Julfest

Minns ni min kollega, den unga arbetskamraten?  Hon är 21. Jag 30. Jag känner mer och allt tydligare att vi inte är på samma plats i livet.

Hon driver med mig när att jag gnäller över sömnbrist, "jag sov till halv två i lördags och söndags". I gengäld har jag avskräckt henne från att skaffa bebis på många år framöver med mina historier om att barn pissar på att det är helg och vaknar i ottan trots att mamma inte måste upp tidigt. Man kan kanske säga att vi e kvitt?

Julfesten då?  Jättegod mat. Chefen hälsade välkommen, dricka beställdes. Ett glas vitt för min del.

21-åringen  hade förfestat och var redan ganska kalas när hon kom. Förfestat. Innan företagets julmiddag..?

21-åringen hade sprit i handväskan.

21-åringen hade tubtopp. Med paljetter.

21-åringen drack, vad jag förstod, varannan från baren och varannan från handväskan. När maten var uppäten och undandukad körde hon sittande armarnauppåsträckmottaket-dans med gälla "wuoh-wouh"-vrål.

21-åringen hetsade alla "SKÅL...BOTTEN UPP!!!" Mest hetsade och hånade hon mig. Kanske för att jag näst efter henne är yngst i kollegiet. Jag borde ju oxå festa och ha kul, liksom.

När restaurangen stängde var de ett gäng som ville vidare. In till stan. Jag är inte den som är den. Jag kan oxå ha kul och gå ut på festligheter. Men ...just nu är det inte värt det. Inte med en unge som ibland får för sig att vakna 4 ggr i timmen, natten igenom. Inte nu när familjen just tillfrisknat efter magsjukor, förkylningar, pest och kolera. Inte nu när sömntimmarna per natt under den senast månaden legat på ett snitt på...4 timmar? Nej. Nej. Nej.

Men lilla jag, 21, skulle naturligvis vidare. Det var antagligen, nej, helt säkert, det som var målet med kvällen. Julmiddagen var bara en mellanlandning.

21. I pumps och tunna strumpbyxor. Aprak. På riktigt, mer berusad än nåt jag sett sen hemmafesterna i tonåren när folk spydde i blomkrukor, bakom soffor och kokade makaroner i öl klockan fem på morgonen. Sluddrandes. Hojtandes. Vinglandes i snömodden. Kall Nobelnatt i Stockholm.
Jag blir orolig, hjärtat värker en aning. Vem ska ta hand om? Vem ser till att hon kommer hem hel? Inte jag. Jag åker hem. De är ju ett gäng på säkert närmare tio stycken som hoppar in i taxi in mot stan.

Jag tar tuben hemåt. Är hemma vid halv ett. Kryper ner under täcket. Mår bra, lite trött. Läser en stund och somnar. Vaknar av Stor som kryper tätt intill. Kvart i åtta. Lördagmorgon. Min sovmorgon. Familjen går upp och jag ligger kvar. Vaknar av telefonen. Tio över elva. Tyst hemma. Barnen i pulkabacken med oäkta hälften. Katten spinner i mitt knä. Dricker te.

Hoppas hon hade kul.