jag blir så sne

Såhär, go vänner...

Min Liten började inskolning på förskolan i förra veckan. Jag är lugn som en filbunke, inte det minsta orolig, det kommer bli så djävla bra. Liten har ju hängt på "dagis" sen dan efter födelsedan, varje vardag, morgon å eftermiddag. Hon känner personalen, hon har sin syster som trygghet och dessutom, inte minst, bästisen. Bästisen som är inskolad sen ett tag tillbaka, trygg å glad, givmild med kramar. Hon längtar dit, vill träffa honom, och hans trygghet kommer underlätta för henne..

Men...va faan e det för fel på folk?

Min oäkta hälft å jag har delat föräldraledigheten rakt av, ett år var. Jag var ledig först å således är det han som är hemma nu. Nån månad innan Litens förskoledebut började folk (återigen...FOLK), ja, mina kollegor å personalen på förskolan fråga mig, lite sådär kamratligt "Är det du som tar inskolningen, eller?"

Enligt vilken logik skulle mina barns far avsluta sin föräldraledighet medan jag i en till två veckors tid återigen blev föräldraledig för att skola in vår dotter på förskolan? Jag FATTAR inte! Skulle jag vara bättre lämpad att ge mitt barn trygghet i en ny miljö än den förälder hon faktiskt tillbringat mest tid med under sitt medvetna år?

Folk e så djävla dumma. Å jag blir riktigt sne.

Ni na ni na ni nana...

posted from Bloggeroid

Stors sång

"För jag kan inte göra nånting, för jag dör idag. Jag kommer dö-hö-hö om det inte händer nånting nuuu.." (Stor, 4, sjunger)

Håkan Hellström, släng dig I väggen!

Helg och ledig

Fredag kväll efter jobb å middag:
bakade två tårtor (många moment, Stor deltog) och en sats småkakor.

Lördag: Bakade ytterligare småkakor (med barn delaktiga). Ute I pulkabacken. Släktkalas.

Söndag: Storkok av gryta (minst
två middagar). Ute I pulkabacken. Bakade 8 limpor. Lagade soppa till middag. Badade å tvättade hår på två barn som avskyr att få vatten I ansiktet (panik).

Måndag: "Du ser trött ut".

No shit? Jag behöver helg...

Åkeej?

Sitter ute. Väntar buss. Kallt å djävligt. Har senaste 10 min lyssnat på två nyblivna tonåringar (?) av honkön sjungandes Septemberversionen av Mikrofonkåt. Jo, jag sa, de senaste 10 min har jag lyssnat på "babadibabadabababada(mkt luddigt)...ja jag rimmar på från..."

Tack. Så. Djävla. Mycket. Nu vet jag vad jag ofrivilligt kommer att nynna resten av kvällen.

3 i rad?

Proppen släppte visst.

Har fanimig skaffat skinn på näsan, kurage, råg i ryggen å en hel (relativt liten) påse med djävlar anamma. Glitterflickan har blivit stor, vuxen, mognat och vuxit en halvmeter på kuppen. Hon har tagit ansvar, stått på sig, ja, till och mer stått upp för sig själv.

Jag har sagt ifrån till henne, Kollegan, två gånger under denna vecka. I morgon är det fredag, så vem vet, kanske blir det nytt världsrekord?

Folk, igen. Udda typer.

Ni har alla stött på dem. De där udda typerna. De där udda typerna som söker kontakt. Jag aktar mig för såna. Jag orkar inte sitta och humma instämmande å låtsas att jag bryr mig. Jag ids faktiskt verkligen inte...

Därför är det inte jag, utan min
"granne" som nu diskuterar vädret å istider med skäggig man på bussen.

Fast en gång gick jag på det. Å fick italiensk äldre man med hund, som pussade obehagligt på kind och proklamerade sin kärlek, efter mig. Nu tar jag omvägar. Å aktar mig för udda typer.

det här är inte en sån blogg

Jajamen. Fortfarande samma känsla. Tjockkänsla. I kväll blir det te å ostbollar. I morgon, pannacotta till efterrätt. Snart är det inte bara en känsla, utan verklighet.

Å andra sidan har jag jagat efter två egna, och hjälp till att hålla koll på finaste kompisarna, på lekland i dag. Sprungit dubbelvikt under skyddsnät och försökt urskilja dessa fyra finaste bland alla andra ungar.

OBS! Detta ska inte bli en sån blogg. Viktkroppsnojahetsblogg. Fortfarande gnällblogg. Jag lovar.

Jag är uppvuxen med en mor som var smal och normal ända tills hon började banta. Hela livet har jag fått höra redogörelser över allt hon ätit under dagen (viktväktarperioderna) att hon inte borde ha ätit den där sista portionen/smörgåsen/kakbiten osv. (Nej, det borde du inte men vad än viktigare är, du borde inte tjata om det framför din 7-åring, 12-åring, inte, inte, inte.) Ett evigt tjat om mat och vikt och vägning å annat mycket osunt för en flicka som alltid strävat efter att nå omgivningens gillande, prestation, prestation, jag är duktig, se mig, bekräfta mig!

Mat är gott. Jag tycker om mat. Jag har haft perioder då intaget varit alltför litet. Perioder då jag varit hög på kontroll, hög på känslan av att vara lätt, när magen är tom och orken ändå finns. Nu är maten min vän. Men jag är rädd för att bli tjock. En irrationell känsla eftersom det faktiskt finns en relativt enkel lösning på det problemet om det skulle uppstå.

I mitt hem talas det inte om vikt och huruvida nån är tjock. En kommentar från Stor "hon är tjock" bemöts med "alla är olika", mina barn får frågan om det känns bra i magen när de inte vill äta mer. Ett "jag är mätt/färdig" respekteras. Vi pratar om mat som kroppens ork. Ska man orka leka och vara glad behöver kroppen mat. Jag hoppas, hoppas att mina flickor växer upp med en sundare inställning till sina kroppar och mat än jag gjort.

kulturell bildning

Östasiatiska museét kl 12.42.
100 meter kö fram till ingången till de underjordiska bergrummen där teracottaarmén visas. Kl 13.02, fortfarande 100 meter kö. Som tur är finns stor snöhög som mycket effektivt underhåller uttråkad fyraåring medan kön sniglar sig fram. Kl 13.10, vi är inne. Stor, OH och jag.

Kl 13.15, dagens första "men hur...? Varför..? " Stor frågar, jag försöker tyst och diskret förklara (vill ju inte verka dum om jag säger fel, hemska tanke!) varför Kejsaren behövde ha med sig en massa gubbar i lera, varför de låg under marken, varför de inte gick sönder, varför de inte är levande, varför de hade vapen, varför vapnen inte finns kvar, varför trä förmultnar, varför några av gubbarna ser konstiga ut, varför kejsaren inte finns nu..? Försöker dessutom på eget initiativ ge barnet ett tidsperspektiv...
GF: "De här lersoldaterna är jättegamla, de gjordes för mer än TVÅ TUSEN år sen! Och man hittade dem när din morbror var en bebis. Tänk vad länge sen! "
Stor: "Jaha, varför har han en konstig hatt på sig?"
GF: "Tänk, vilken lång tid det måste ha tagit att göra alla soldaterna!"
Stor: "När ska vi fika?"

Färdiga. Kliver på bussen. Stor tittar ut genom fönstret, vinkar.
Stor: "Hej då platsen jag älskar."
GF: Menar du snöhögen?"
Stor: belåtet leende "JA!"

madagaskar

Filmen Madagaskar gick varm hos oss i förra veckan. För de som inte sett, handlar den om ett gäng talande djur på zoo I NY, å så vidare. I går vid middagen hördes följande samtal:

Liten: "f...paaan"
GF: "ja titta, ett flygplan!"
Stor: "det ska nog åka till Tunisien, eller hur, eller hur, eller hur?" (stort, populärt resmål just nu, verkligen!)
Oäkta hälften:"nej, jag tror det ska till New York." (baserat på..?)
Stor: "nähäääää. Nujåk finns ju inte på RIKTIGT!!!"
Oäkta hälften å GF: "jo. Visst gör det! "
Stor: "nääääeeee. Ni bara skojar!"
GF: "nej, vi skojar inte. NY finns och det finns oxå ett zoo där."
Stor: (skräck I blicken) "men dit vill INTE jag åka, för där finns det ju talande LEJON!!!"

Ja...är det ena sant så varför inte det andra?

middag?

På bussen

..kvinna med en förpackning sylta(!) I högsta hugg. Ätandes med plastgaffel ur paketet å till den en hel gurka. Stora bett på gurkan, plasten nedkavlad. Mmm...

Tjock..?

Tycker jag blivit tjock. Mest en känsla, å jag vet att det är trams, fånigt, larvigt, löjligt. Tjock är jag inte å har aldrig varit. Kommer nog aldrig bli. Men...den där känslan är förrädiskt lik verklighet, jag upplever faktiskt att jag är tjock trots allt sunt förnuft som säger emot.

Å vad är det för fel på mig som bara blir mer sugen på chipsgodisbullarkladdkakaågrädde när jag känner mig såhär..? Ikväll blir det chips. Chips å te. Så får vi se sen...

ny trend

Jajamensan.


Idag var dagen. Dagen vi alla väntat på. Ja, framför allt jag i alla fall. I dag var dagen då jag sa ifrån. Talade om för Kollegan att hon banne mig fick se till att slutföra det hon påbörjat i stället för att förvänta sig att vi andra skulle göra det åt henne. Typ.

Kändes djävligt gôtt. Trots att jag var så ilskenirriteradgrinigåarg att jag knappt kunde andas så kändes det bra. Riktigt bra.

Hoppas detta är början på en ny trend.

Djävla kärring.

Sova till 11

I morse: Sovmorgon till 11. Skönt. Utvilad.

Nu: Sova? Varför det? Sov ju till 11.

I morgon bitti: Död. Å så är ordningen återställd. Allt som vanligt.

Djäva skit. Aldrig kan det bli bra.

hjärnsläpp

Om det är skitigt och stökigt hemma får jag hjärnsläpp. Då ser jag bara prylar, leksaker å skit överallt. å vet inte i vilken ände jag ska börja. Sen börjar jag nånstans i alla fall, och kommer undan för undan på fler saker som måste åtgärdas. Det kan börja med en full diskad diskmaskin, lite frukostdisk å smulor på bordet å sluta med byte av lakan, garderobssortering, vattenlåsrensning å vindsröjning. Jag blir dessutom fruktansvärt otrevlig, okontaktbar och sjukt fokuserad på mitt. Ser hela tiden nya hinder på min väg mot det rena och välstädade hemmet. Det som för mig betyder lugn och ro samt sinnesfrid.

Förra helgen undrade sambon på söndagsmorgonen vad jag ville göra. Städa å röja lite hemma. Kanske baka lite med barnen. En trevlig fixardag hemma. Så löd mitt svar.

Vad jag egentligen borde sagt, eftersom det var det jag menade, var:

Jag vill gå in i mig själv å i min egen värld. Jag vill få mitt flow, dra igenom huset som en riktig djävla orkan. Röja, rum efter rum. Plocka grejer och samla på hög. Rensa. Sortera. Fixa. Tvätta och putsa. Polera och dammsuga. I slutändan, få sinnesro.

Vad jag få glömde bort var att jag, i detta tillstånd, inte klarar av folk. JAG MÅSTE FÅ GÖRA DET SOM JAG GÖR. PÅ MITT SÄTT. UTAN STÖRANDE MOMENT, såsom två små barn, man å katt.

Jag vill inte vara så här sinnesjuk!!!

Den tänkta trevliga städdagen blev naturligtvis en riktig katastrof. Med arga vuxna å understimulerade barn. Men...det blev i alla fall rent å snyggt. Å det är ju faktiskt sånt som räknas. I förlängningen.*


*å, ja, det är ironi.

den perfekta drycken

Kanske är jag knäpp, kanske kan det vara jag som funnit sanningen.

Te funkar till allt. Te å popcorn. Te å chips, bättre blir det inte. Te å mackor, en klassiker. Te å kakor, tårta, bulle blir fika. Te å äpple. Frukt överhuvud taget. Te och nötter å frukt, en fantastisk frukost. Te funkar till allt. Nästan.

Te är faktiskt den perfekta drycken. Om du frågar mig.

jag, naiv

Min förstfödda dotter var ett riktigt A-barn.

Skäms inte för att säga det. Hon var otroligt lätt att ha att göra med. Vi kom hem från bb, hon ammade två gånger om natten i ungefär två veckor. Sen fick hon sova i sin spjälsäng, ammade (egentligen är det väl mamman som ammar å barnet som diar, va?) en gång per natt och från ca 6 veckors ålder sov hon nätterna igenom, utan mat. I egen säng. Fy fan vad jag var bortskämd. Och fy fan vad jag var stolt. Jag var ju den perfekta mamman. Mitt barn följde helt den plan jag stakat ut, hon sov i egen säng å hela nätterna. Fy fan vad jag var naiv.

Min älskade Liten skulle naturligtvis, eftersom hon  hade den perfekta mamman, bli exakt som sin storasyster. Mmm. Visst.

 I helvete heller.

