Sen jag kom ut som singel å separerad på min arbetsplats har jag konstaterat följande:
Ute i stugorna, bakom kulisserna råder fan inte de idylliska förhållanden vi invaggas i att tro. De som protesterar högst när de får beskedet om andras uppbrott visar sig vara de som själva lever med rädslan för det okända, trots att de fan vet att det kända inte på långa vägar är bra nog.
En kollega har varit på väg i flera år. Hon är strax äldre än jag, med två barn, eller tre, barnens pappa inräknad (hennes ord, inte mina). Hon är i nåt slags limbo, "ekonomin" hindrar henne från att leva det liv hon förtjänar och borde leva. Hon bor kvar, trots att deras relationsstatus lyder "separerad". Bra mår hon inte, inte han heller vill jag förmoda. Sämst mår nog barnen.
Ytterligare en kollega beskrev härom dagen hur hon under förra årets semester vaknade varje morgon med känslan av att inte veta hur hon skulle orka ta sig igenom dagen i sin äkta hälfts sällskap. Hon uttryckte det bäst såhär: "fan, jag tål ju nästan knappt att se på honom". Men hon stannar. För hon vill inte vara utan barnen varannan vecka. Huset var visst viktigt på nåt sätt oxå...
Min finaste kollega beskriver hur hon tänkt mycket på mig och mitt mod. Hon är 60 år och less på hans brist på..det mesta. Han vill inget, vill bara sitta hemma. Själv har hon en lista på äventyr, världen över, som hon vill hinna med som pensionär. Hon har många tankar, tankar som på nytt förts upp till ytan av mitt beslut att bryta upp.
Detta innebär att 20 % av kollegerna på min arbetsplats seglar eller seglat under falsk flagg. Kanske är vi fler, förmodligen är det så. Även en av mina bästa vänner har fattat beslutet att gå. Vi är många.
Så...när ni ser de där "lyckliga familjerna" å kanske avundas dem, vet då att det kan vara ett ytterst tunt lager fernissa som ger det hela den där lystern som du avundas.
Man lever bara en gång. Då får man se till att göra det väl.
Ute i stugorna, bakom kulisserna råder fan inte de idylliska förhållanden vi invaggas i att tro. De som protesterar högst när de får beskedet om andras uppbrott visar sig vara de som själva lever med rädslan för det okända, trots att de fan vet att det kända inte på långa vägar är bra nog.
En kollega har varit på väg i flera år. Hon är strax äldre än jag, med två barn, eller tre, barnens pappa inräknad (hennes ord, inte mina). Hon är i nåt slags limbo, "ekonomin" hindrar henne från att leva det liv hon förtjänar och borde leva. Hon bor kvar, trots att deras relationsstatus lyder "separerad". Bra mår hon inte, inte han heller vill jag förmoda. Sämst mår nog barnen.
Ytterligare en kollega beskrev härom dagen hur hon under förra årets semester vaknade varje morgon med känslan av att inte veta hur hon skulle orka ta sig igenom dagen i sin äkta hälfts sällskap. Hon uttryckte det bäst såhär: "fan, jag tål ju nästan knappt att se på honom". Men hon stannar. För hon vill inte vara utan barnen varannan vecka. Huset var visst viktigt på nåt sätt oxå...
Min finaste kollega beskriver hur hon tänkt mycket på mig och mitt mod. Hon är 60 år och less på hans brist på..det mesta. Han vill inget, vill bara sitta hemma. Själv har hon en lista på äventyr, världen över, som hon vill hinna med som pensionär. Hon har många tankar, tankar som på nytt förts upp till ytan av mitt beslut att bryta upp.
Detta innebär att 20 % av kollegerna på min arbetsplats seglar eller seglat under falsk flagg. Kanske är vi fler, förmodligen är det så. Även en av mina bästa vänner har fattat beslutet att gå. Vi är många.
Så...när ni ser de där "lyckliga familjerna" å kanske avundas dem, vet då att det kan vara ett ytterst tunt lager fernissa som ger det hela den där lystern som du avundas.
Man lever bara en gång. Då får man se till att göra det väl.
posted from Bloggeroid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar