Alla växer vi. På längden, på bredden, som människor, som ogräs. Stors tillväxt hör till den sista kategorin och det var därför jag stod där. I klädaffären. Framför reahyllan. Bläddrade uppgivet bland plaggen. Trodde inte det var nåt för henne. Egentligen. Helst vill hon ju se ut som "alla andra tjejer" i äckliga skriksrosa bubblegumskreationer som ger mig halsbränna och får mig att köra ner hälarna än djupare i marken.
Jag vill inte.
Vill att hon ska vara en härlig hippsomhappunge med LillaMyknut i håret och sköna klättraiträdkläder. Byggakojakläder. Springasnabbtåhoppahögtålångtkläder. Inte tighta. Inte rosa. Inte glitter. Inte fula tryck med fula tjejer med för stora huvuden till yttepyttekroppar.
Jag tycker inte om det. Jag vill inte att det ska vara viktigt för min 4-åring hur hon ser ut, vilka kläder kompisarna har, vilka kläder
hon har. Jag vill att hon ska vakna på morgonen och i förbifarten slänga på sig det första hon får tag på i brådskan för att hinna ut till kompisarna och leka. Vill att hon ska räknas för att hon är den hon är. För att hon är en bra kompis, en schysst typ. Som delar med sig, säger uppmuntrande saker, låter kompisarna vara med och bygger kojor med hammare och spik. Inte för att hon har en viss typ av kläder. Eller avsaknad av en viss typ av kläder.
Stor hade aldrig rosa som liten. Det var mitt val. Ett medvetet val. Fram tills hon var två var det ingen på stan som visste om hon var av hon- eller hankön. Därmed slapp hon alla mjukpåröstenåtrutalitemedläpparna-"menguuuudsåsööööthonäääääär". För ingen vågade. För det är ju faktiskt bland det värsta man kan utsätta en förälder för. Att säga "han" i stället för "hon". Och vice versa. I alla fall om man ser till hur folk som säger fel reagerar. "MENGUUUUUUUUGFÖÖÖÖÖRLÅÅÅÅÅÅÅT....det...ja...jag...trodde...med den blåa/rosa/gröna/orangea/röda...."
Hon blev bemött som ett barn. Och människor pratade om annat än hennes yttre. Om hennes övriga, och oh så mycket viktigare, egenskaper. Hon klädde sig i vad som helst. Brydde sig inte alls. Jag var nöjd.
Sen blev hon äldre och Hello Kitty gjorde sig påmind. Hon fick ett plagg med denna katt på. Nöjde sig med det. Och valde inte alltid just den tröjan. Jag var nöjd.
Nu är hon 4,5 år. Och kommer gråtandes ner för trappan på morgonen och beklagar sig.
"Alla mina kompisar har fina roooooosa kläder utom jag...det är ORÄTTVIST".
"Ja, och du har en mamma som tänker med hela hjärnan i stället för inte alls... Men inte fan gråter dina kompisar på morgonen för det!"
Ville jag säga. I stället pratade vi återigen om vad som är viktigt. Och om hur många fina, glada färger det finns. Att min favoritfärg är grön, hennes pappas, lila, bästa kompisens pappas, gul och hans sons, just, rosa. Att kompisar som inte låter en vara med för att man inte har "rätt kläder" eller "rätt färg på kläderna" inte är schyssta och att kläder först och främst ska vara sköna. Sköna att leka och röra sig i.
Häromdagen fick hon välja kläder alldeles själv. Det händer iofs ganska ofta, men just den gången, la jag mig inte
alls i hennes val. Hon tog fram svartvitmönstrade byxor, röd tröja med stjärnor på och ovanpå drämde hon till med en brun- och vitprickig Pippiklänning som hon haft sen hon var två. Jag rös av kombinationen men bet mig hårt i läppen och log. När den första känslan lagt sig insåg jag att hon ju just precis gjort det jag önskar. Hon valde själv, utiftån egna preferenser. Hon var helnöjd, oregisserad och vild. Jag vågar inte annat än att vara nöjd.
