Varför ska partnern/pappan klippa navelsträngen efter förlossningen? Vad är det för djävla symbolhandling egentligen? Ska mannen/pappan/partnern vara den som klipper det sista" fysiska bandet" mellan mor och barn efter det fötts? Jag vägrar. Eller, vägrade. Talade om för OH att jag inte ville veta av et'. Sånt djävla larv. Vad skulle det ge nån att klippa i seg vävnad? Va?
Sen var jag rätt väck, barnmorskan frågade och visst fan klippte han. Klippte för blotta livet. Jag minns inte. Minns rätt lite av den biten. Vet att jag blev ivägskickad att duscha. När jag kom tillbaks hade de precis mätt å vägt bebben. Kände mig rätt sur. Som att de gått bakom ryggen på mig. Lömska typer.
Å visst fan klippte han navelsträng nr två också. Själv skulle jag inte klippa om jag så blev jagad med både sax å peang. Fan heller. Äckligt. Å blod. Vill ni verkligen? Eller känner ni er tvungna, vågar inte säga nej..? Pressen kanske är stor?
Eller handlar det om att partnern ska känna sig delaktig, liksom oxå få vara med? Typ : nu har nyblivna mamman kämpat i månader och X antal smärtintensiva timmar, välkommen fram här på första parkett. Lämna ditt bidrag. *Schnipp.* Duuuuktig partner/pappa! Bra jobbat!
.
Nej. Jag är så djävla glad att jag är färdig med barnafödandet. Det enda positiva är att bebisen äntligen kommer ut. Allt romantiserande kring själva förlossningen är trams. Det gör överdjävligt ont. Det tar tid (värkarbete...själva bebisuttryckandet går ändå rätt kvickt, om än inte smärtfritt!!!). Man är otroligt utlämnad och i ett, ur många aspekter, utsatt läge. Barnet är belöningen som för oss att glömma allt det andra. Å så börjar vi hitta på att "det var så fiiint". "En riktigt häftig upplevelse." Jag säger NEJ TACK.
Å kan vi inte lägga ner det där med klippandet? Va? Det finns ju ändå medicinskt utbildad personal på plats. Inte fan är det nån som ber partnern assistera under en operation? "Skulle du kunna lägga ett snitt här? Var inte orolig, hon känner ingenting..."
Kram på er. Å till tv 4. Tänker inte titta nästa vecka.
Klippte inte på någon av förlossningarna. Kändes som du säger som en väldigt märklig symbolhandling bara. Fuck that shit, sa jag och min fru. Vi slapp.
SvaraRaderaJodå. Jag klippte båda. Och på ganska många av de åtta kattungar jag sett födas. Mamman fixade det lite halvtaskigt, nämligen.
SvaraRaderaDet var inte särskilt häftigt att klippa. Mest segt och äckligt. Ungefär som resten av förlossningen.
Som att det inte skulle vara nog att se sin partner förgås av smärta, se hennes underliv spricka och en massa äckligt, utöver bebisen, tränga ut från hennes inre.
SvaraRaderaNästan som ett skämt- "här, klipp i det här, lite mer äckligt, vassego!"