migrän

..har jag idag. Det var länge sen sist men inte något vidare glatt återseende.

uppbrott och nystart

Jag och OH har beslutat oss om att gå skilda vägar. Huset ska vi sälja å vi har i princip redan delat upp bohaget. Ett sånt beslut som vi nu fattat trodde jag aldrig skulle göra mig så lugn. Tillfreds. Att goda vännen med fru just nu är på förlossningen och föder sitt andra barn kan jag innerligt glädjas åt. Då måste det vara rätt beslut.

Att gå innan det blir fult, att lämna medan något finns kvar. Innan de fula orden och bråken tar över. Många har åsikter. Barnen då? Ja, vaddå barnen...undrar jag. Barnen mår mycket bättre av att leva med lyckliga föräldrar än med arga, ledsna och besvikna. Som tjafsar, är griniga och aldrig vill umgås. Det är väl självklart. Många verkar tro att deta är ett beslut baserat på..ingenting. Tror att man som förälder och partner lättsamt beslutar sig för att splittras. Många har åsikter. Men väldigt få har fakta.

Jag är glad att jag är färdig med min sorg. Den har varat länge, och jag är nu på väg. De som fått nyheten är inte färdiga, de ska ha sin sorgeprocess. Å de får de. Men lägg den inte på mina axlar. Jag har nog med mitt eget. Det praktiska som stjäl så mycket av min tankeverksamhet. Att få en vardag att fungera i ett hem som skall bli två. Att få mat på bordet. Jag orkar inte trösta er andra.

Det ni sörjer dog för länge sedan, ni sörjer en avliden, en drömbild, en önskan om att det vore annorlunda. Med all rätt. Sörj på. Men jag är färdig. Så låt mig gå vidare.

Ja, hur..?

På vägen till förskolan i morse fick jag än en gång en inblick i min finastes inre.

"Mamma...hur dödar man djur för att de ska bli mat?"

"Ja, du...det är olika... Det beror på om det är vilda djur, de skjuter man med gevär, eller om det är djur som är i fabriker. Grisar till exempel, har man ofta i stora fabriker där mammorna får ungar, och när ungarna blivit tillräckligt stora dödar man dem och gör mat, kött, av dem...." (jo, jag vet, här undvek jag att svara på frågan om hur...)

Min fyraåring ger mig dålig samvete över mina livsval. En gång var jag vegetarian. Nu blundar jag och håller händerna för öronen.... "lalalala..." vill inte tänka...

neeeeej!

...det där ögonblicket när man reagerar instinktivt och samtidigt som man utför handlingen inser att det man just initierat aldrig kommer bli bra. Den känslan är så vedervärdig.

Drack drink med vännen på stan. Hade trevligt. Den monotont pulserande "musiken" som spelades på alldeles för hög volym, kan vi för tillfället bortse ifrån.

Såg honom, tog ett steg närmare och sträckte ut bägge armarna i en kommande omfamning och utbrast ett glatt "nämeeeen heeeeeeej!" Så djävla dumt.

Hade inte setts på fem år. Innan dess hade ytterligare fem passerat. Gymnasietiden. Han var exakt lika jobbigt självupptagen, lismande och inställsam då. Nu, dessutom berusad. Problemet var ju att jag i en millisekund glömde det. Och tog det där steget, med armarna i vädret. Tillbringade fem-tio minuter i helvetet innan jag ursäktade mig. Skyllde på barnen. De vaknar tidigt. Gick därifrån.

Idag

..känner jag mig stark.

06.17

Då, i mina tidiga tonår kunde jag komma på saker när jag gått å lagt mig. En typisk sådan sak kunde vara exempelvis att jag kände mig sugen på att äta yoghurt till frukost. En rätt vardaglig tanke, kan tyckas. Men om ni tror att det ens var lönt att somna innan jag stigit upp och antecknat denna frukostönskan så tror ni fel. Inte fan kunde jag ligga där å tänka på att jag nästa morgon skulle ha glömt bort att det var just yoghurt jag var sugen på, nej, självklart måste lapp skrivas. YOGHURT, FRUKOST! typ. Eller TVÄTTA HÅRET -BALSAM! Som om jag skulle glömma bort?!

På samma sätt var det omöjligt att ställa väckarklockan på något annat än jämnt klockslag. Så helvetes djävla besvärligt jag hade det. Min väckarklocka fick man med knappar stega uppåt, minut för minut. Råkade det eftersträvade 06.00 bli 06.01 så var jag tvungen att fortsätta varvet runt, 06.02, 06.03, 06.04... *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. ....06.59, 06.00 å 06.01..... faaaaaan.....  *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. Det kunde bli ett par varv en vanlig kväll, vill jag medge. Kramp i fingrarna, men ordning å reda!

Nu, i dag ställer jag rätt ofta telefonens alarm på 06.17, liksom för att djävlas med mig själv.

Wild n' crazy

Nu: Till stan å dricka vin med fina vännen.

Glitterflickan goes wild!

Uppdatering: 2 glas rötjut, inte så vild ändå.

Som luft

Vi har blivit så skickliga på att ignorera varann, min bussåkarbekant å jag. Morgnarna har blivit bra mycket smidigare nu sen vi la ner artigheten.

Heja oss.

hon ska fan inge' ha

På min lunchrast dök det oväntat upp tårta. Tillbaka på plats vände jag mig till Kollegan å frågade:

GF (snälltåvänligt): "Vill du gå iväg en stund, det finns tårta i lunchrummet?!" hennes rast var redan, med god marginal, slut...
Kollegan (uttryckslöst): "Jaha."

"Jag tänkte just hämta ett basebollträ, modell grövre, och slå in ditt pannben!"
"Jaha."

Idiothelveteskärringdjävel.

Utmanad av Emster

Vet inte om det är en ära att ensam få ta på sig uppgiften...eller om hon gör det för att djävlas. Hon är rätt bra på det. Men... Har härmed axlat oket av åtta bloggare och tar helhjärtat på mig uppgiften att berätta åtta saker om mig själv.

1. Jag har skitsvårt för att säga förlåt efter bråk
2. Jag har inte körkort, det blev lixom så när körskollärare 1 uppmanade mig att gasa vid övergångsstället där en man av afrikansk härkomst just korsade gatan och när körskollärare 2 kommenterade "he he...snygg häck" (ja, det fanns en häck vid sidan av trottoaren men det var inte där han tittade.)
3. Ibland drömmer jag att jag kan prata flytande tyska. Skithäftig känsla. Det kan jag inte på riktigt. Nein. Nein.
4. Jag läste naturvetenskapligt program på gymnasiet eftersom det är det duktiga flickor förväntas göra. Jag HATAR kemi med hela min själ och ville egentligen gå  det musikstetiska programmet. Fast...där var man tvungen att göra antagningsprov, duktiga flickor räds motgång å vågar därmed inte följa sitt hjärta.
5. Min pappa är kemiingenjör. Hans favorituttryck under min gymnasietid var "GF, bli vän med din kemi" Vi är fortfarande osams. Inte pappa å jag. Å tur är väl det.
6. När jag skulle fylla nio år önskade jag mig ett marsvin mer än nån nånsin önskat sig något. Jag fick paket, lagom stort att rymma en mindre råtta. Där i låg en nyckel till vår ytterdörr. "Grattis, du har blivit ett nyckelbarn." Ljudet av små marsvinstassar på golvet i mitt rum blev aldrig verklighet.
7. Jag väger lika mycket idag som jag gjorde på högstadiet.
8. Jag avskyr min närmsta kollega, hon är den där lappen i nacken på tröjan som skaver och alltid vänder sig åt fel håll. Den där som gör att den fina tröjan bara känns skit.

Å allt det där pratet om kemiska formler på droger är bara trams. Inget jag på något sätt minns eller tänker kännas vid. Inte heller minns jag tilldragelsen att Emster skulle varit i mitt hem, trots att hon noga kan redogöra för exakt var jag bodde. Jag förnekar å det starkaste å hävdar bestämt att alltihop är en sammansvärjning, allt för att få mig att hamna i dålig dager. Hon försöker helt enkelt stjäla mitt glitter. Å vegemite är fördjävla äckligt. Nästan lite som...bajs. Å Emster kan inte spela didgeridoo. Nej, inte jag heller för den delen.

Ljusnar lite

Kanske är det inte alldeles hopplöst, ändå?

Krångligt?

Det såg besvärligt ut. Att läsa alltså.


Det enda som höll ihop ansikts"doket" var en tryckknapp. Jag fick genast tvångstankar.

