Jag tycker synd om mig själv eftersom allt just nu bara är uttröttande, besvärligt och fördjävligt.
Fick efter ett samtal med en bekant i dag lite perspektiv på tillvaron. Självklart finns det alltid de som har det värre, sämre eller mer besvärligt, men nu får det faan vara nog med självömkan. Visst, jag har det jobbigt nu i separationen, men jag har goda vänner, en lägenhet att flytta till, möbler att fylla den med och kommer dessutom ha råd att köpa mat och en tv. Mina barn är friska och jag har ett jobb.
Kvinnan jag samtalade med berättade att hon går hos psykolog för att bearbeta olika trauman från barndomen. Flykt från ett krigsdrabbat land, etablering i en helt främmande och ny miljö, år av sexuella övergrepp, hennes föräldrars skilsmässa som drabbade henne hårt då den var ful och allmänt fördjävlig. Nu närmar sig hennes dotter sig den ålder då övergreppen började när hon själv var liten. Hon behöver bearbeta sina trauman och försöker hantera de känslor som uppstår då hennes dotter exempelvis berättar att hon har "ont i snippan".
Allt det där slipper jag. Så jag uppmanar mig själv nu; SLUTA GNÄLLA FÖR FAN. DET KOMMER BLI BRA. DET GÅR ÖVER. Så. Nu känns det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar