svikare

Jag har svikit mig själv. Jag har låtit ännu en hel dag passera utan att drämma till henne allt vad jag har. Inte fysiskt förstås... verbalt!

Det värsta är att jag faktiskt har ett konkret exempel, utan omskrivningar, att ge er idag. Värsta? undrar ni kanske... Ja, värsta. Eftersom det är ett bevis på min ynklighet. Min brist på stake, kulor, jävlar anamma. mod...fler förslag?

På min arbetsplats råder sedan en dryg vecka tillbaka rökförbud. På lunchrasten får man naturligtvis göra som man själv vill, men inte på företagets område. På arbetstid råder helt enkelt totalt rökförbud. Nåväl...i går när jag fick skjuts hem gick hon ut strax innan mig. Hon smet runt en förrådsbyggnad och kom inte tillbaka på hela den tiden jag satt i bilen, kvar på parkeringen. Självklart var hon å rökte. det råder det ju inga som helst tvivel kring. Så. I morse hade jag laddat. Jag skulle säga nåt. Nåt...lite skämtsamt. Inte elakt (feg, feg, feg). Jag hade faktiskt bestämt mig.

Nu e det så att man faktiskt kan tycka att jag inte har ett skit med saken att göra. Det har jag egentligen inte heller. Förbudet finns å det är upp till var och en att följa det. Ingen på arbetsplatsen tänker agera polis. Men jag tycker ju liksom själv att det vore en så skön grej, att sätta henne lite på plats. Att konfrontera henne å få höra vad hon hade att säga till sitt "försvar". Hon som själv säger en hel del...mindre sympatiskt.

Vad händer då? JO, JAG KOMMER PÅ MIG SJÄLV  MED ATT SITTA OCH  TÄNKA PÅ ATT HON KOMMER ATT KÄNNA SIG ILLA TILL MODS AV ATT BLI KONFRONTERAD. Borde jag bry mig? frågade jag mig själv... Nej, svarade jag mig. Men jag kunde lik förbannat inte förmå mig att säga nåt.  

Behöver tuffa till mig, sluta tänka så djävla mycket på andra o deras känslor. Hur gör man? Jag behöver råd. På riktigt.