dagens skämt?

Mina barn säger:

"mamma ska gå och träna"

Berätta det för valfri person i min bekantskapskrets så kommer du mötas av ett rått hånflabb.
 "Glitterflickan? Träna? moahahahahahahaaaaaaaaaaaaaa....."

För ett år sen hade jag reagerat likadant.

29 blev 30 å jag insåg plötsligt nåt. Att allt kanske inte kommer gratis livet ut. Att jag faktiskt kan. Att jag nästan är skapt för det. Har lovat att springa Midnattsloppet i år. Får väl se hur det går med det.

kvinnor emellan

Fan för att arbeta i kvinnodominerad miljö. Det är så fruktansvärt kletigt kvinnor emellan. Så djävla fint och trevligt på ytan och så fruktansvärt vidrigt med knivar i ryggen så fort man börjar skrapa lite på ytan. Min arbetsplats är sån. Jag är oxå sån. Jag pratar skit med mina allierade. Å ger mig fan på att det pratas en hel del om mig oxå. Undrar vad de säger?

Skulle väldigt gärna vilja veta. Vad tänker de om mig? Vad tycker de? Vad är de uppriktigt avundsjuka på och på vilket sätt yttrar sig detta?

Kanske är det ingen som säger ett enda ord om mig, jag kanske helt enkelt inte inte räknas som tillräckligt viktig?

Hur som helst... Skulle så väldigt gärna arbeta tillsammans med män. Jag trivs i deras sällskap. Och upplever alltid att känslan är ömsesidig. Inte är det väl kladdigt å kletigt på samma sätt, eller hur?

Svin och gnällspikar

OH har 39,8 graders feber. Är rätt djävla sjuk, med andra ord. Åker ändå till jobbet innan sju för att fixa "viktig grej". Galen å dumdristig.

Själv är jag hemma vid 37,3 och mår skit. Gnäller fördjävligt gör jag oxå.

Svärmor nämnde, bekymrad, svininfluensa. Han täcker, med god marginal, in de fyra vanligaste symtomen.

Han får nog sova på soffan tror jag.

kläder, smak och en mamma som inte vill

Alla växer vi. På längden, på bredden, som människor, som ogräs. Stors tillväxt hör till den sista kategorin och det var därför jag stod där. I klädaffären. Framför reahyllan. Bläddrade uppgivet bland plaggen. Trodde inte det var nåt för henne. Egentligen. Helst vill hon ju se ut som "alla andra tjejer" i äckliga skriksrosa bubblegumskreationer som ger mig  halsbränna och får mig att köra ner hälarna än djupare i marken. Jag vill inte.

Vill att hon ska vara en härlig hippsomhappunge med LillaMyknut i håret och sköna klättraiträdkläder. Byggakojakläder. Springasnabbtåhoppahögtålångtkläder. Inte tighta. Inte rosa. Inte glitter. Inte fula tryck med fula tjejer med för stora huvuden till yttepyttekroppar.

Jag tycker inte om det. Jag vill inte att det ska vara viktigt för min 4-åring hur hon ser ut, vilka kläder kompisarna har, vilka kläder hon har. Jag vill att hon ska vakna på morgonen och i förbifarten slänga på sig det första hon får tag på i brådskan för att hinna ut till kompisarna och leka. Vill att hon ska räknas för att hon är den hon är. För att hon är en bra kompis, en schysst typ. Som delar med sig, säger uppmuntrande saker, låter kompisarna vara med och bygger kojor med hammare och spik. Inte för att hon har en viss typ av kläder. Eller avsaknad av en viss typ av kläder.

Stor hade aldrig rosa som liten. Det var mitt val. Ett medvetet val. Fram tills hon var två var det ingen på stan som visste om hon var av hon- eller hankön. Därmed slapp hon alla mjukpåröstenåtrutalitemedläpparna-"menguuuudsåsööööthonäääääär". För ingen vågade. För det är ju faktiskt bland det värsta man kan utsätta en förälder för. Att säga "han" i stället för "hon". Och vice versa. I alla fall om man ser till hur folk som säger fel reagerar. "MENGUUUUUUUUGFÖÖÖÖÖRLÅÅÅÅÅÅÅT....det...ja...jag...trodde...med den blåa/rosa/gröna/orangea/röda...."

Hon blev bemött som ett barn. Och människor pratade om annat än hennes yttre. Om hennes övriga, och oh så mycket viktigare, egenskaper.  Hon klädde sig i vad som helst. Brydde sig inte alls. Jag var nöjd.

Sen blev hon äldre och Hello Kitty gjorde sig påmind. Hon fick ett plagg med denna katt på. Nöjde sig med det. Och valde inte alltid just den tröjan. Jag var nöjd.

Nu är hon 4,5 år. Och kommer gråtandes ner för trappan på morgonen och beklagar sig.

 "Alla mina kompisar har fina roooooosa kläder utom jag...det är ORÄTTVIST".

"Ja, och du har en mamma som tänker med hela hjärnan i stället för inte alls... Men inte fan gråter dina kompisar på morgonen för det!"

Ville jag säga. I stället pratade vi återigen om vad som är viktigt. Och om hur många fina, glada färger det finns. Att min favoritfärg är grön, hennes pappas, lila, bästa kompisens pappas, gul och hans sons, just, rosa. Att kompisar som inte låter en vara med för att man inte har "rätt kläder" eller "rätt färg på kläderna" inte är schyssta och att kläder först och främst ska vara sköna. Sköna att leka och röra sig i.

Häromdagen fick hon välja kläder alldeles själv. Det händer iofs ganska ofta, men just den gången, la jag mig inte alls i hennes val. Hon tog fram svartvitmönstrade byxor, röd tröja med stjärnor på och ovanpå drämde hon till med en brun- och vitprickig Pippiklänning som hon haft sen hon var två. Jag rös av kombinationen men bet mig hårt i läppen och log. När den första känslan lagt sig insåg jag att hon ju just precis gjort det jag önskar. Hon valde själv, utiftån egna preferenser. Hon var helnöjd, oregisserad och vild. Jag vågar inte annat än att vara nöjd.

8, 9, 10, 11, 12

...veckors sjukskrivning. Fan, fan, fan, fahelvetesdjävlakukskiiiiiit.

Kan jag ta mina 4 veckor semester nu?

jobbigt

Hamnade bredvid raraste 21-åringen på rasten. Båda med mobiltelefoner i hand. Hon tittar på sin. Jag på min.

GF: "Ja, här kan vi ju sitta på facebook båda två..."   *he he*
21: "Jaaa..!"   *he he*

Den Stora Rosa Elefanten i rummet; hennes vänförfrågan. Fortfarande obesvarad.

vill ha

sol
värme
ledigt
tid
tystnad
bok
ostörd sömn
sand mellan tårna
kvällsdopp med kylig luft och varm sjö
utefika
långa sommarkvällar med goda vänner och vin och skratt

Jag längtar. Som fan.