Har varit på ett gäng föreläsningar i dag tillsammans med superfin kollega och honsomalltidpratarilunchrummet. Hur kan en människa totalt lägga beslag på all tid och allt talutrymme? Dessutom säger hon en hel massa dumt. Jag säger emot. När jag hinner. Hon måste ju andas nån gång, männschan. Kan man tycka. Eller så kanske hon låter bli. Det blir lixom min vinst, det...
Men allvarligt talat? Jag har goda vänner som också pratar mycket. Skíllnaden är att de pratar om sådant som faktiskt intresserar andra. Hon, pratkollegan, låter bara käften gå av allvarlig brist på generaliseringsförmåga. Ingenting kan nånsin sammanfattas, varje detalj måste redovisas, och hade hon haft ett enda komiskt ben i kroppen så hade hon verkligen kunnat vara en tillgång på arbetsplatsen. Åtminstone en källa till goda skratt. Jag känner hur jag långsamt sluter mig som en djävligt levande och frisk mussla som nån knackat mot diskbänken. Orkar inte lyssna. Orkar inte reagera. Orkar knappt inte låtsas att jag bryr mig.
Detta får mig osökt att tänka på hur vi väljer partner. För hon är gift. Och hennes man måste ju tycka om henne och står uppenbarligen ut med henne och allt snack. Visst är det tur att vi alla tycker olika, att vi tänder på olika, attraheras av olika, hade blivit himla svårt annars. Men man undrar ju lixom...
När man blir tillsammans med någon vill man gärna (alltså, pratar ju om mig själv nu...men jag försöker generalisera) jämföra sig med partnerns tidigare flickvänner. Om han kunde tycka om henne, som är/ser ut så...vad säger det egentligen om mig? Man vill ju så gärna spegla sig i partners ögon, vill vara sådär fin som han säger att man är. Men om han tyckte att...hon..var lika fin, och sa samma sak till henne, då betyder hans ord egentligen ingenting...
Ja, det är sånt som jag funderar på när jag varit på kurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar