På måndag ska jag börja jobba 75 %, 30 timmar i veckan istället för heltid. Åh, vad skönt, tänker nog alla. Det låter ju så lyxigt. Men å andra sidan kommer jag få så gott som allt ansvar för hämtningar på förskolan, hemtransport av barn till fots, matlagning i sällskap av trötta barn, tvätt och röjning hemma. Så nån superdeal är det inte. Särskilt som det dessutom ger mig sämre pension. Nä, nu är det jag å sambon som höjer mitt privata sparande. Jag tänker inte gå back på att ta hand om våra barn.
Å ja, jag vet att det är den klassiska kvinnofällan.
Men min sambo arbetar utifrån schema och kan inte förkorta sin arbetstid varje dag om han skall arbeta kvar på sin nuvarande arbetsplats. Fördelarna med att han arbetar heltid och så nära hemmet som han gör idag och jag är den som ska gå ner i arbetstid överväger nackdelarna. Å det är ingen ekonomisk fråga, jag tjänar lite mer än honom. Men visst fan hade det varit skönt att säga att i vår familj, vår jämställda, moderna familj är det mannen, pappan, som gått ner i arbetstid.
Och alla som kommenterar "är det inte skönt att jobba mindre?" kommer jag informera om att jag fortfarande "arbetar", om än hemma, med hushållssysslor. Och att det fan inte betyder ledig tid på soffan bara för att man jobbar 75 %.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar