om att gå in i väggar, eller att i alla fall känna sig på god väg

..å dagen som började så hoppfullt med dryga åtta timmars sömn övergick mot eftermiddag till ett vansinnesinferno av skrik, gråt och förtvivlan. Att en så liten frigörelseorienterad Liten kan suga all energi och livsglädje ur en vuxen individ är en skrämmande verklighet.

Dialogen hemma ser ut som sådan:
Alla frågor, påståenden, undringar, uppmaningar bemöts av ett rungande "NEJ".
Är man desstutom storasyster får man utöver den verbala smockan sig både en rak höger och sakerna ryckta ur handen.

Här har varit ett vaninne som sällan skådats. Barnskriken har ekat över nejden och ingenting har gått smidigt eller enligt plan.

Yr av utmattning. Middagen tilllagades som i en dimma, endast ett under höll barnen från att ramla från pallar och stolar rakt ner bland den ytterst ordinära korv stroganoffen.

Sista momentet, broccoli ur micron. Skålen slinter. Faller i slow motion ner, mot golvet, vänder sig under fallet uppochner. Jag ser, jag noterar, det är som jag föreställer mig en utomkroppslig upplevelse. Jag ser vad som händer, men jag förstår inte. Inte förrän det kokheta vattnet stänkt upp på skåpsdörrar, upp på kakel, långt över mina dryga 170 cm torkar jag vatten blandat med broccoli, inser jag vilken djävla tur vi haft. På andra sidan bordet sitter mina små finaste. Oskadda och för stunden tysta.