Om ni inte känner mig, så...
Jag är faktiskt en rätt snäll typ. Det skulle många kunna intyga. Jag känner med människor, vill göra det bästa för de (allra) flesta. Hjälper mer än gärna till, ställer upp, ändrar om i mitt för andras skull. Fixar, trixar för att vara till lags. Ja, kanske är jag lite för mycket dörrmatta i vissa lägen? Min chef angav en gång min främsta egenskap som empatisk. Jag tror faktiskt det stämmer.
Men alltså. Så här... MÅTTET ÄR FAN RÅGAT NU! Har ni hört det förr? Ja, jag vet. Modet här och nu är bra mycket större än i verkliga livet. Men nu får det vara nog! Nu har jag lovat mig själv att säga ifrån. Ja...det handlar om henne. Nu igen. Tanten, Kollegan, KÄRRINGEN!
Hon gör så mycket...nej, hon gör så lite, men...så djävla mycket som är konstigt. Hon påpekar nåt som behöver göras, sen går hon därifrån. Jaha? Åvafanmenardumeddet?
Hon gör uttalanden till vår gemensamma kollega (kollega Snäll), som har ett par år kvar till pensionen, men ungefär lika många år i yrket och som besitter mer kompetens och engagemang i sin lilltånagel än Kollegan ens skulle kunna uppbringa om hon verkligen försökte. Hon får höra av skräcködlan att "nej, gör det du om du tycker det är roligt, jag har gjort det så många gånger under åren". Det kan ju verka snällt, omtänksamt till och med. Men i verkligheten handlar det alltid om någon av de mindre roliga/trevliga/angenäma uppgifterna på arbetsplatsen. Uppgifter som min plikttrogna, engagerade, fantastiska kollega tagit på sig för att hon verkligen brinner för det vi gör, hon ser helheten, och vill att vi ska nå bästa möjliga resultat. Inte för att hon egentligen tycker att uppgiften i sig är särskilt stimulerande för henne, personligen. Och dessutom faller ju Kollegans resonemang verkligen platt om den som gjort saker flest gånger hädanefter ska slippa. Då är det jag, yngst, och med minst antal år inom yrket som skall utföra precis alla uppgifter. Då blir hon i förlängningen överflödig, kanske får gå pga arbetsbrist...hm..börjar gilla detta! Vad var det nu jag sa...?
Jo...Just i dag kom Kollegan med en idiotkommentar som om man direktöversätter den till en annan bransch än vår (eftersom jag gärna vill vara lite hemlig) skulle lyda som följer:
K(Kollegan) : Men tycker inte du att det är roligare att äta biff än att mocka i ladugården? (Kossa-nötkött-biff...)
kS (kollega Snäll) : Jo, det är väl klart att jag gör men nu måste skiten ut! (långsökt liknelse?...ja!)
MEN VA FAAN? Nu är det ju vårt jobb att "mocka åt kossorna". Det spelar förl fan ingen roll att det finns en miljard saker man hellre skulle vilja göra, om det faktiskt just är det som är arbetsuppgiften!
Kommer det ut nåt lika djävla dumt ur hennes blendluktande mun i morgon eller framöver (oddsen är rätt låga) så är det jag som kommer att ifrågasätta. Jag ska bli en jobbig typ. Jag ska bli hennes naglar mot griffeltavlan, hennes kackerlacka i hotellrummet, hennes KalleAnkapåjulaftonfågel som ständigt poppar fram huvudet o PARA-PAPA-PAPA-PAPA-PARDIA...PARA PI-PO!!!
Nu e re av med silkesvantarna, fram å på med hårdhandskarna. NO MORE MISTER NICE GUY!
Kanske min största utmaning hittills, jag som är så snäll. Å konflikträdd. Men nu djävlar..!
Rapport sen?
SvaraRadera