappa katt.
Har släppt alla tankar på ärenden som borde göras, kan ändå inte gå nånstans med febrig fyraåring.

Med andra ord, jag mår fint.

djävla, djävla

Snubblade över den här "gamla" bilden.

(Samma person på bägge bilderna, oretuscherad till höger, som om det behöver förtydligas..)

Orkar inte ens rasa över allt som är fel, vridet och sjukt med detta. Konstaterar bara att nån borde skjutas.

om viktiga och riktiga val i livet

Tror jag missat att nämna att jag utöver ansvaret för allt annat på arbetsplatsen även handleder en praktikant. En ambitiös och ivrig sjuttonåring som just nu får sin första riktiga erfarenhet av arbetslivet. Å vilken erfarenhet! En mer välfungerande arbetsplats än min får man ju leta efter... Eller inte, hur var det nu?

Hon är duktig, gör det hon ska. Men...hon är ändå bara sjutton.

Fast från och med idag har hon stigit i graderna, en hel djävla massa. Just nu ligger hon satans bra till hos sin handledare. Nu undrar ni vad hon gjort, eller hur? Sparkat undan benen på Kärringen, puttat henne framför en lastbil, lagt laxermedel i maten..gladpack över toasitsen..?

Nej. Mycket bättre än så. I dag hade tösabiten nämligen med sig eget te till jobbet ("jag är inte så förtjust i den sorten ni har här"), och hade dessutom hyfs och vett att erbjuda sin vilt dreglande handledare den andra medhavda påsen. Hon gör vad hon ska, försöker, ställer frågor och visar intresse för att utvecklas. Dessutom har hon god smak. Nu blir det banne mig finfina vitsord!

Jaså

Förvånad, någon?

...........tänkte väl det.

Glitterflickan goes internationell

Ska åka till Italien I sommar. Å bortsett från att det är med jobbet, att jag måste flyga (dubbelångest!) å att jag inte valt varken resmål eller resesällskap själv så kan det nog bli bra.

Man ska ju inte gnälla.

Men fan så svårt att låta bli.

posted from Bloggeroid

Men skit i't ra

Vikarien gick hem, sjuk. Kvar blev jag å Kollegan. Å en djääävla massa jobb. Tog mitt ansvar, gjorde listor där jag förberedde å delegerade uppgifter. Frågade vänligt om jag skulle fixa och prata med övriga kollegor innan jag gick hem, eftersom jag måste gå på minuten när jag slutar för att hinna med buss till barnens förskola.

"Nej då."

Frågade ytterligare en gång å underströk att jag verkligen var tvungen att gå när jag slutade.

"Nej då."

Ja, men då så. Skit i't.

Men då vill jag faan inte höra ett enda ord om hur besvärligt och jobbigt det blev. För jag erbjöd mig. Å du tackade nej. Två gånger.

(För att citera..) "djävla apskaft".

posted from Bloggeroid

kallprat, nej tack

Man träffar nån gammal bekant, eller nån man kanske jobbat med, ett litet tag, för länge sen. Nån som man egentligen inte har särkild lust att träffa.

...jag har ett par såna bekanta. En åker jag buss med flera gånger i veckan å nu har det förut så artiga småpratet minimerats till ett stort intet. Vi ser inte ens på varandra. Låter det som att Glitterflickan är en hemsk person? För så gör man väl inte? Bara låtsas som att man inte ser den andra personen..?

Nej, så göööör man inte.

Ja, men vafaan. Fatta. Vi jobbade ihop i ett par veckor för fyra år sedan. Hon jobbar nu en bit ifrån min arbetsplats och åker samma bussar. Vi har inget gemensamt mer än ett par veckors arbete. Jag har två barn under 5 år hemma. Igen: jag har två barn under 5 år hemma. Min restid är min enda egentid utan måsten. Den vill jag fan inte ödsla på tomt kallprat. Jag tänker fortsätta låtsas som ingenting, det är min rättighet. Å jag tänker inte ens ha dåligt samvete för det. Punkt.

Rättvis fördelning

OH tar hand om disk å röjer efter middagen. Jag "passar" badkarsbadande barn. (Får fötterna tvättade å läser bok.)

I win.

posted from Bloggeroid

Senaste nytt

...SUBBA!

Förhala momentet genom att leta efter för syftet värdelös information. Så...nähä. Du hann inte nu? Vet du? Det hade jag redan räknat ut...

Idiot.

On the positive side...slutar tidigt idag. Yeay!

posted from Bloggeroid

Välkommen till verkligheten

Tisdag. Efter dagis.

Hysteriskt trötta, hungriga, gnälliga, griniga, bråkiga å ledsna barn. Diskbänk full med disk. Diskmaskin full med ren disk. Laga mat, plocka ur diskmaskin, I med skitiga tallrikar, skålar, glas. Trösta, krama, bära, förmana, skälla, skrika, prata lugnt med hungriga, trötta, griniga, gnälliga, bråkiga, ledsna barn.

Hur gör man?

Man gör så gott man kan. Visst?

posted from Bloggeroid

Som vanligt?

Så var första dagen på deltid till ända.

Facit:
Kom senare än vanlig måndag, kändes piss. Måste snabbt som attan sätta mig in i läget och genast börja styra upp efter Kollegans av ointresse uppkomna haverier och efterföljande misstag.

Gick hem tidigare än vanlig måndag, kändes piss eftersom jag lämnade över allt ansvar till ungaduktigasnällasötarara vikarien.

Jo, men...det vill nog bli bra.
Eller så blir det som vanligt.
Fast värre.
Den som (över-) lever får se.

Hur kan det vara så...

...att jag på vardagsmornar får väcka trötta barn medan samma ungar på helgerna glatt studsar upp kring sex, halv sju...?

Hur gjorde föräldrar innan tv fanns? Ja, då kanske de inte satt uppe framför tv:n och såg meningslös MJ-"dokumentär" till sent heller utan somnade vid skymningen och vaknade utsövda I ottan, förstås. Men ändå... Heja barnkanalen!

posted from Bloggeroid

Gamla metoder

Stor kom just bärande på denna:


"Jag har ett förslag, den som inte lyssnar eller gör som de vuxna säger, får pisk I rumpan med den här."

posted from Bloggeroid

Fan, fan, fan

Har vab:at tre dagar denna vecka. Visar sig att Kollegan, som ALDRIG är sjuk, varit hemma samma tre dagar. Fan, fan, fan. Detta är det slutgiltiga beviset på alltings djävlighet.

posted from Bloggeroid

Glitterflickan mot regeringen?

Många är vi som tycker en hel del mindre smickrande om Försäkringskassan och deras metoder och system. Är ni med nu, Tehataren och 30+?

Äntligen landade det i brevlådan, detta mycket efterlängtade brev från försäkringskassan angående JÄMSTÄLLDHETSBONUS. För er som inte är insatta är detta en summa pengar som man som förälder kan få äran att håva in om man delat rättvist på föräldraledigheten. Heter det i alla fall...

Visar sig nämligen när sambon och senare även jag själv pratade med "mycket trevlig och vettig anställd på f-kassan" (sug på den du Tehataren!) att för att få maximal bonus, typ 13 000 spänn, måste man ta ut föräldraledigheten enligt ett komplicerat system som nån ärkeidiot suttit och knåpat i hop på ren djävulskap. På ett år ska man tydligen vara hemma 6,5 månader var. Då är man jämställd och får mycket pengar. Om man, som vi gjort, varit hemma varsitt helt år, utan att byta var 6,5:e månad får man...typ...nästintill ingenting. Så, det f-kassan menar är att vi som föräldrar ska göra är att den ena föräldern  ska vara hemma tills bebisen blivit dryga halvåret, då ska barnets andra förälder byta av tills bebben strax blir ett. Då ska återigen den första föräldern vara hemma osv. Detta räknas som jämställt. Att vi valt att dela upp föräldraledigheten årsvis skall tydligen straffas, och tydligen är vi inte heller särkillt jämställda, enligt systemet.

Den "mycket trevliga och vettiga anställda på f-kassan" höll med oss i alla våra argument. När jag ifrågasatte hur många är det som delar upp det så? svarade hon nej, det gör nog knappt nån och när jag menade att det är ett mycket märkligt att hävda att de som gör enligt ett visst system skall premieras och anses vara mer jämställda, höll hon verkligen med mig. Hon tyckte detta var mycket intressant och menade att hon tyckte vi skulle driva detta "uppåt". Ja, vart är uppåt då, frågade jag. Regeringen, fick jag till svar.

Ja, du Fredrik Reinfeldt, det låter ju djävligt fint ialla fall, det här med jämställdhetsbonus.

Å nej, jag lär inte driva detta vidare, uppåt.

cred till STIGA, men...

Köpte varsin Stiga stjärtlapp till mina små för kanske tre veckor sen. I helgen åkte vi, hade skitkul. Ja, ända tills tvååringen kom uppför backen bärande på sin lapp, med stor spricka rakt över. Efter två utestunder, med normal två- och fyraåringsåkning var den helt slut, och jag förbannad. Vad är det för skit de säljer?

Satte mig genast och skrev smågrinigt mail till deras konsumentkontakt, talade om fakta kring vår åkning, och att jag var besviken på bristen i kvalitet och hållfasthet.

Dagen efter hade jag följande svar i min  mailbox:

Hej Glitterflickan,

Tråkigt att höra att er STIGA Slider Walrus gått sönder, så skall det inte vara. Vi strävar alltid efter att våra kunder skall vara nöjda.  Vi skickar en ny STIGA Walrus till dig.

Med Vänliga Hälsningar
Schysst Snubbe STIGA Sports AB

Ska det vara såhär enkelt?

Först äckelteet som genererade 70 spänn i presentcheckar, å nu en helt ny produkt utan nån som helst verifikation från min sida. Schyssta Snubben har ju faktiskt ingen aning om huruvida jag talar sanning eller är full av skit. Jag kanske inte ens har köpt varan jag nu påstår lämnat mig besviken på grund av bristande kvalitet? Ja, ja goodwill å allt sånt. Jag fattar väl det oxå. Men...om det nu är såhär enkelt, hur många är det där ute som drar nytta av systemet, som utnyttjar det? Som skickar en massa såna här mail och får produkter gratis..?

deal or no deal?

På måndag ska jag börja jobba 75 %, 30 timmar i veckan istället för heltid. Åh, vad skönt, tänker nog alla. Det låter ju så lyxigt.  Men å andra sidan kommer jag få så gott som allt ansvar för hämtningar på förskolan, hemtransport av barn till fots, matlagning i sällskap av trötta barn, tvätt och röjning hemma. Så nån superdeal är det inte. Särskilt som det dessutom ger mig sämre pension. Nä, nu är det jag å sambon som höjer mitt privata sparande. Jag tänker inte gå back på att ta hand om våra barn.

Å ja, jag vet att det är den klassiska kvinnofällan.

Men min sambo arbetar utifrån schema och kan inte förkorta sin arbetstid varje dag om han skall arbeta kvar på sin nuvarande arbetsplats. Fördelarna med att han arbetar heltid och så nära hemmet som han gör idag och jag är den som ska gå ner i arbetstid överväger nackdelarna. Å det är ingen ekonomisk fråga, jag tjänar lite mer än honom. Men visst fan hade det varit skönt att säga att i vår familj, vår jämställda, moderna familj är det mannen, pappan, som gått ner i arbetstid.

Och alla som kommenterar "är det inte skönt att jobba mindre?" kommer jag informera om att jag fortfarande "arbetar", om än hemma, med hushållssysslor. Och att det fan inte betyder ledig tid på soffan bara för att man jobbar 75 %.