En gång blev jag övertalad att köpa katt. Eller..det är nog inte riktigt rättvist formulerat när jag tänker efter, var nog lika mycket min idé som nån annans. Katt skulle skaffas. På den tiden pluggade jag på högskola och hade klasskompis vars kompis föräldrar snabbt behövde bli av med två ungar då de (föräldrarna eller kompisens småsyskon eller fan å hans moster, jag vet inte vem..) plötsligt utvecklat allergi.
Katten var inte tillräckligt gammal för att skiljas från sin kattmamma men vi blev övertalade med argument som "den bryr sig ändå inte om mamman å hon är bara irriterad på ungarna..." Alltså, inte särskilt seriösa uppfödare. Katten levererades innanför en jacka på Stockholms Central en kall dag på hösten. Han var ett litet knyte och kostade en sl-remsa. Katten växte och började bita folk i fötterna. Han växte ytterligare och körde vansinnesrace över och under möblerna i lägenheten. Med mig ville han aldrig mysa. Med oäkta hälften var han betydligt mer tillgiven. Tiden gick och han utvecklade än mer otäcka egenskaper. När jag var ensam hemma satt han nedanför min säng på kvällen och lurpassade. När jag släckt lampan hoppade han upp och anföll, bet mig genom täcket. Monsterkatten.
Vi flyttade till hus, och monsterinnekatten fick bli utekatt. Han blev lugnare och trevligare, men nån haiknätåklappakatt blev han aldrig. En vinterkväll gick han ut och kom aldrig hem igen. Efter 3-4 dagar blev vi kallade till identifiering på djursjukhuset. Jag klappade honom adjö, sörjde en smula men gick snabbt vidare. Tyckte livet utan katt som skulle än släppas ut och in genom dörrar var rätt behagligt.
Det gick en vår och en sommar. Sen började tjatet. "Ny katt? Liten älskar katter! Ny katt?" Jag var mycket tveksam, tveksam till att återigen vara bunden, visst var det väl ändå skönt att slippa leta kattvakt å att ha dåligt samvete vid enstaka bortavistelser korta nog för att lämna djuret ensamt? "Nej, inte katt." Framförallt inte katt för att 1,5-åringen var förtjust i katter just för stunden.
Sen gav jag med mig. Ville resten av familjen så gärna så behövde jag ju inte stå i vägen. Letandet började. Skralt på marknaden. Katthem valdes bort då jag inte ville ha katt med eventuellt trauma. Å helst så lite besvär som möjligt. Sen fick oäkta hälften napp. Annons på blocket. Två ungar kvar. En jättesöt å en knasigt tecknad. Den fina skulle vi ha! Familjen lastades in i bilen för att titta på djuren som var 11 veckor. Vi kom å "vår"¨katt gick, eller, gömde sig under sängen. Den "fula" busade med barnen och charmade familjen. Inte mig. Jag ville ha den fina. Efter nogsamt och ångestfyllt övervägande fick jag inse att utseendet inte spelar nån roll, lynnet fick styra. Fulkatten "Kossan" (fläckar på ryggen) bokades. En vecka senare flyttade hon in. Dagen efter visade hon sig vara en han. Nytt namn förhandlades fram.
Nu har vi en katt som är raka motsatsen till vår första. Mest nöjd är han när han får vara riktigt nära. Ligger tätt intill, finner sig i barnens behandling och lekar. Spinner bara man nuddar honom.
I bland har man tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar