Vi sätter oss ner på sätet, dörrarna stängds och vi rullar söderut. Mittemot oss, ett par i 30-årsåldern. Hon, mörkögd, mörkhårig, vacker. Högklackade pumps, kappa, handväska. Han, stilig och obekväm. I hans knä, en leopardmönstrad sminkväska.
Hon för den minimala spegeln framför sitt ansikte. Granskar. Väljer sedan noga, tar upp en mascara. Stor, fascinerad, ser på. Den mörkögda tar borsten ur hylsan och placerar den sen i sin pojkväns hand. Målar varje ögonfrans för sig. Nogsamt. Irriterande noga. Löjligt noga. Han, mer obekväm än förut. Hållandes mascaran, liksom redo för hennes minsta vink. Kajal. Runt, fram och tillbaka. Rouge, upp och ner med borsten på kinden. Jag kan inte heller låta bli att fascineras. Hennes kinder antar en mer och mer onaturligt korallröd ton. Hennes redan välsminkade ansikte håller på att förvandlas till en ogenomtränglig mask. Hon fortsätter, väljer bland alla sina produkter, målar läpparna.
Stor kan inte hålla emot längre. Hon ser på mig, undrar, "mamma, vad gör hon?"
"Jaaa, hon gör sig lite extra fin. Hon kanske ska gå på kalas. Då brukar du ju oxå vilja vara lite extra fin, eller hur?"
Den mörkhåriga nickar instämmande. Hennes pojkvän ler, stelt. Ser inte alltför nöjd ut. Hon har nu lagt på så mycket att allt det vackra jag såg tidigare är gömt bakom en massa färg och klet. Hon syns knappt längre där bakom.
Vi fortsätter samtala lite. Hon pratar snällt med Stor, frågar hur gammal hon är. Ja, sånt man frågar en fyraåring med nyfiken blick. Börjar sen plocka ihop sin utrustning. Jag vänder mig till Stor.
"Vi ska gå av nu när tunnelbanan stannar, nästa station är Globen."
Den mörkhåriga vänder sig återigen mot Stor. Ler.
"Ja, vi ska oxå gå av, vi ska gå på hockeymatch."
De stiger av. Hon trippar framför oss. Pojkvännen drar benen efter sig. Tveksamt följer han hennes klapprande klackar över perrongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar