...det där ögonblicket när man reagerar instinktivt och samtidigt som man utför handlingen inser att det man just initierat aldrig kommer bli bra. Den känslan är så vedervärdig.
Drack drink med vännen på stan. Hade trevligt. Den monotont pulserande "musiken" som spelades på alldeles för hög volym, kan vi för tillfället bortse ifrån.
Såg honom, tog ett steg närmare och sträckte ut bägge armarna i en kommande omfamning och utbrast ett glatt "nämeeeen heeeeeeej!" Så djävla dumt.
Hade inte setts på fem år. Innan dess hade ytterligare fem passerat. Gymnasietiden. Han var exakt lika jobbigt självupptagen, lismande och inställsam då. Nu, dessutom berusad. Problemet var ju att jag i en millisekund glömde det. Och tog det där steget, med armarna i vädret. Tillbringade fem-tio minuter i helvetet innan jag ursäktade mig. Skyllde på barnen. De vaknar tidigt. Gick därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar