uppbrott och nystart

Jag och OH har beslutat oss om att gå skilda vägar. Huset ska vi sälja å vi har i princip redan delat upp bohaget. Ett sånt beslut som vi nu fattat trodde jag aldrig skulle göra mig så lugn. Tillfreds. Att goda vännen med fru just nu är på förlossningen och föder sitt andra barn kan jag innerligt glädjas åt. Då måste det vara rätt beslut.

Att gå innan det blir fult, att lämna medan något finns kvar. Innan de fula orden och bråken tar över. Många har åsikter. Barnen då? Ja, vaddå barnen...undrar jag. Barnen mår mycket bättre av att leva med lyckliga föräldrar än med arga, ledsna och besvikna. Som tjafsar, är griniga och aldrig vill umgås. Det är väl självklart. Många verkar tro att deta är ett beslut baserat på..ingenting. Tror att man som förälder och partner lättsamt beslutar sig för att splittras. Många har åsikter. Men väldigt få har fakta.

Jag är glad att jag är färdig med min sorg. Den har varat länge, och jag är nu på väg. De som fått nyheten är inte färdiga, de ska ha sin sorgeprocess. Å de får de. Men lägg den inte på mina axlar. Jag har nog med mitt eget. Det praktiska som stjäl så mycket av min tankeverksamhet. Att få en vardag att fungera i ett hem som skall bli två. Att få mat på bordet. Jag orkar inte trösta er andra.

Det ni sörjer dog för länge sedan, ni sörjer en avliden, en drömbild, en önskan om att det vore annorlunda. Med all rätt. Sörj på. Men jag är färdig. Så låt mig gå vidare.