Jajamen. Fortfarande samma känsla. Tjockkänsla. I kväll blir det te å ostbollar. I morgon, pannacotta till efterrätt. Snart är det inte bara en känsla, utan verklighet.
Å andra sidan har jag jagat efter två egna, och hjälp till att hålla koll på finaste kompisarna, på lekland i dag. Sprungit dubbelvikt under skyddsnät och försökt urskilja dessa fyra finaste bland alla andra ungar.
OBS! Detta ska inte bli en sån blogg. Viktkroppsnojahetsblogg. Fortfarande gnällblogg. Jag lovar.
Jag är uppvuxen med en mor som var smal och normal ända tills hon började banta. Hela livet har jag fått höra redogörelser över allt hon ätit under dagen (viktväktarperioderna) att hon inte borde ha ätit den där sista portionen/smörgåsen/kakbiten osv. (Nej, det borde du inte men vad än viktigare är, du borde inte tjata om det framför din 7-åring, 12-åring, inte, inte, inte.) Ett evigt tjat om mat och vikt och vägning å annat mycket osunt för en flicka som alltid strävat efter att nå omgivningens gillande, prestation, prestation, jag är duktig, se mig, bekräfta mig!
Mat är gott. Jag tycker om mat. Jag har haft perioder då intaget varit alltför litet. Perioder då jag varit hög på kontroll, hög på känslan av att vara lätt, när magen är tom och orken ändå finns. Nu är maten min vän. Men jag är rädd för att bli tjock. En irrationell känsla eftersom det faktiskt finns en relativt enkel lösning på det problemet om det skulle uppstå.
I mitt hem talas det inte om vikt och huruvida nån är tjock. En kommentar från Stor "hon är tjock" bemöts med "alla är olika", mina barn får frågan om det känns bra i magen när de inte vill äta mer. Ett "jag är mätt/färdig" respekteras. Vi pratar om mat som kroppens ork. Ska man orka leka och vara glad behöver kroppen mat. Jag hoppas, hoppas att mina flickor växer upp med en sundare inställning till sina kroppar och mat än jag gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar