Sirenerna tjuter och blåljusen blinkar, ambulansen vill ut i trafiken. Behöver köra nu. Kanske är det någons mor eller far som behöver akut hjälp. Eller någons barn, kanske ett litet illa skadat eller dödssjukt barn. Jag vet inte.
Några bilar ignorerar ambulansen. Idioter. Stanna då! Själv är jag åskådare, står vid rödljuset å väntar på min tur. Nu blir det en lucka. Kör, kör, kör, tänker jag. Precis när den svänger ut i trafiken, mitt i kurvan, mitt framför mig, ser jag ambulansföraren böja sig framåt. Han för sin hand upp emot backspegeln, smeker ömt en hartass som hänger där och dinglar. Han ber om tur. Att det ska gå väl. Fattar sedan snabbt ratten med båda händerna igen.
Hans ödmjukhet inför sitt uppdrag rör nåt djupt inom mig. Denna enkla gest ger mig hopp.
Det faktum att han förlitar sig på en hartass ger mig rysningar.
SvaraRaderaInte förlitar. Hoppas jag innerligt.
SvaraRadera