Fuck symbolhandling

Varför ska partnern/pappan klippa navelsträngen efter förlossningen? Vad är det för djävla symbolhandling egentligen? Ska mannen/pappan/partnern vara den som klipper det sista" fysiska bandet" mellan mor och barn efter det fötts? Jag vägrar. Eller, vägrade. Talade om för OH att jag inte ville veta av et'. Sånt djävla larv. Vad skulle det ge nån att klippa i seg vävnad? Va?

Sen var jag rätt väck, barnmorskan frågade och visst fan klippte han. Klippte för blotta livet. Jag minns inte. Minns rätt lite av den biten. Vet att jag blev ivägskickad att duscha. När jag kom tillbaks hade de precis mätt å vägt bebben. Kände mig rätt sur. Som att de gått bakom ryggen på mig. Lömska typer.

Å visst fan klippte han navelsträng nr två också. Själv skulle jag inte klippa om jag så blev jagad med både sax å peang. Fan heller. Äckligt. Å blod. Vill ni verkligen? Eller känner ni er tvungna, vågar inte säga nej..? Pressen kanske är stor?

Eller handlar det om att partnern ska känna sig delaktig, liksom oxå få vara med? Typ : nu har nyblivna mamman kämpat i månader och X antal smärtintensiva timmar, välkommen fram här på första parkett. Lämna ditt bidrag. *Schnipp.* Duuuuktig partner/pappa! Bra jobbat!
.
Nej. Jag är så djävla glad att jag är färdig med barnafödandet. Det enda positiva är att bebisen äntligen kommer ut. Allt romantiserande kring själva förlossningen är trams. Det gör överdjävligt ont. Det tar tid (värkarbete...själva bebisuttryckandet går ändå rätt kvickt, om än  inte smärtfritt!!!). Man är otroligt utlämnad och i ett, ur många aspekter, utsatt läge. Barnet är belöningen som för oss att glömma allt det andra. Å så börjar vi hitta på att "det var så fiiint". "En riktigt häftig upplevelse." Jag säger NEJ TACK.

Å kan vi inte lägga ner det där med klippandet? Va? Det finns ju ändå medicinskt utbildad personal på plats. Inte fan är det nån som ber partnern assistera under en operation? "Skulle du kunna lägga ett snitt här? Var inte orolig, hon känner ingenting..."

Kram på er. Å till  tv 4. Tänker inte titta nästa vecka.

Idioten å fegisen har möte

I fredags var det dags för FREDAGSMÖTE. Planering och utvärdering av gångna och kommande veckans arbete. Sjuk-fin-kollegan kom för att vara med och stötta mig i kampen  mot idiotin.

Jovars. De går riktigt bra att ha möte med Kärringen. Hon nickar, håller med, "aha"-ar om det mesta. Jag, som ansvarig för vår enhet, presenterade mina visioner, framhöll vikten av att inte stagnera, nu måste vi vidare. Vi kan inte släppa, låta tiden gå och se reslutaten dala. "Nej, visst!", "Absolut", "Jag håller med!" sa hon. Hon fick sig ett par kängor riktade mot sig, väl dolda och inlindade i generaliseringar. jag är så djävla feg. Hon höll med om att allt jag exemplifierade var åt fanders.

Men...som jag och fin-kollegan sen konstaterade. Inget har förändrats. Inget kommer att förändras. Det är bara att härda ut. Varje dag som passerar är en dag närmare pensionen. Jag ska fira med skumpa. Det kommer bli en fantastisk fest!

jämställdhetsbonus och användandet av "fitta"

Bonus kommer att erhållas. Sjutusenfyrahundranånting kronor. Var ju värt att fylla i papper för. Helt klart. (å det är sambons del. Nästa år är det jag som söker bonus.)

Fast...det stör mig ändå som fan att vi inte får max. Skitsystem. Kuksystem. Fittsystem.



Hade en bildlärare en gång i tiden som ansåg att jag inte skulle använda mitt eget kön som svordom. Hellre "kuk" än "fitta", alltså. Ja, det var innan jag mognade och slutade säga "fitta" för att verka tuff. Nu säger jag det bara för att det ligger så djävla bra i munnen.

Mest imponerad är jag av att hon inte utfärdade ett förbud, utan endast uppmanade till solidaritet. Jag borde ha tyckt om henne. Faktiskt.

folk på kurs

Har varit på ett gäng föreläsningar i dag tillsammans med superfin kollega och honsomalltidpratarilunchrummet. Hur kan en människa totalt lägga beslag på all tid och allt talutrymme? Dessutom säger hon en hel massa dumt. Jag säger emot. När jag hinner. Hon måste ju andas nån gång, männschan. Kan man tycka. Eller så kanske hon låter bli. Det blir lixom min vinst, det...

Men allvarligt talat? Jag har goda vänner som också pratar mycket. Skíllnaden är att de pratar om sådant som faktiskt intresserar andra. Hon, pratkollegan, låter bara käften gå av allvarlig brist på generaliseringsförmåga. Ingenting  kan nånsin sammanfattas, varje detalj måste redovisas, och hade hon haft ett enda komiskt ben i kroppen så hade hon verkligen kunnat vara en tillgång på arbetsplatsen. Åtminstone en källa till goda skratt. Jag känner hur jag långsamt sluter mig som en djävligt levande och frisk mussla som nån knackat mot diskbänken. Orkar inte lyssna. Orkar inte reagera. Orkar knappt inte låtsas att jag bryr mig.

Detta får mig osökt att tänka på hur vi väljer partner. För hon är gift. Och hennes man måste ju tycka om henne och står uppenbarligen ut med henne och allt snack. Visst är det tur att vi alla tycker olika, att vi tänder på olika, attraheras av olika, hade blivit himla svårt annars. Men man undrar ju lixom...

När man blir tillsammans med någon vill man gärna (alltså, pratar ju om mig själv nu...men jag försöker generalisera) jämföra sig med partnerns tidigare flickvänner. Om han kunde tycka om henne, som är/ser ut så...vad säger det egentligen om mig? Man vill ju så gärna spegla sig i partners ögon, vill vara sådär fin som han säger att man är. Men om han tyckte att...hon..var lika fin, och sa samma sak till henne, då betyder hans ord egentligen ingenting...

Ja, det är sånt som jag funderar på när jag varit på kurs.

vill ha

sol
värme
ledigt
tid
tystnad
bok
ostörd sömn
sand mellan tårna
kvällsdopp med kylig luft och varm sjö
utefika
långa sommarkvällar med goda vänner och vin och skratt

Jag längtar. Som fan.

gjort det igen

Har skickat ännu ett klagomail.

Fin-pappan fick under våra familjers gemensamma middag i det glittriga hemmet ett vred från någon slags maskin (typ litet spisvred) i sin sallad. Äckligt. Motbjudande. Farligt. Framför allt motbjudande.

Vredet och salladspåsen dokumenterades och bifogades till mailet som innehöll både floskler som "upptäckte i tid innan han satte det i halsen" och "vill inte ens tänka tanken [---]om något av barnen fått det i halsen!" samt "..skakad och tämligen upprörd ".

Hur mycket ersättning genererar ett sånt mail? Ska vi gissa på...en ordentlig ursäkt? Eller en ordentlig ursäkt och...sallad för ett par månader framöver? Eller en ordentlig ursäkt och värdecheckar på...sisådär en 100 spänn? (I så fall: Jag vill inte ha er sallad, så dra åt helvete!)

Va? Vad tror ni? Jag gissar på en ordentlig ursäkt innehållande ungefär:

"naturligtvis beklagar vi det inträffade och självklart är vi måna om vår kvalitet... Vi ersätter dig gärna för den förbrukade salladspåsen och sänder dig därmed en värdecheck på 20 kronor. Vi hoppas du även fortsättningsvis kommer att välja våra produkter.

Med vänlig hälsning
Vanligt förekommande Namn
Salladspåsen AB, Kundkontakt "

........eh, nej. Det kan ni ju faktiskt lita på att jag inte kommer att göra. 

Å ja, uppdatering kommer, var så säker!

Men skit i't ra

Vikarien gick hem, sjuk. Kvar blev jag å Kollegan. Å en djääävla massa jobb. Tog mitt ansvar, gjorde listor där jag förberedde å delegerade uppgifter. Frågade vänligt om jag skulle fixa och prata med övriga kollegor innan jag gick hem, eftersom jag måste gå på minuten när jag slutar för att hinna med buss till barnens förskola.

"Nej då."

Frågade ytterligare en gång å underströk att jag verkligen var tvungen att gå när jag slutade.

"Nej då."

Ja, men då så. Skit i't.

Men då vill jag faan inte höra ett enda ord om hur besvärligt och jobbigt det blev. För jag erbjöd mig. Å du tackade nej. Två gånger.

(För att citera..) "djävla apskaft".

posted from Bloggeroid

Som vanligt?

Så var första dagen på deltid till ända.

Facit:
Kom senare än vanlig måndag, kändes piss. Måste snabbt som attan sätta mig in i läget och genast börja styra upp efter Kollegans av ointresse uppkomna haverier och efterföljande misstag.

Gick hem tidigare än vanlig måndag, kändes piss eftersom jag lämnade över allt ansvar till ungaduktigasnällasötarara vikarien.

Jo, men...det vill nog bli bra.
Eller så blir det som vanligt.
Fast värre.
Den som (över-) lever får se.

deal or no deal?

På måndag ska jag börja jobba 75 %, 30 timmar i veckan istället för heltid. Åh, vad skönt, tänker nog alla. Det låter ju så lyxigt.  Men å andra sidan kommer jag få så gott som allt ansvar för hämtningar på förskolan, hemtransport av barn till fots, matlagning i sällskap av trötta barn, tvätt och röjning hemma. Så nån superdeal är det inte. Särskilt som det dessutom ger mig sämre pension. Nä, nu är det jag å sambon som höjer mitt privata sparande. Jag tänker inte gå back på att ta hand om våra barn.

Å ja, jag vet att det är den klassiska kvinnofällan.

Men min sambo arbetar utifrån schema och kan inte förkorta sin arbetstid varje dag om han skall arbeta kvar på sin nuvarande arbetsplats. Fördelarna med att han arbetar heltid och så nära hemmet som han gör idag och jag är den som ska gå ner i arbetstid överväger nackdelarna. Å det är ingen ekonomisk fråga, jag tjänar lite mer än honom. Men visst fan hade det varit skönt att säga att i vår familj, vår jämställda, moderna familj är det mannen, pappan, som gått ner i arbetstid.

Och alla som kommenterar "är det inte skönt att jobba mindre?" kommer jag informera om att jag fortfarande "arbetar", om än hemma, med hushållssysslor. Och att det fan inte betyder ledig tid på soffan bara för att man jobbar 75 %.

det här är inte en sån blogg

Jajamen. Fortfarande samma känsla. Tjockkänsla. I kväll blir det te å ostbollar. I morgon, pannacotta till efterrätt. Snart är det inte bara en känsla, utan verklighet.

Å andra sidan har jag jagat efter två egna, och hjälp till att hålla koll på finaste kompisarna, på lekland i dag. Sprungit dubbelvikt under skyddsnät och försökt urskilja dessa fyra finaste bland alla andra ungar.

OBS! Detta ska inte bli en sån blogg. Viktkroppsnojahetsblogg. Fortfarande gnällblogg. Jag lovar.

Jag är uppvuxen med en mor som var smal och normal ända tills hon började banta. Hela livet har jag fått höra redogörelser över allt hon ätit under dagen (viktväktarperioderna) att hon inte borde ha ätit den där sista portionen/smörgåsen/kakbiten osv. (Nej, det borde du inte men vad än viktigare är, du borde inte tjata om det framför din 7-åring, 12-åring, inte, inte, inte.) Ett evigt tjat om mat och vikt och vägning å annat mycket osunt för en flicka som alltid strävat efter att nå omgivningens gillande, prestation, prestation, jag är duktig, se mig, bekräfta mig!

Mat är gott. Jag tycker om mat. Jag har haft perioder då intaget varit alltför litet. Perioder då jag varit hög på kontroll, hög på känslan av att vara lätt, när magen är tom och orken ändå finns. Nu är maten min vän. Men jag är rädd för att bli tjock. En irrationell känsla eftersom det faktiskt finns en relativt enkel lösning på det problemet om det skulle uppstå.

I mitt hem talas det inte om vikt och huruvida nån är tjock. En kommentar från Stor "hon är tjock" bemöts med "alla är olika", mina barn får frågan om det känns bra i magen när de inte vill äta mer. Ett "jag är mätt/färdig" respekteras. Vi pratar om mat som kroppens ork. Ska man orka leka och vara glad behöver kroppen mat. Jag hoppas, hoppas att mina flickor växer upp med en sundare inställning till sina kroppar och mat än jag gjort.

Sova till 11

I morse: Sovmorgon till 11. Skönt. Utvilad.

Nu: Sova? Varför det? Sov ju till 11.

I morgon bitti: Död. Å så är ordningen återställd. Allt som vanligt.

Djäva skit. Aldrig kan det bli bra.

hjärnsläpp

Om det är skitigt och stökigt hemma får jag hjärnsläpp. Då ser jag bara prylar, leksaker å skit överallt. å vet inte i vilken ände jag ska börja. Sen börjar jag nånstans i alla fall, och kommer undan för undan på fler saker som måste åtgärdas. Det kan börja med en full diskad diskmaskin, lite frukostdisk å smulor på bordet å sluta med byte av lakan, garderobssortering, vattenlåsrensning å vindsröjning. Jag blir dessutom fruktansvärt otrevlig, okontaktbar och sjukt fokuserad på mitt. Ser hela tiden nya hinder på min väg mot det rena och välstädade hemmet. Det som för mig betyder lugn och ro samt sinnesfrid.

Förra helgen undrade sambon på söndagsmorgonen vad jag ville göra. Städa å röja lite hemma. Kanske baka lite med barnen. En trevlig fixardag hemma. Så löd mitt svar.

Vad jag egentligen borde sagt, eftersom det var det jag menade, var:

Jag vill gå in i mig själv å i min egen värld. Jag vill få mitt flow, dra igenom huset som en riktig djävla orkan. Röja, rum efter rum. Plocka grejer och samla på hög. Rensa. Sortera. Fixa. Tvätta och putsa. Polera och dammsuga. I slutändan, få sinnesro.

Vad jag få glömde bort var att jag, i detta tillstånd, inte klarar av folk. JAG MÅSTE FÅ GÖRA DET SOM JAG GÖR. PÅ MITT SÄTT. UTAN STÖRANDE MOMENT, såsom två små barn, man å katt.

Jag vill inte vara så här sinnesjuk!!!

Den tänkta trevliga städdagen blev naturligtvis en riktig katastrof. Med arga vuxna å understimulerade barn. Men...det blev i alla fall rent å snyggt. Å det är ju faktiskt sånt som räknas. I förlängningen.*


*å, ja, det är ironi.

Orättvist

Häromdagen var Stor till frisören. Jag frågade retoriskt "visst har hon tjockt hår?" Han svarade "oh ja, det kan hoppa över flera generationer." Life sucks.

Sånt man kan ångra

Tog aldrig bort halloweenpumpan, den står fortfarande där på baksidan och kommer säkerligen ha en ljuvlig konsistens I vår... Ser fram emot att ta hand om den. Verkligen.

lite sol?

Tänkte jag skulle dela med mig av lite sommar och semester.

I början av förra året fyllde vi båda 30 och vi bestämde att satsa våra hårt förvärvade slantar på en resa i stället för en massa dyra presenter till varandra, familjen behövde komma bort och (mamman) slappna av. Mannen skickades till lokala resebyrån för att sondera terrängen och kom hem med schysst förslag. Bokat å klart, alltså prel.bokat, aldrig nånsin skulle oäkta hälften våga boka utan glitterflickans godkännande! En inbetalning skulle göra resan vår. För runt 30 lax skulle vi få två veckor av sol, bad, och allt vad hotellvistelse innebär i avslappning. All inclusive. (Ja, ja...jag veeeeet. ) Det var faktiskt ett krav från vår sida. Med kinkig treåring och 14-månaders ville vi inte springa runt med plånbok å känna pengarna rinna melllan fingrarna i samma takt som Stor förkastade maten. Nej, bättre att betala allt på en gång, å sen äta å dricka av helvete på plats. Resonerade vi.

Till Grekland tror jag att det var vi skulle. När vi anlände till resebyrån med redan då trött Liten i släptåg, visade det sig att resebyråmuppen hade glömt kryssa i All Inclusive-rutan. Bokningen kunde ju naturligtvis göras om till en sådan, men när hon hasplade ur sig att priset då för två veckor skulle stiga med 20 000 kronor var det bara att börja om med katalogbläddrandet. Med Liten. Trött å grinig. Inte direkt ultimat läge.

Slutligen, med vissa hinder såsom...inga rum med balkong kvar...JA! Det tar vi. Vi sitter INNE på kvällarna medan barnen sover, i TVÅ veckor...DET gör vi!...hamnade vi i Tunisien. För samma pris (ca) som två veckor i Grekland fick vi nu två veckor All Inclusive i muslimska landet Tunisien. Till detta hör att oäkta hälften har ett mycket gediget intresse av starkvaror och att vår senaste utlandssemester, för lääääänge sen, gick till Egypten, ett muslimskt land. Mannen måttligt nöjd. Mannen återigen måttligt nöjd. Att dricka  och njuta av starkvaror som producerats i ett land där ingen får provsmaka är tydligen ingen hit, jag vet inte, är inte så kinkig heller... Fast, GT dricker jag med fördel med övervägande tonic och inte blandningen 9 delar gin 1 tonic, som de blandade på hotellet i Tunisien. Fast ryssarna å tyskarna var nöjda å glada, kan det kanske finnas ett samband?

Tydligen hade vi då, för lääänge sen, i Egypten, lovat att inte resa till fler muslimska länder. Men 20 000 spänn gjorde att vi snabbt bröt detta löfte. Tror det var rätt beslut.

Folk runt omkring oss har tydligen dålig eller ingen uppfostran, för en efter en talade de om för oss att resans mål var "det värsta de kunde tänka sig" och att "de aldrig nånsin skulle åka dit eftersom....whatever..."
Ja men tack som fan! Nåt mer upplyftande att dela med dig av? Att jag är det fulaste, näst efter ett koarsle,  du sett? Att huset vi tagit ett miljonlån för att kunna köpa liknar ett ruckel i kåkstaden du såg på bild en gång för tio år sen? Har du inget snällt å positivt att säga så HÅLL KÄFT, tack! Vad vill du att jag ska känna när du berättar för mig att de vi just lagt 30 000 kronor på är skit? Va? VA? Idiot.

Resan blev kanon. Hotellet var kanon. Rummet fräscht välstädat och helt klart över förväntan. Personalen kanon, underbara med barnen! Vädret kanon. Maten var bra och tämligen varierad. Spriten var gratis och fanns i rikliga mängder. Obegränsade faktiskt. Synd bara att den smakade så djävla illa. Att hissen hade knappar för fler våningar än byggnaden, och att vi skulle trycka på helt annan knapp än numret på vårt våningsplan, var nåt man lärde sig. Så småningom. Rumsnumret upprepade vi så ofta, vid varje beställning av dricka, mat, glass, sprit, nyckelhämtning i receptionen, att barnen i kör upprepade fajvfårfajv. Liten lärde sig säga bye bye och charmade alla. Eller så spelade de bra, uppriktigt skiter jag i vilket. Hon hade det sååå bra och blev road och underhållen, vilket naturligtvis hade vissa fördelar när samtliga måltider under två veckors tid skulle intas på restaurang. Bara det skulle faktiskt kunna få mig att tveka inför ny eventuell resa. Fast, det blir ingen på många år. Vi har fyllt vår miljöbovskvot för en lång, lång tid framåt.

Egentligen skulle det här handla om en flicka vi lärde känna på resan. Duktiga Flickan. Men, det blir en annan gång.

katt vs. hund

Oäkta hälften gick just till gymmet...stannade till innan han stängdse ytterdörren.
OH: "Jo, just det..kattlådan...gör du rent den?"
GF:  "Mutter, mutter, skulle gå å lägga mig.. mutter... meh...okej ra..."

Står sen där mitt i skiten, bokstavligen, och tänker Fan, man skulle ha hund. Mindes då känslan, från unga år, av varm nybajsad hundhög genom svart påse å ångrade alla griniga tankar på direkten. Man kan ju inte plocka upp efter byrackan på mindre än en armslängds avstånd heller, bajslukten å det varma, hålla tillbaka kräkreflexen - hur gööör folk?

Från och med nu är jag kattmänniska. Så det så.

Glitterflickan i underläge

I ett tidigare inlägg skrev jag om Kollegans julklapp... Blev lite småsugen på godis och öppnade cellofanet runt hennes gåva. Å kastade skiten i soporna. Hårt, gammalt å äckliga sorter.  Hon vann denna ronden. Helt klart. Kollegan-Glitterflickan: 1-0.

Fan att jag gick å köpte kontringsklapp när hon bara fuckade med mig.

nån därute?

Hallå? Är det nån därute? Nån alls?

Ge dig tillkänna, jag vill veta vem du är!

Är det nån som faktiskt läser..?

Katt på trapp

Hängde med fin kompis i lördags kväll. Finkompisen har katter. Katter som hårar. Katter som säkert inte hårar mycket mer än strax över medel, jämfört med andra katter, jag är ingen katthårsexpert. Fast de släpper en djävla massa päls, de där två... Hela jag var hårig, hade nästan päls själv när jag gick hemåt. Lite läskigt, faktiskt.

Min lillkisse börjar bli stor. Börjar han släppa päls överallt blir han hittekatt på finkompisens trapp. Sån e dealen. Å det vet han om. Katten alltså.

enkla regler

Alltså...några enkla regler gäller i kollektivtrafiken...

Om bussen stannar längre bak vid busshållplatsen än den ska, så är det fortfarande vi som väntat längst som ska på först. Förstått? Annars kan du fan gå, du förtjänar inte att ta upp plats på "min" buss, pucko!