Så djävla naiv.

Nu vet jag bättre. Och sover fan så mycket sämre. Å eftersom det sägs att sömnbrist påverkar intelligensen negativt så vill jag mena att jag ligger på plus minus noll.

som Wassbergs skägg

Tillbaks till jobbet kl 08.00 i morrn. Känns lika lockande som en bikinvaxning. Som att långsamt, långsamt dra bort ett plåster med en area som en grytlapp från insidan av låret. Som att höra Di Leva sjunga. Som att se Wassbergs skägg fullt med snor. Plågsamt.

Status på arbetslaget:

Kollega 1, fin-kollegan, har ramlat i skidspåret. Brutet båtben i hand, knäckt revben å axelont.*
Kollega 2, jag själv, vridet knä. Känns fortfarande halvdant. Inte bra. Alls.
Kollega 3, Kollegan, draken, surtanten, idioten, ja ni fattar... Fortfarande idiot.

Vad ska vi tro om morgondagen?

*Hon är världens bästa! Åker på skidträningsläger inför vasaloppet, ramlar i spåret (nerför), skidar tillbaka. Tränar i ytterligare två dagar, deltar i lopp å vinner! Med bruten hand å spricka i revben å ont i axel. Sen åkte hon hem å jobbade. Sen sa nån åt henne att den blålila handen nog inte var hel å hon gick till doktorn. Galen - men bäst!

ibland händer det

Alltsom oftast blir man besviken. Mycket kan gå fel, och enligt alla universums lagar tenderar de att göra just det. Gå fel. Men ibland.

I förra veckan köpte jag, eller egentligen min sambo, te. Påste. Lipton Earl Grey påste. 100-pack. Ni som känner mig, eller har läst om mig, vet att te, det är inget man skojar om. Te är allvarliga grejer. Jag behöver mitt te. Starkt, hett å gott. Gott inbegriper inte fruktbitar, grönt så kallat te (hö..!) eller smakessanser typ vanilj. Te är te. Svart te. Gott te. Vardagste, när det ska gå fort är ovan nämnda påste. Döm om min förvåning när jag kl fem en morgon framför nåt tvprogram typ, Förlossningskliniken, efter en sömnlös natt, smakade mitt nybrygda te å undrade vem faan som bytt ut det mot nåt persikostinkande skitäckligt blask. Det var gjort på mina vanliga påsar, från det nya paketet, och smakade exakt lika äckligt senare samma dag och på kvällen. Först tänkte jag nämligen att det var mig det var fel på, att jag inte uppfattade smaker korrekt pga sömnbristen.

Jag letade på kvällen upp en mailadress till Lipton, eller Unilever som tydligen är den stora koncernen, och knattrade ner ett litet brev som mest gick ut på att jag undrade vad som hänt. Inte hade de väl ändrat nåt i sammansättningen...å kunde jag lugnt gå till affären å köpa ett nytt paket utan att råka ut för samma äckelte?

Svaret kom nästa morgon. Från Natalie på Konsumentkontakt. Såhär skrev hon:

Hej!

Tack för ditt mejl.

Självklart ska det inte vara såhär. Vad har din förpackning för bäst-före-datum och Lottkod, så gör vi en reklamation gällande detta. Vi sänder dig givetvis kompensation på posten för det inträffade.

Har du fler frågor är du välkommen att höra av dig till oss igen!


Vänliga hälsningar/
Unilever Sverige AB
Konsumentkontakt "Foods"

Genast skrev jag tillbaka:

Hej! Tack för snabb respons.
Jag har tyvärr inte kvar förpackningen, lägger alltid påsarna I en teburk... Den är redan slängd I pappersåtervinningen... Nåväl. Det är inget ni ändrat I "receptet" alla fall, så jag kan köpa en ny...?
Mvh / Glitterflickan

Tänkte inte mer på saken. mest att det var synd att jag slängt paketet så att jag nu inte kunde få nån slags kompensation. Men vaddå, undrar ni såklart. Det stod ju att kompensation skulle komma på posten? Ja, det gjorde det. Men eftersom jag är en sån som läser snabbt å gärna stressar upp mig, så hann jag inte längre än till delen om vad min förpackning hade för siffror å koder innan jag bestämt i mitt huvud att kompensationen var direkt beroende av att jag med koderna kunde bevisa att jag faktiskt köpt deras te.

I dag fick jag brev. Med värdecheckar. På 70 spänn. Det är typ, nästan, nästan, tillräckligt för att köpa tre såna teförpackningar. Generöst. Snabb respons. Trevlig kontakt.

Tack Natalie på Unilever Sverige, you just made my day!

att stjäla från barn

Har just ätit upp Stors senaste kalasgodispåse. I den takten jag åt var det en djävla tur att hon redan tagit ur sin fina röda penntrollspenna. En zooask å några såna där färgglada småpluttar senare är mitt sockerbehov stillat.

Min Stor är det lite synd om. När hennes mamma blev mamma till henne hade hon väääldigt många principer. Så många att Stor, när hon var två, sa saker som:

"Riskaka, åhhh va gott!" (Med äkta å ärlig entusiasm.)

Nu är hon fyra och säger saker som:

"Mamma... X fick ett tuggummi av sin mamma å hon frågade mig om jag ville ha, men jag sa att jag inte får tugga tuggummi för min mamma." (Hon får..men jag köper inte. Varför?)

Lite däremot, har sagt "dodis" ett bra tag nu. Men..egentligen vill de inte ha.* Helst bara popcorn. Å jag tänker inte försöka ändra på det. Jag känner mig rätt nöjd.

*ja, förutom när Stor under jullovet var ensam i vardagsrummet å jobbade sig igenom 17 st Marianne innan jag upptäckte henne. Hon bad om "bara en till". Klart hon fick det.

Tjugo rosa naglar

Har just målat 20 mycket små naglar med extremt rosa nagellack. Stor visade sen hur man fläktar med händerna, "som mormor gör". Vi blåste även på naglarna. För att lacket skulle torka, alltså. Liten flaxade lyckligt å yvigt. Stoppade sen in fem fingrar I munnen å blåste.

krympling

Lite, lite skönt att ha ett ont knä att skylla på...faktiskt.

"Nej, jaaag vill inte gå i trappan så du får allt byta bajsblöja!"

Men samtidigt, på neg.sidan: skymtade mig i spegeln på väg nerför trappan (kan, om jag vill). Såg ut som ett minoffer från Angola, utan protes. Skev å haltandes. Fy fan. Inte särskilt het just nu...

hemma, inte hemma?

Är hemma idag.

Dubbla alvedon och voltaren tog mig genom kvällen. Vaknade i morse å hade redan bestämt mig för att vara hemma-gick upp, gick runt. Kändes rätt ok. Ångest. Vara hemma när det känns rätt bra? Hemma, inte hemma? Hemma, inte hemma?  Ringde i alla fall å sjukanmälde mig. Tre minuter senare satte jag mig ner vid frukostbordet. Aj som faan. Det gjorde inihelvete ont.

Att lära av detta:

Inte springa i snöiga nerförsbackar i skogen. Inte i backar nån annanstans heller, faktiskt.

Gå hem från jobbet när jag mår dåligt, inte kämpa på för nån annans skull. "Nån annan" uppskattar det ändå inte.

Inte försöka bedöma kroppskadas omfattning efter 8 timmars vila. Inte.

Ny etikett?

Jag har valt att kalla det "översikt", etiketter heter det visst ursprungligen. Jag funderar på om jag borde ha en etikett med namnet "på dass/toa/skithuset" eller varför inte "inifrån hemlighuset"? För alla mina inlägg just där inifrån. Eller blir det lite osmakligt? Får fundera vidare.

Inlärningsobenägen?

Hatar att vara så Duktig. Jag har tänkt halva dagen att jag borde gå hem, har fan riktigt ont.

"Går jag hem nu blir det bara halv/tre fjärdedels karensdag..."

Men vi är redan en person kort idag. Jag vill inte vara till besvär. Stannar. Å pliktar med hel karensdag I morgon.

Vem fan tackar mig? Ingen. Ingen. Ingen.

Att jag aldrig lär mig.

Ingen tönt!

Kärring.

Kärring.

Djävla kärring.

Mkt dålig dag idag. Halkade på väg till bussen. Halkade coolt, inte sådär töntigt. I värsta helvetesbacken..obs, är inte tantig, halkar häftigt å glitterflickigt. Knät vreds om ordentligt. Har pissont. Mkt dålig dag, som sagt.

Sämsta mamman ever

Guuu vad jag är hemskaste mamman.

Sen vi skaffade Katten har Stor successivt börjat bära runt honom. Även när han inte vill. Först sa vi ifrån. "Du får inte bära, bara vuxna får". Hon bar ändå. Vi tjatade. Hon bar. Kånkade. Bar. Ja, ja....hon får väl lära sig den hårda vägen då, tänkte mamman. Nu gör hon inget annat än att bära honom. Så fort han går förbi blir han upplockad. Alltså, hela tiden, inte överdrivet...på riktigt. Heeeela tiden. Å hon släpper inte fast han tydligt signalerar missnöje.

Nu har jag I ren desperation sagt att vi måste ge bort Katten till annan familj om hon inte slutar. As if.

Orättvist

Häromdagen var Stor till frisören. Jag frågade retoriskt "visst har hon tjockt hår?" Han svarade "oh ja, det kan hoppa över flera generationer." Life sucks.

Rättvist

Inte mer än rätt va..?

Den genererar ju mer skit än två vuxna tillsammans.

Sånt man kan ångra

Tog aldrig bort halloweenpumpan, den står fortfarande där på baksidan och kommer säkerligen ha en ljuvlig konsistens I vår... Ser fram emot att ta hand om den. Verkligen.

Konstnärligt lagd

Min Stor "bakade" just ett råtthus. Skulle absolut varit min första gissning.

lite sol?

Tänkte jag skulle dela med mig av lite sommar och semester.

I början av förra året fyllde vi båda 30 och vi bestämde att satsa våra hårt förvärvade slantar på en resa i stället för en massa dyra presenter till varandra, familjen behövde komma bort och (mamman) slappna av. Mannen skickades till lokala resebyrån för att sondera terrängen och kom hem med schysst förslag. Bokat å klart, alltså prel.bokat, aldrig nånsin skulle oäkta hälften våga boka utan glitterflickans godkännande! En inbetalning skulle göra resan vår. För runt 30 lax skulle vi få två veckor av sol, bad, och allt vad hotellvistelse innebär i avslappning. All inclusive. (Ja, ja...jag veeeeet. ) Det var faktiskt ett krav från vår sida. Med kinkig treåring och 14-månaders ville vi inte springa runt med plånbok å känna pengarna rinna melllan fingrarna i samma takt som Stor förkastade maten. Nej, bättre att betala allt på en gång, å sen äta å dricka av helvete på plats. Resonerade vi.

Till Grekland tror jag att det var vi skulle. När vi anlände till resebyrån med redan då trött Liten i släptåg, visade det sig att resebyråmuppen hade glömt kryssa i All Inclusive-rutan. Bokningen kunde ju naturligtvis göras om till en sådan, men när hon hasplade ur sig att priset då för två veckor skulle stiga med 20 000 kronor var det bara att börja om med katalogbläddrandet. Med Liten. Trött å grinig. Inte direkt ultimat läge.

Slutligen, med vissa hinder såsom...inga rum med balkong kvar...JA! Det tar vi. Vi sitter INNE på kvällarna medan barnen sover, i TVÅ veckor...DET gör vi!...hamnade vi i Tunisien. För samma pris (ca) som två veckor i Grekland fick vi nu två veckor All Inclusive i muslimska landet Tunisien. Till detta hör att oäkta hälften har ett mycket gediget intresse av starkvaror och att vår senaste utlandssemester, för lääääänge sen, gick till Egypten, ett muslimskt land. Mannen måttligt nöjd. Mannen återigen måttligt nöjd. Att dricka  och njuta av starkvaror som producerats i ett land där ingen får provsmaka är tydligen ingen hit, jag vet inte, är inte så kinkig heller... Fast, GT dricker jag med fördel med övervägande tonic och inte blandningen 9 delar gin 1 tonic, som de blandade på hotellet i Tunisien. Fast ryssarna å tyskarna var nöjda å glada, kan det kanske finnas ett samband?

Tydligen hade vi då, för lääänge sen, i Egypten, lovat att inte resa till fler muslimska länder. Men 20 000 spänn gjorde att vi snabbt bröt detta löfte. Tror det var rätt beslut.

Folk runt omkring oss har tydligen dålig eller ingen uppfostran, för en efter en talade de om för oss att resans mål var "det värsta de kunde tänka sig" och att "de aldrig nånsin skulle åka dit eftersom....whatever..."
Ja men tack som fan! Nåt mer upplyftande att dela med dig av? Att jag är det fulaste, näst efter ett koarsle,  du sett? Att huset vi tagit ett miljonlån för att kunna köpa liknar ett ruckel i kåkstaden du såg på bild en gång för tio år sen? Har du inget snällt å positivt att säga så HÅLL KÄFT, tack! Vad vill du att jag ska känna när du berättar för mig att de vi just lagt 30 000 kronor på är skit? Va? VA? Idiot.

Resan blev kanon. Hotellet var kanon. Rummet fräscht välstädat och helt klart över förväntan. Personalen kanon, underbara med barnen! Vädret kanon. Maten var bra och tämligen varierad. Spriten var gratis och fanns i rikliga mängder. Obegränsade faktiskt. Synd bara att den smakade så djävla illa. Att hissen hade knappar för fler våningar än byggnaden, och att vi skulle trycka på helt annan knapp än numret på vårt våningsplan, var nåt man lärde sig. Så småningom. Rumsnumret upprepade vi så ofta, vid varje beställning av dricka, mat, glass, sprit, nyckelhämtning i receptionen, att barnen i kör upprepade fajvfårfajv. Liten lärde sig säga bye bye och charmade alla. Eller så spelade de bra, uppriktigt skiter jag i vilket. Hon hade det sååå bra och blev road och underhållen, vilket naturligtvis hade vissa fördelar när samtliga måltider under två veckors tid skulle intas på restaurang. Bara det skulle faktiskt kunna få mig att tveka inför ny eventuell resa. Fast, det blir ingen på många år. Vi har fyllt vår miljöbovskvot för en lång, lång tid framåt.

Egentligen skulle det här handla om en flicka vi lärde känna på resan. Duktiga Flickan. Men, det blir en annan gång.

oj!

Glitterflickan käckt till Liten: "Nu ska mamma stänga av datorn!"
Liten med emfas: "OJ!"

Det var nog dags då va?

Liten och mor, utan Stor

Alltså...

..på tal om att inte veta vad man missar förrän man upplevt det..

Sitter hemma i soffan. Snart tvåårig Liten stojar lite lagom bredvid mig. Datorn i knät. Katten sover i soffan bredvid. Tvn brusar trevligt i bakgrunden.

Då: för två år sen hade jag garanterat inte ansett detta vara en mysig lugn stund...(Kan man ALDRIG få en stund ifreeeeeed?)
Nu: mer avslappnad än på..typ två år. (..hur kan enbarnsföräldrar ha det jobbigt..? typ.)

Slutsats: Lämna bort ett barn lite oftare. Kanske t o m två nån gång.

..om bara nån erbjöd sig att ta dem nån gång så..!!! 

inget kalas utan kras

I dag har vi varit på kalas hos finaste vänner med finaste nyblivna fyraåringen. Fyraåringens mamma och jag diskuterade, som så ofta, genus. Detta kom sig av skrikåtramsnivån som höjdes väsentligen då en av fyraåringens bästaste pojkdagiskompisar anlände. Han och fyraåringen trissade varandra och blev så tramsiga att födelsedagsbarnet fick ta timeout tillsammans med sin mor i annat rum en stund. (Även om kanske det mest rättvisa hade varit att skicka kompisen på timeout, men så kan man nog inte göra med andras barn, antar jag..?) Att tramsa är såklart ok. Att ha roligt oxå. Men när ljudnivån, trots upprepade påpekanden och tillsägelser närmar sig outhärdlig kan jag inte låta bli att undra... Vad gör att det endast är hos just snopputrustade individer jag noterat sådant beteende?

Egentligen söker jag inte efter "fel". Jag undrar snarare vad vi gjort med våra barn, framförallt då med Stor, som gör att hon inte påvisar sådant beteende? Är det genetiskt betingat? Var jag ingen högljudd typ? Fyraåringens mycket pålästa och i frågan insatta mamma, menade i att i hennes sons fall så är han lik henne, då hon var ett barn med stort rörelsebehov och utan några som helst tendenser att vara en typisk Duktig Flicka  (typ så, rätta mig gärna!). Hur hans far var som liten har jag ingen aning om.

Ja. Så kan det nog vara. Å andra sidan ser jag ofta i ute verkligheten bristande uppfostran, brist på ork, som en bidragande faktor. Dock inte hos finfyraåringen som har just väldigt medvetna föräldrar som ständigt jobbar emot att på något sätt, i nån kategori, sortera barn efter könstillhörighet. Bortser man då från såna medvetna finföräldrar och ärkepuckon som faktiskt anser att pojkar ska skrika, slå sig för bröstet och ta all plats och allt talytrymme...å att flickor ska sitta och pyssla i sina fina klänningar, tysta å fina....vad återstår då?

Jag menar att jag uppfostrat min flicka enligt tanken att hon ska bli en trevlig individ som är möjlig att ha med i sociala sammanhang, inte till en Duktig Flicka. Jag tänker att jag skulle gjort likadant om min tös fötts med snopp. Jag tänker att min Stor aldrig visat tendenser på att "röja runt". Men det kanske hon har. Bara det att jag direkt gått in och brutit eftersom jag inte anser sådant beteende vara acceptabelt. Hon har inte fått hoppa från soffan, stå på bordet eller hoppa i våra sängar. Inte för att hon är flicka utan för att vi i vår familj varken anser att det är ok eller nåt som barn ska göra, lika delas skaderisk å "så gör man bara inte". Å andra sidan har ju hennes pojknyblivenfyraåringskompis inte heller föräldrar som tolererar och uppmuntrar sånt.  Åhh...Jag blir så arg. och förvirrad. Jag vill ha ett svar.

PS. Ett mycket trevligt kalas! Tack, familjen Fin!

å så lite äckligt

...ställde ut soppåsen utanför dörren. Kom på att...

...UNDER EN METER SNÖ I MIN TRÄDGÅRD LIGGER STORS NERKRÄKTA MATTA.

I år gör det inget om våren dröjer...

katt vs. hund

Oäkta hälften gick just till gymmet...stannade till innan han stängdse ytterdörren.
OH: "Jo, just det..kattlådan...gör du rent den?"
GF:  "Mutter, mutter, skulle gå å lägga mig.. mutter... meh...okej ra..."

Står sen där mitt i skiten, bokstavligen, och tänker Fan, man skulle ha hund. Mindes då känslan, från unga år, av varm nybajsad hundhög genom svart påse å ångrade alla griniga tankar på direkten. Man kan ju inte plocka upp efter byrackan på mindre än en armslängds avstånd heller, bajslukten å det varma, hålla tillbaka kräkreflexen - hur gööör folk?

Från och med nu är jag kattmänniska. Så det så.

TACK

Stort tack till Cammy för nyår!

/Bortskämd och fortfarande trött å mätt

Glitterflickan i underläge

I ett tidigare inlägg skrev jag om Kollegans julklapp... Blev lite småsugen på godis och öppnade cellofanet runt hennes gåva. Å kastade skiten i soporna. Hårt, gammalt å äckliga sorter.  Hon vann denna ronden. Helt klart. Kollegan-Glitterflickan: 1-0.

Fan att jag gick å köpte kontringsklapp när hon bara fuckade med mig.

förbenade Sisyfos..

Fan, fan, fan vad jag hatar att stryka gardiner! Klar i ena änden, å då är den första skrynklig igen.

Nu ska jag gå å lägga mig. I mitt jättejättejättefina sovrum. Med lite lagom skrynkliga gardiner i.

sjuuukt effektiv

Jag hatar oordning. Och smuts. Klarar inte av det. Max EN dag av oordning å röra, sen får jag psykbryt. På riktigt, inte skoj. Jag fungerar inte. Obs, gäller bara hemma hos mig, INTE hos andra.

Kan göra en kopp te, hälla varmt vatten i koppen. Se en fläck på en skåplucka, börja torka, öppna skåpet, torka i, ta ut allt från skåpet, sortera, åh, smutsig disktrasa, hämta ny i skåpet, nämen...rörigt hääär inne oxå?, sortera, torka, fixa, ställa på rätt plats, å så vidare. Te? Nej, iskallt vid det här laget. Jag hamnar i städtrans. Helt sjukt, jag vet.

På nyårsdagen kom vi på att vi ville måla om i sovrummet. Igår alltså. Nyårsdagen, igår. Nu är rummet ommålat. Spacklade på  nyårsdagskvällen, lämnade barnen hos svärmor i morse, åkte å köpte färg, ny gardinstång å rullgardin, hem, tömma rummet, slipa, täcka golv, ta bort socklar, tejpa lister å sånt, måla, torktid...en vända till centrum, hem igen, måla andra lagret, ta bort tejp, hem till svärmor, äta å hämta barn, hem igen, täcka av golv å plocka i ordning målargrejer, tillbaks med socklar, bära in sängar, bädda. Lite återstår men...bara EN dags oordning.

Jag är så sjuuukt effektiv.

Mission accomplished!

Efterrätt

Pannacotta med hallon. Tyvärr ingen bild.

Hade gjort 3 I vuxenstorlek och 3 I barnstorlek, intressant tänkt eftersom vi var fyra vuxna. Nåväl, barnen åt glass så det räckte...

Vilken nyårsmiddag..!