Kaos

Kväll. Ensam hemma med barnen. Liktrött. Stor ser på tv. Jag har äntligen tagit fram dagens DN å gjort en kopp te. Satt mig ner för en stunds avkoppling. Liten står framför mig, framför mina ben. Hoppar, försöker klättra upp. Jag säger ifrån. Orkar inte just nu. Hon gör upprepade utfall. Gnällgråter när hon inte får sin vilja igenom. Hon grinar å hoppar. Jag har inte ens kraft att lyfta på arslet å ta ut ungen. Hon får sitta I, mitt knä en stund. Kräver sånginsatser. Vi sjunger "var är tummen" sjuttioelva gånger, jag försöker samtidigt läsa om händelseutvecklingen I Japan. Förstår inte vad jag läser, "tack så mycket, bra då...", stör mig en smula. Erbjuder olika aktiviteter, nej då, hon är bestämd. Mamma å bara mamma gäller. Jag vill inte. Vill vara ifred. 5 min. Snälla?

Hon klättrar upp på stolen bredvid, balanserar vanskligt nära kanten. Stor kommer. Bajsnödig! Från toan hör jag sen vrålen "maaaammaaaa, jag är klaaaaaaar", svarar med mitt sedvanliga "men torka dig då!". Inte. "Jag viiiiill inteeeee". Vi upprepar våra skilda meningar ett tjugotal gånger. Hon får till sist inse att min envishet är orubblig. Då kommer nästa vrål. "Maaaammaaaa...Liten tar av sig blöjaaaan! " Orkar inte. Läser om radioaktivitet nu. Dricker te. Nåt händer I periferin av mitt
medvetande. Ut från under bordet kryper Liten. Hon konstaterar nöjt "bajsat" å pekar,mycket riktigt, under bordet ligger den. Korven. Djupt andetag. Frågar grinigt "vaaar bajsar man nånstans?". Känner pulsarna dunka I tinningarna. "'Letten" hon pekar nöjt mot toan.

Till badrummet, måste sanera bajsrumpan. Vad nu..inget papper? "Nej, jag tog allt" förklarar Stor. Spänner ögonen I Liten, väser "stanna HÄR"...Till förrådet, hämta mer papper, fyller på. Torkar, spolar, tvättar händerna. Ut I köket, in under bordet. Torkar, sprayar, torkar, försöker hålla andan.

Fy fan. Å folk skaffar typ TUSEN barn å tycker det "rullar på." Jag är, så att säga, klar med den biten. På så många plan. Färdig. Helt slut, till och med.

avslöjad?

Höll häromveckan på att offentliggöra bloggen för en av kollegorna.

Det började med att jag sådär i förbigående nämnde att jag bloggar. Vi diskuterade en stund och hon blev nyfiken, ville gärna läsa. Jag tvekade. Av förklarliga skäl. Funderade sen ändå på att ge henne adressen hit.

På rasten, precis efter det samtalet, satt hon tillsammans med ännu en kollega vid en gemensam dator på arbetsplatsen och utbrast plöstligt:

"Nu, Glitterflickan fick jag upp din blogg här!" (fast av förklarliga skäl sa hon inte just GF.)

Jag höll bokstavligen på att skita ner mig. Tusen tankar om hur idiotisk jag varit som ens använt datorn på jobbet för detta ändamål, om att ingen annan fick se namnet på bloggen för attt kunna söka sig hit senare, och framför allt hur faan det gått till, rusade genom mitt huvud som ett skenande godståg. Hur kunde min blogg plötsligt ploppa upp på dataskärmen? Svetten rann å jag har aldrig tidigare förflyttat mig så snabbt som jag då gjorde. Naturligtvis var det inte min blogg utan nån annan skitblogg om en massa blaj som nån lämnat öppen i ett fönster. Jag kunde andas ut.

om tur, skicklighet och idioter i trafiken

Sirenerna tjuter och blåljusen blinkar, ambulansen vill ut i trafiken. Behöver köra nu. Kanske är det någons mor eller far som behöver akut hjälp. Eller någons barn, kanske ett litet illa skadat eller dödssjukt barn. Jag vet inte.

