migrän

..har jag idag. Det var länge sen sist men inte något vidare glatt återseende.

uppbrott och nystart

Jag och OH har beslutat oss om att gå skilda vägar. Huset ska vi sälja å vi har i princip redan delat upp bohaget. Ett sånt beslut som vi nu fattat trodde jag aldrig skulle göra mig så lugn. Tillfreds. Att goda vännen med fru just nu är på förlossningen och föder sitt andra barn kan jag innerligt glädjas åt. Då måste det vara rätt beslut.

Att gå innan det blir fult, att lämna medan något finns kvar. Innan de fula orden och bråken tar över. Många har åsikter. Barnen då? Ja, vaddå barnen...undrar jag. Barnen mår mycket bättre av att leva med lyckliga föräldrar än med arga, ledsna och besvikna. Som tjafsar, är griniga och aldrig vill umgås. Det är väl självklart. Många verkar tro att deta är ett beslut baserat på..ingenting. Tror att man som förälder och partner lättsamt beslutar sig för att splittras. Många har åsikter. Men väldigt få har fakta.

Jag är glad att jag är färdig med min sorg. Den har varat länge, och jag är nu på väg. De som fått nyheten är inte färdiga, de ska ha sin sorgeprocess. Å de får de. Men lägg den inte på mina axlar. Jag har nog med mitt eget. Det praktiska som stjäl så mycket av min tankeverksamhet. Att få en vardag att fungera i ett hem som skall bli två. Att få mat på bordet. Jag orkar inte trösta er andra.

Det ni sörjer dog för länge sedan, ni sörjer en avliden, en drömbild, en önskan om att det vore annorlunda. Med all rätt. Sörj på. Men jag är färdig. Så låt mig gå vidare.

Ja, hur..?

På vägen till förskolan i morse fick jag än en gång en inblick i min finastes inre.

"Mamma...hur dödar man djur för att de ska bli mat?"

"Ja, du...det är olika... Det beror på om det är vilda djur, de skjuter man med gevär, eller om det är djur som är i fabriker. Grisar till exempel, har man ofta i stora fabriker där mammorna får ungar, och när ungarna blivit tillräckligt stora dödar man dem och gör mat, kött, av dem...." (jo, jag vet, här undvek jag att svara på frågan om hur...)

Min fyraåring ger mig dålig samvete över mina livsval. En gång var jag vegetarian. Nu blundar jag och håller händerna för öronen.... "lalalala..." vill inte tänka...

neeeeej!

...det där ögonblicket när man reagerar instinktivt och samtidigt som man utför handlingen inser att det man just initierat aldrig kommer bli bra. Den känslan är så vedervärdig.

Drack drink med vännen på stan. Hade trevligt. Den monotont pulserande "musiken" som spelades på alldeles för hög volym, kan vi för tillfället bortse ifrån.

Såg honom, tog ett steg närmare och sträckte ut bägge armarna i en kommande omfamning och utbrast ett glatt "nämeeeen heeeeeeej!" Så djävla dumt.

Hade inte setts på fem år. Innan dess hade ytterligare fem passerat. Gymnasietiden. Han var exakt lika jobbigt självupptagen, lismande och inställsam då. Nu, dessutom berusad. Problemet var ju att jag i en millisekund glömde det. Och tog det där steget, med armarna i vädret. Tillbringade fem-tio minuter i helvetet innan jag ursäktade mig. Skyllde på barnen. De vaknar tidigt. Gick därifrån.

Idag

..känner jag mig stark.

06.17

Då, i mina tidiga tonår kunde jag komma på saker när jag gått å lagt mig. En typisk sådan sak kunde vara exempelvis att jag kände mig sugen på att äta yoghurt till frukost. En rätt vardaglig tanke, kan tyckas. Men om ni tror att det ens var lönt att somna innan jag stigit upp och antecknat denna frukostönskan så tror ni fel. Inte fan kunde jag ligga där å tänka på att jag nästa morgon skulle ha glömt bort att det var just yoghurt jag var sugen på, nej, självklart måste lapp skrivas. YOGHURT, FRUKOST! typ. Eller TVÄTTA HÅRET -BALSAM! Som om jag skulle glömma bort?!

På samma sätt var det omöjligt att ställa väckarklockan på något annat än jämnt klockslag. Så helvetes djävla besvärligt jag hade det. Min väckarklocka fick man med knappar stega uppåt, minut för minut. Råkade det eftersträvade 06.00 bli 06.01 så var jag tvungen att fortsätta varvet runt, 06.02, 06.03, 06.04... *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. ....06.59, 06.00 å 06.01..... faaaaaan.....  *trycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktrycktryck*. Det kunde bli ett par varv en vanlig kväll, vill jag medge. Kramp i fingrarna, men ordning å reda!

Nu, i dag ställer jag rätt ofta telefonens alarm på 06.17, liksom för att djävlas med mig själv.

Wild n' crazy

Nu: Till stan å dricka vin med fina vännen.

Glitterflickan goes wild!

Uppdatering: 2 glas rötjut, inte så vild ändå.