Befriande

...lite matchat.

Heja Liten!

Till Anonym

Jag har inte hört mer från dig och hoppas det innebär att du och din make har rett ut alla trassligheter.

Ändå är jag fundersam över mycket och undrar bland annat hur du hittade just mig då mitt namn inte är kopplat till min blogg, och varför din man säger att han varit hos mig..?

Hör gärna av dig. Vem vet, kanske kan det vara till hjälp, även för dig...

Fredag

Du, feta förälder, som skjutsar din lika feta glassätande fyraåring i vagn, hur rättfärdigar du för dig själv att du ger ditt barn ruttna grundförutsättningar både vad gäller vanor, kost och motion? Hur väl du än menar med att mata din avkomma med socker och fett så är du naiv och dum. Dum. Dumdumdum.

...och du som sitter på tuben och låter din lilla son titta på youtubeklipp med Michael Jackson-musik på fanimig högre volym än jag har på tv:n i mitt eget hem, dig vill jag slå på käften.

Ja. Det är fredag och semestern är slut och jag är vansinnestrött.

Likväl...folk är så djävla dumma.

Äcklad

Jag har ett tic.

Jag KAN inte låta bli att dra efter andan och känna efter med luksinnet när jag misstänker att något luktar riktigt illa.

När en kissgubbe stiger på tuben och sätter sig nära får jag således näsan fylld av "snuskig urinoar" och får lov att anstränga mig för att inte kväljningarna ska övergå i något värre.

Så djävla dumt.

När Tehataren...

..uppenbarligen vill tillbringa natten på soffan:
"tantskallra"

posted from Bloggeroid

Idag

..är en särskilt bra dag.

Lever på den ett tag då ra'

Förra veckan vab:ade jag med Liten. Idag undrade en kund var jag varit. När jag svarade sanningsenligt fick jag höra:

K: "Barn? Har DU barn?"

GF: "Ja, två stycken. Fem och tre år gamla."

K: "Men du är ju så ung? Du ser ut som en tonåring...!"

GF: "Jag är trettioett..."

K: "...som en tonåring!"

Jag vill inte vara rädd

Det finns så mycket där ute som jag fruktar. Jag är så liten och rädd, ångesten stor och stark. Jag är rädd för att hävda mig, jag har ju inte rätt att säga vad jag tycker och känner, det skulle ju kunna innebära obehag för någon annan. I stället väljer jag att låta ångesten ta över. I det tillståndet kan jag inte se att det är ett dåligt alternativ. Kan inte se att det kommer att innebära bra mycket mer obehag än vad min sanning skulle ha gjort.

Alltid samma. Först rädsla. Tankar som dras runt och förstärker det jag tror, inbillar mig, eller tycker. Efter Hundra varv i mitt huvud är det ett oöverstigligt problem, som naturligtvis på något sätt endast kan vara mitt problem, mitt fel och även mitt ansvar. Även om det på ett mycket konkret sätt kan tyckas vara någon annans fel, något som en medmänniska kanske gjort eller sagt till mig, så blir det mitt fel. Det är klart att det är mitt fel, det är ju jag som tolkar handlingen, eller uttalandet och jag som reagerat.

Jag ser så tydligt mina dåliga mönster. Nu gäller det bara att faktiskt ta itu med dem. Nästa gång jag tänker en sådan tanke ska jag kasta mig ut från tian. Det värsta som kan hända är att jag landar snett, ett magplask. Å vad faan är ett magplask i jämförelse med timmar av ångest?

det lilla

Lycka kan vara kvällsmacka i köket med de finaste små och Spotify "Top Gun Deluxe Edition".

Den jag älskar

...gör smurftårta till sin femårings födelsedag.

Mår bra?

För ett år sedan hade jag knappt några teckningar eller andra barn"utsmyckningar" på kylskåpet. Det var ett tecken på mitt kontrollbehov, mitt behov av ordning och reda för att kunna fungera.

Detta är mitt kylskåp idag...

Off?

Låt oss säga att jag, sent en kväll när jag just stigit ut från en biograf, upptäcker att jag fått ett sms som svarar på en tidgare ställd fråga. Låt oss vidare säga att det messet i sin tur krävde svar på ytterligare en fråga, information som endast en tredje part har. Om jag då, låt oss säga kring strax innan klockan 23, skickar denna fråga till denna tredje part och får ett ilsket svar att jag, med mitt sms, väckt denne vid en okristlig tidpunkt och att denne någon, av olika anledningar, haft en jobbig dag........

Jag frågar mig: när blev det MITT ansvar att denne någon valt att inte stänga av sin mobiltelefon? På vilket sätt kan jag anklagas för att ha stört dennes nattsömn?

Konstig logik.

...och jag valde att inte ens bemöta anklagelserna. I stället erbjöd jag mig, dagen efter, storsint att göra denne någon en tjänst, liksom för att underlätta, när omständigheterna nu var som de var.

Glitterflickan vs. Någon 1-0.

Faller på plats

Den förtvivlade situation vi var i i somras har övergått till en väl fungerande vardag. Aldrig trodde jag att vi skulle vara här idag, hade aldrig kunnat tro att jag och barnens pappa skulle kunna höras av på telefon för att diskutera små vardagsproblem. Trodde aldrig att vi skulle nå hit, var inte ens säker på att han skulle finnas där för barnen. Nu fikar vi tillsammans på barnens luciafirande, skickar julkort och hjälper varandra när livspusslet blir komplicerat.

Det är så här det ska vara.

Vinnare

Jag tänker tillbaka på min uppväxt och min ungdom, mina tonår. Tänker på alla krav, alla måsten, alla tankar om mina egna tillkortakommanden. Alla tvivel på min förmåga, på mitt värde som människa.

Jag träffade mitt ex på gymnasiet och man måste inte ens vara särskilt intelligent för att kunna räkna ut att mina tankar och min låga självkänsla inte bidrog till att lägga grunden till ett problemfritt förhållande.

Mina problem har färgat vår relation och jag är nog den sista att förstå och erkänna det. Men jag erkänner gärna. Ingen prestige. Faktiskt.

Jag har förändrats. Varje dag segrar mitt nya jag över mitt gamla och jag förstår mer och mer hur svår jag måste ha varit att leva med.

Är övertygad om att alla tjänade på vårt uppbrott. Inte minst exet. Och...även om barnen har mamma och pappa på skilda håll så är min övertygelse att de också är vinnare. De får föräldrar som mår bra. Föräldrar som brutit dåliga mönster. De får bättre förebilder, helt enkelt.

Jag har inte dåligt samvete.

Säker?

Min mor undrade om jag var helt säker på min nya kärlek. Säker på att det inte skulle "gå som förra gången." Förra gången som var ett dryga tolv år långt förhållande som inleddes när jag var arton... Min första pojkvän.

Ja...
Vad säger man?

Jag har inga tvivel. Såklart. Hade jag haft det så hade jag inte varit i den här relationen som ändå kräver en del då det är fyra barn under fem år samt två ex inblandade.

Jag är så säker som man kan vara.

Ny karriär

En vecka på nya arbetsplatsen...känner mig liten och sliten.

Så djävla sliten.

en gammal amazon?

Lacken på den här gamla skrotfärdiga bilen är både repig och flagnad. Bucklig är den oxå, alltför många krockar genom åren som lämnat spår. Rosten börjar ta över, breder ut sig, karossen är fan inte särkskilt stabil. Vad är det egentligen som håller ihop alla halvdassiga komponenter? Tejp? Håller inte i längden, va?

Vindrutan är krackelerad, ut och framåt är omöjligt att se. Vindrutetorkarna funkar inte heller. Å det ösregnar mest varje dag. Växellådan har gett upp, bara backen funkar. Ratten saknas. Blinkers likaså. Airbag och bälten har aldrig funnits.

Jag vill hellre vara en sån här än den jag just nu är.

Hänsyn?

Nä. Inte överdrivet mycket, va?

Life on Mars

Har känselspröt som skulle kunna detektera liv på avlägsna planeter. Är som en jätteparabol...fångar upp det mesta. Även sånt som inte finns. Som inte är sant.

Tolkar, analyserar och dömer alltid till min nackdel. Ödslar oändligt med kraft på detta. Är orättvis. Orättvis mot de som bryr sig om. Det är min tolkning, inte deras ord eller handlingar, som är min sanning.

Måste hitta ett sätt att sluta. Jag är inte universums medelpunkt.

reda ut?

Skulle vilja bli sams med kvällen. Vill må bra i dess sällskap. Vi skulle behöva prata ut, ordentligt. Verkligen nysta upp alla konflikter, alla bråk, sudda ut allt elakt vi sagt till varandra under en längre tid nu. Vill kunna vara avslappnad i dess närvaro. Vill inte vara rädd för mörkret. Avskyr att vara osams.

Inte ens nattlampa och extra kramkudde hjälper när jag känner så här.