Några bilar ignorerar ambulansen. Idioter. Stanna då! Själv är jag åskådare, står vid rödljuset å väntar på min tur. Nu blir det en lucka. Kör, kör, kör, tänker jag. Precis när den svänger ut i trafiken, mitt i kurvan, mitt framför mig, ser jag ambulansföraren böja sig framåt. Han för sin hand upp emot backspegeln, smeker ömt en hartass som hänger där och dinglar. Han ber om tur. Att det ska gå väl. Fattar sedan snabbt ratten med båda händerna igen.

Hans ödmjukhet inför sitt uppdrag rör nåt djupt inom mig. Denna enkla gest ger mig hopp.

Fuck symbolhandling

Varför ska partnern/pappan klippa navelsträngen efter förlossningen? Vad är det för djävla symbolhandling egentligen? Ska mannen/pappan/partnern vara den som klipper det sista" fysiska bandet" mellan mor och barn efter det fötts? Jag vägrar. Eller, vägrade. Talade om för OH att jag inte ville veta av et'. Sånt djävla larv. Vad skulle det ge nån att klippa i seg vävnad? Va?

Sen var jag rätt väck, barnmorskan frågade och visst fan klippte han. Klippte för blotta livet. Jag minns inte. Minns rätt lite av den biten. Vet att jag blev ivägskickad att duscha. När jag kom tillbaks hade de precis mätt å vägt bebben. Kände mig rätt sur. Som att de gått bakom ryggen på mig. Lömska typer.

Å visst fan klippte han navelsträng nr två också. Själv skulle jag inte klippa om jag så blev jagad med både sax å peang. Fan heller. Äckligt. Å blod. Vill ni verkligen? Eller känner ni er tvungna, vågar inte säga nej..? Pressen kanske är stor?

Eller handlar det om att partnern ska känna sig delaktig, liksom oxå få vara med? Typ : nu har nyblivna mamman kämpat i månader och X antal smärtintensiva timmar, välkommen fram här på första parkett. Lämna ditt bidrag. *Schnipp.* Duuuuktig partner/pappa! Bra jobbat!
.
Nej. Jag är så djävla glad att jag är färdig med barnafödandet. Det enda positiva är att bebisen äntligen kommer ut. Allt romantiserande kring själva förlossningen är trams. Det gör överdjävligt ont. Det tar tid (värkarbete...själva bebisuttryckandet går ändå rätt kvickt, om än  inte smärtfritt!!!). Man är otroligt utlämnad och i ett, ur många aspekter, utsatt läge. Barnet är belöningen som för oss att glömma allt det andra. Å så börjar vi hitta på att "det var så fiiint". "En riktigt häftig upplevelse." Jag säger NEJ TACK.

Å kan vi inte lägga ner det där med klippandet? Va? Det finns ju ändå medicinskt utbildad personal på plats. Inte fan är det nån som ber partnern assistera under en operation? "Skulle du kunna lägga ett snitt här? Var inte orolig, hon känner ingenting..."

Kram på er. Å till  tv 4. Tänker inte titta nästa vecka.

Bussföraren

Oj, oj, oj. Han fick sig ett riktigt djävla glitter han. Ett varmt "god morgon å välkommen" som förgyllde min morgon. Inte mer än rätt då.

Fy faan

..för folk som refererar till sina söner å döttrar som "prinsar" å "prinsessor". Jag kräks.

ger mig fan på

...att jag skulle få fler läsare om jag döpte om bloggen.

Till vad då?

Jo, precis. Precis det du just tänkte.

Idioten å fegisen har möte

I fredags var det dags för FREDAGSMÖTE. Planering och utvärdering av gångna och kommande veckans arbete. Sjuk-fin-kollegan kom för att vara med och stötta mig i kampen  mot idiotin.

Jovars. De går riktigt bra att ha möte med Kärringen. Hon nickar, håller med, "aha"-ar om det mesta. Jag, som ansvarig för vår enhet, presenterade mina visioner, framhöll vikten av att inte stagnera, nu måste vi vidare. Vi kan inte släppa, låta tiden gå och se reslutaten dala. "Nej, visst!", "Absolut", "Jag håller med!" sa hon. Hon fick sig ett par kängor riktade mot sig, väl dolda och inlindade i generaliseringar. jag är så djävla feg. Hon höll med om att allt jag exemplifierade var åt fanders.

Men...som jag och fin-kollegan sen konstaterade. Inget har förändrats. Inget kommer att förändras. Det är bara att härda ut. Varje dag som passerar är en dag närmare pensionen. Jag ska fira med skumpa. Det kommer bli en fantastisk fest!

Leka frisör eller träffa vänner?

Var på stan igår med kompisen.  Mitt Nya Coola Jag och kompisen  promenerade i vårsolen, fikade, kollade i affärer, provade sommarklänning. Sådär som man gjorde jämt förr. Jag saknar det.

Saknar det framför allt nu när jag sitter här vid köksbordet iklädd rosa bebisfilt över huvudet, ett hårband  kröner dotterns kreation. Diverse hårspännen och ett diadem döljer sig därunder. Bara att härda ut. Det håller dem nöjda, glada och relativt tysta.

Ska strax hem till annan kompis med barnen å leka. Ska nog fixa till håret lite först. Tror jag.

jämställdhetsbonus och användandet av "fitta"

Bonus kommer att erhållas. Sjutusenfyrahundranånting kronor. Var ju värt att fylla i papper för. Helt klart. (å det är sambons del. Nästa år är det jag som söker bonus.)

Fast...det stör mig ändå som fan att vi inte får max. Skitsystem. Kuksystem. Fittsystem.



Hade en bildlärare en gång i tiden som ansåg att jag inte skulle använda mitt eget kön som svordom. Hellre "kuk" än "fitta", alltså. Ja, det var innan jag mognade och slutade säga "fitta" för att verka tuff. Nu säger jag det bara för att det ligger så djävla bra i munnen.

Mest imponerad är jag av att hon inte utfärdade ett förbud, utan endast uppmanade till solidaritet. Jag borde ha tyckt om henne. Faktiskt.

Konsten att göra sig hörd

Har för en gångs skull låst toadörren...

Stor: "Mamma! Öppna dörren...vi håller på att bajsa ner oss!"

Djävla sätt

Att vara säker på sin sak, kan ju vara ett vinnande sätt å koncept i exempelvis arbetslivet. Men att med arrogans och emfas påpeka att det du själv säger är rätt, utan att ens ta in vad någon annan säger till dig, det är dåligt på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Just det hände mig flera gånger i går.
Bland annat när vi tre som skulle gå på kurs tillsammans skulle bestämma mötesplats. Efter diskussioner fram å tillbaka om var vi skulle ses, och vilken plats alla tre utan problem skulle kunna hitta till, bestämde vi oss för Punkt D. Detta eftersom förlagen om Punkterna A, B och C följdes av mitt osäkra..."men jag är inte heeelt säker", vilket inte alls är karaktäristiskt för GF. Å det är sant. Jag har ett djävla lokalsinne. Men vissa platser kan jag inte ens bry mig om att försöka bemästra, eftersom jag nästan aldrig befinner mig där. Så. På utsatt klockslag, kvart över hel, väntade jag och Fin-kollegan på honsompratarjämtåständigtomsåntingenorkarhörapå. Efter fem minuter ringde jag upp henne. Såhär gick turerna:

"Hej, det är jag, var är du?"

"Jag står och väntar på er, var är NI?"  "Jag står och väntar där vi bestämde att vi skulle ses."

"Nej, för här står Fín-kollegan och jag. Å du är inte här."

"Jaha...men då missförstod jag, vart möts vi nu då?" "Ja, men jag står vid X bredvid XX, där vi sa. Det var det sista vi sa och bestämde."

"Fast..det var inte det sista vi bestämde eftersom jag inte hittade dit. Vi sa att vi skulle ses vid XXX eftersom jag var så osäker, men vi kommer till dig så ses vi strax!"

"Ja men va bra, ses snart då!" "Jaha."

Väl där påpekade vi skämtsamt att det var tur att vi ringt så vi inte skulle stått ännu längre och väntat på olika håll.

"Ja, verkligen. Himla dumt att vi missförstod varandra fast vi förökte vara så tydliga..." "Ja, jag har stått här och väntat sen fem i."

Jaha? Det är väl fan inte mitt fel ditt arroganta djävla stolpskott . Lyssna ordentligt nästa gång och planera din resa bättre, pucko. Eller håll käften.

folk på kurs

Har varit på ett gäng föreläsningar i dag tillsammans med superfin kollega och honsomalltidpratarilunchrummet. Hur kan en människa totalt lägga beslag på all tid och allt talutrymme? Dessutom säger hon en hel massa dumt. Jag säger emot. När jag hinner. Hon måste ju andas nån gång, männschan. Kan man tycka. Eller så kanske hon låter bli. Det blir lixom min vinst, det...

Men allvarligt talat? Jag har goda vänner som också pratar mycket. Skíllnaden är att de pratar om sådant som faktiskt intresserar andra. Hon, pratkollegan, låter bara käften gå av allvarlig brist på generaliseringsförmåga. Ingenting  kan nånsin sammanfattas, varje detalj måste redovisas, och hade hon haft ett enda komiskt ben i kroppen så hade hon verkligen kunnat vara en tillgång på arbetsplatsen. Åtminstone en källa till goda skratt. Jag känner hur jag långsamt sluter mig som en djävligt levande och frisk mussla som nån knackat mot diskbänken. Orkar inte lyssna. Orkar inte reagera. Orkar knappt inte låtsas att jag bryr mig.

Detta får mig osökt att tänka på hur vi väljer partner. För hon är gift. Och hennes man måste ju tycka om henne och står uppenbarligen ut med henne och allt snack. Visst är det tur att vi alla tycker olika, att vi tänder på olika, attraheras av olika, hade blivit himla svårt annars. Men man undrar ju lixom...

När man blir tillsammans med någon vill man gärna (alltså, pratar ju om mig själv nu...men jag försöker generalisera) jämföra sig med partnerns tidigare flickvänner. Om han kunde tycka om henne, som är/ser ut så...vad säger det egentligen om mig? Man vill ju så gärna spegla sig i partners ögon, vill vara sådär fin som han säger att man är. Men om han tyckte att...hon..var lika fin, och sa samma sak till henne, då betyder hans ord egentligen ingenting...

Ja, det är sånt som jag funderar på när jag varit på kurs.

att inte sluta äta

Har mycket, mycket att göra, många tankar som snurrar i huvudet, tusen och åter tusen tankar.  Jag glömmer inte bort att äta, hungern gör sig påmind. Blodsockernivån ligger djävligt lågt, huvudvärken bultar och försöker tränga sig genom mitt äggskalssköra skallben. Äter. Händer för mycket, för mycket runt omkring. Hinner inte känna efter.

Hur mycket jag fått i mig har jag ingen aning om. Förmågan att uppskatta portionsstorlekar försvinner i trötthetsdimman. Dricker te. Går å lägger mig. Lär vakna hungrig. Igen.

erkänner

Egentligen skulle inlägget om Stor och kläder handlat om mig å min ofantliga lycka över att ha fyndat på barnavdelningen. Ascoola byxor till mamman, på rea. Så djävla billigt.
P Å   B A R N A V D E L N I N G E N.
Känner mig som 14. Fast myycket coolare än jag nånsin var som 14-åring. Å 14-åringar handlar inte kläder på barnavdelningen. Men bortsett från det...

Oj.
Fan.
Tänk om jag är sån därn patetisk gamgumma som tror hon är hipp. Min värsta mardröm. Alla pekar finger och viskar bakom ryggen på en. Tur i alla fall att ungarna är så små att de inte förstår att behöva skämmas för mamman.

Nej, jag ÄR cool. Inte skämsmamma. Faktiskt.

Eller hur?

dagens skämt?

Mina barn säger:

"mamma ska gå och träna"

Berätta det för valfri person i min bekantskapskrets så kommer du mötas av ett rått hånflabb.
 "Glitterflickan? Träna? moahahahahahahaaaaaaaaaaaaaa....."

För ett år sen hade jag reagerat likadant.

29 blev 30 å jag insåg plötsligt nåt. Att allt kanske inte kommer gratis livet ut. Att jag faktiskt kan. Att jag nästan är skapt för det. Har lovat att springa Midnattsloppet i år. Får väl se hur det går med det.

kvinnor emellan

Fan för att arbeta i kvinnodominerad miljö. Det är så fruktansvärt kletigt kvinnor emellan. Så djävla fint och trevligt på ytan och så fruktansvärt vidrigt med knivar i ryggen så fort man börjar skrapa lite på ytan. Min arbetsplats är sån. Jag är oxå sån. Jag pratar skit med mina allierade. Å ger mig fan på att det pratas en hel del om mig oxå. Undrar vad de säger?

Skulle väldigt gärna vilja veta. Vad tänker de om mig? Vad tycker de? Vad är de uppriktigt avundsjuka på och på vilket sätt yttrar sig detta?

Kanske är det ingen som säger ett enda ord om mig, jag kanske helt enkelt inte inte räknas som tillräckligt viktig?

Hur som helst... Skulle så väldigt gärna arbeta tillsammans med män. Jag trivs i deras sällskap. Och upplever alltid att känslan är ömsesidig. Inte är det väl kladdigt å kletigt på samma sätt, eller hur?

Svin och gnällspikar

OH har 39,8 graders feber. Är rätt djävla sjuk, med andra ord. Åker ändå till jobbet innan sju för att fixa "viktig grej". Galen å dumdristig.

Själv är jag hemma vid 37,3 och mår skit. Gnäller fördjävligt gör jag oxå.

Svärmor nämnde, bekymrad, svininfluensa. Han täcker, med god marginal, in de fyra vanligaste symtomen.

Han får nog sova på soffan tror jag.

kläder, smak och en mamma som inte vill

Alla växer vi. På längden, på bredden, som människor, som ogräs. Stors tillväxt hör till den sista kategorin och det var därför jag stod där. I klädaffären. Framför reahyllan. Bläddrade uppgivet bland plaggen. Trodde inte det var nåt för henne. Egentligen. Helst vill hon ju se ut som "alla andra tjejer" i äckliga skriksrosa bubblegumskreationer som ger mig  halsbränna och får mig att köra ner hälarna än djupare i marken. Jag vill inte.

Vill att hon ska vara en härlig hippsomhappunge med LillaMyknut i håret och sköna klättraiträdkläder. Byggakojakläder. Springasnabbtåhoppahögtålångtkläder. Inte tighta. Inte rosa. Inte glitter. Inte fula tryck med fula tjejer med för stora huvuden till yttepyttekroppar.

Jag tycker inte om det. Jag vill inte att det ska vara viktigt för min 4-åring hur hon ser ut, vilka kläder kompisarna har, vilka kläder hon har. Jag vill att hon ska vakna på morgonen och i förbifarten slänga på sig det första hon får tag på i brådskan för att hinna ut till kompisarna och leka. Vill att hon ska räknas för att hon är den hon är. För att hon är en bra kompis, en schysst typ. Som delar med sig, säger uppmuntrande saker, låter kompisarna vara med och bygger kojor med hammare och spik. Inte för att hon har en viss typ av kläder. Eller avsaknad av en viss typ av kläder.

Stor hade aldrig rosa som liten. Det var mitt val. Ett medvetet val. Fram tills hon var två var det ingen på stan som visste om hon var av hon- eller hankön. Därmed slapp hon alla mjukpåröstenåtrutalitemedläpparna-"menguuuudsåsööööthonäääääär". För ingen vågade. För det är ju faktiskt bland det värsta man kan utsätta en förälder för. Att säga "han" i stället för "hon". Och vice versa. I alla fall om man ser till hur folk som säger fel reagerar. "MENGUUUUUUUUGFÖÖÖÖÖRLÅÅÅÅÅÅÅT....det...ja...jag...trodde...med den blåa/rosa/gröna/orangea/röda...."

Hon blev bemött som ett barn. Och människor pratade om annat än hennes yttre. Om hennes övriga, och oh så mycket viktigare, egenskaper.  Hon klädde sig i vad som helst. Brydde sig inte alls. Jag var nöjd.

Sen blev hon äldre och Hello Kitty gjorde sig påmind. Hon fick ett plagg med denna katt på. Nöjde sig med det. Och valde inte alltid just den tröjan. Jag var nöjd.

Nu är hon 4,5 år. Och kommer gråtandes ner för trappan på morgonen och beklagar sig.

 "Alla mina kompisar har fina roooooosa kläder utom jag...det är ORÄTTVIST".

"Ja, och du har en mamma som tänker med hela hjärnan i stället för inte alls... Men inte fan gråter dina kompisar på morgonen för det!"

Ville jag säga. I stället pratade vi återigen om vad som är viktigt. Och om hur många fina, glada färger det finns. Att min favoritfärg är grön, hennes pappas, lila, bästa kompisens pappas, gul och hans sons, just, rosa. Att kompisar som inte låter en vara med för att man inte har "rätt kläder" eller "rätt färg på kläderna" inte är schyssta och att kläder först och främst ska vara sköna. Sköna att leka och röra sig i.

Häromdagen fick hon välja kläder alldeles själv. Det händer iofs ganska ofta, men just den gången, la jag mig inte alls i hennes val. Hon tog fram svartvitmönstrade byxor, röd tröja med stjärnor på och ovanpå drämde hon till med en brun- och vitprickig Pippiklänning som hon haft sen hon var två. Jag rös av kombinationen men bet mig hårt i läppen och log. När den första känslan lagt sig insåg jag att hon ju just precis gjort det jag önskar. Hon valde själv, utiftån egna preferenser. Hon var helnöjd, oregisserad och vild. Jag vågar inte annat än att vara nöjd.

8, 9, 10, 11, 12

...veckors sjukskrivning. Fan, fan, fan, fahelvetesdjävlakukskiiiiiit.

Kan jag ta mina 4 veckor semester nu?

jobbigt

Hamnade bredvid raraste 21-åringen på rasten. Båda med mobiltelefoner i hand. Hon tittar på sin. Jag på min.

GF: "Ja, här kan vi ju sitta på facebook båda två..."   *he he*
21: "Jaaa..!"   *he he*

Den Stora Rosa Elefanten i rummet; hennes vänförfrågan. Fortfarande obesvarad.

vill ha

sol
värme
ledigt
tid
tystnad
bok
ostörd sömn
sand mellan tårna
kvällsdopp med kylig luft och varm sjö
utefika
långa sommarkvällar med goda vänner och vin och skratt

Jag längtar. Som fan.

Uppdatering: kompensationen

Ser ut att bli ännu en trevlig kväll tillsammans med pappa Fin.

Ekonomi, min å andras

Ja, har man några tusen över å inget vettigt att spendera dem på...

Hon är 15.

Suck.

ute i världen

Spännande värre att kolla sin egen bloggstatisik. Läsare, eller helt enkelt såna som bara halkat hit på ett bananskal, eller genom en feltryckning, från delar av världen  jag förmodligen aldrig kommer att besöka. Främst av miljöskäl.

Singapore
Ghana
Taiwan
Korea
USA
Finland  (Har faktiskt inte varit där.)
Frankrike (Inte där heller.)

Finns ni därute på riktigt, eller har folk bara svårt att trycka på rätt knappar?

som vampyrer...

Klockan är strax 23. Jag hör min Liten nysa, gång på gång, uppe i sitt rum. Hon har vaknat till ett par gånger, gråtit, låtit som att hon har jobbigt att svälja.

Det vilar en förbannelse över oss.

Ända sedan chefen konstaterade att "då kommer det bli en del vab framöver", i samband med att vi diskuterade Litens avklarade inskolning, har sjukdomarna avlöst varandra. Jag glömde ta i trä, göra korstecken?, käka vitlök?...påle genom hjärtat..

Vik hädan sjukdomar, jag orkar inte med hanteringen av fler vab-intyg..!

grönt är skönt (men gult inte fult)

Även om det bruna temat bäst beskriver mitt sinnelag så måste jag kapitulera inför min förkärlek för grönt. Grön är den finaste färgen.
Basta.

dagens beröm: rull-lös

Det är viktigt med beröm. Jag är generellt rätt dålig på att ge beröm. Om möjligt än sämre på att ta emot. Hos Tehataren kunde jag nyligen läsa om hur han, av chefen på sin arbetsplats, fick generande mängder beröm för sin arbetsinsats. Spontant beröm. Jag var lite avis.

Men även min chef kan. (läs: inte) *
Efter förmiddagsmötet i dag vände sig chefen till mig som just ställt mig upp:

"Hur KAN du ha så platt mage..? Du har ju i n g e n t i n g där. Inte en enda......rulle."

Ja, det är nog det närmsta jag kommer denna vecka. Eller det här året. Inte riktigt samma sak. Alls. Men...ja... Alltid nåt.


*måste dock erkänna, fick lite riktigt, äkta beröm för arbetet på medarbetarsamtalet i förra veckan.

Trycka på rätt knappar

Stor (4): "Maaammaaa.......får jag titta på datorn? Liten, vill du titta på datorn? (försöker förbättra oddsen med två-skrikisar-mot-en-trött-mamma-metoden) Tänk mamma, lite ensamtiiiid vid tv:n. Skönt va? Lite lugnårotiiiiid...."

Nån som har numret till Mensa?